"Gå hem och läs historia!" 2.

Det var tidigt 70-tal och Per Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Förbundet var på den tiden radikalt. Partiledaren Gunnar Helen tyckte att de var alltför radikala och vid en kongress (eller vad det heter) uppmanade han de unga folkpartisterna att gå hem och läsa historia. Troligen menade han att de skulle bli mindre radikala om de läste historia.

Det hade han nog rätt i: jag var själv drabbad av skolans historieundervisning på 60-talet, och jag lärde mig viktiga saker som exakta åren för frederna i Knäred och Brömsebro. 

Vi fick till och med lära oss namnet på Karl XII:s hund.  Såna kunskaper skapade inga tänkande individer. Vi borde ha skrikit: Jag skiter i vad hundfan hette, tala istället om hur folket hade det!

Men det gjorde vi inte; vi lärde oss istället snällt om Lûtzen och Halden och Narva och Karl XII blev, otroligt nog, en hjälte. Och hundens namn var inte nog: i boken stod också namnet på hans häst. Fan vet om inte en fråga på en skrivning var vad hästfan hette.

Det var efter skolan, först via skönlitteraturen, som jag började inse hur viktigt det är med historia. Den som rör oss alla Till exempel om 2:a världskriget och då inte om en massa slag och namn på generaler. Utan andra namn, namn vi inte får glömma: Auswitch, Treblinka, Teresienstadt osv

I morse hörde jag att niorna inte klarar den historia som dagens skola ger. Det borde oroa alla. (Man lär sig nog bättre saker än att en hund hette Pompe i dagens skola!) Historielöshet kan vara farlig om den anammar idéer som är ett hot mot demokratin. 

Andra världskriget var för resten så hemskt att en kille som hette Adolf Hitler begick självmord.

Sträcka vapen (i repris)

Det finns ett argument som är sämre än dåligt. Det finns många, för resten, men det jag tänker på just nu är det här: Om inte vi gjorde det skulle någon annan göra det. 

Till exempel sälja vapen; ofta med hjälp av saftiga mutor.

Orter som tillverkar vapen slåss ofta för rätten att kunna fortsätta göra vapen. Och därmed rädda jobben och förtjänsten. Inte minst viktig är forskningen; produkterna måste bli effektivare. Vad nu effektivare innebär i det här fallet. 

Jag kommer plötsligt att tänka på en gammal Vapendirektör som sa: Om det inte vore för oss, skulle folk fortfarande slå ihjäl varandra med träklubbor!
Tungt.

Tursamt nog används svenska vapen bara av demokratiska stater och i försvarssyfte. Svenska vapen är dock så bra att demokratiska stater kan sälja dem vidare till mindre demokratiska. Då tjänar dessa demokratiska länder en bra hacka, eftersom det är den stat som inte är helt demokratisk som mer än gärna vill köpa, och den demokratiska staten slipper därmed den tunga utgiftsposten mutor.

Jag sa en gång att man kanske skulle tillverka något annat än gevär, till exempel solfångare. Då sa en avsutten major:

Det var det dummaste jag hört, vi kan väl inte slå ihjäl folk med solfångare! 
För ett så tungt argument är det bara att sträcka vapen

En tillfälligt radikal

Carl-Robert Robertzon var ofta på TV i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Han var en mer eller mindre ständig deltagare i debattprogram och alltid klädd i ett blåställ helt utan fläckar. Det var utan fläckar av den enkla anledningen att varken blåstället eller Carl-Robert varit i närheten av kroppsarbete. 

Carl-Robert Robertzon hade revolterat mot sina föräldrar genom att i likhet med flera av sina radikala vänner först köpa Maos Lilla Röda och sedan blåstället. En liten så kallad arbetarbod på Söder i Stockholm gjorde för resten strålande affärer genom försäljningen av blåställ till nyradikala ungdomar från välsituerade delar av staden. Och när efterfrågan steg, steg också priserna och blåställen blev dyra för de arbetare som behövde dem i jobbet.

Den tillfälligt radikale Carl-Robert Robertzon bodde i en sjurumslägenhet på Karlavägen och var enda barnet till bankdirektören John Robertzon och hemmafrun Hanna. När sonen kom hem med blåstället sa Hanna:

”Så det är det här som kallas blåställ. Det förstår man nästan, det är ju blått. Och knapparna är riktigt blanka som på själve kungens uniform. Men det står Slitman på knapparna, det står det nog inte på kungens. Det är tur att jag inte tvättar själv, utan lämnar all tvätt till fru Södergren. Jag vet då rakt inte hur man tvättar blåställ. Jag hoppas att fru Södergren vet det. Det bör hon i alla fall veta, för hennes man är någon sorts kroppsarbetare.”

Men det fanns ingen anledning till oro: sonen hade bara sitt blåställ när han deltog i debattprogram i TV och där blev det ju inte så smutsigt. En radikal programredaktion hade gärna med ett antal frasradikaler i blåställ som motvikt till borgerliga och socialdemokratiska politiker, vilka enligt redaktionen var hopplöst reaktionära.

Första gången han skulle vara med i TV sa en exalterad Carl-Robert till sin far:

”Nu har jag fått in en fot på TV, snart har du en berömd son!”

Carl-Robert var normalt klädd i bankdirektörens ögon; vanliga grå långbyxor, olivgrön polotröja och brun manchesterkavaj. Bankdirektör John tänkte: Skönt att han kommit över sina villfarelser och fått in en fot på TV, det kanske kan resultera i ett tillfälligt jobb i avvaktan på att han begriper att han måste gå på Handels om det ska bli något av honom.

Med Handels menade John förstås Handelshögskolan, där han själv varit elev och skaffat sig värdefulla kontakter.

”Vi måste se på TV i kväll. Carl-Robert är med, han verkar ha fått in en fot där, och han var normalt klädd i morse”, sa han till sin fru när han var hemma på lunchrast mellan tolv och två.

John hade av någon anledning inte tagit reda på i vilket program sonen skulle vara med. (Han sa efteråt att han haft tjockt med jobb och inte hunnit.)  Hanna hade dock tittat på programtablån och fruktade det värsta; hon hade läst att det program sonen skulle vara med i var ett i deras kretsar ökänt debattprogram.

Bankdirektör John tittade sällan på TV, men han hade läst om debattprogrammet i de morgontidningar som hade tillträde till sjurumslägenheten, och därför sa han när hallåan presenterade programmet:

”Ska Carl-Robert vara med i den här satans kommunistpropagandan!”

”Jag är rädd för det”, sa Hanna, ”det är kvällens sista program.”

Det fanns vid den här tiden bara en kanal så det fanns inte plats för missförstånd om vilket program sonen skulle medverka i, och när den i familjens tidningar nedsablade programledaren sa: ”God afton”, sa direktör John till fru Hanna:

”Om inte den där förbannade ormen får sparken snart är det nog definitivt god natt för landet Sverige. På banken skulle en sådan där kommunist inte bli gammal! Förbannade socialistland!”

Och inte blev det bättre när kameran gjorde en åkning över studion, och John fick se sin son som en av åtta blåställsklädda debattdeltagare.

”Fan i helvete! Pojkkräket skämmer ut oss! Blåställ! Vad ska bankens styrelse säga?! Vi får emigrera! Stäng av skiten och ge mig en stor konjak, fort som bara fan!”

Bankdirektör John svepte konjaken i ett drag.

”En till!” befallde han.

”Men John, tänk på att det är arbetsdag i morgon.”

”Jag är ju direktör, för helvete, och kommer och går som jag vill! Fasta tider är bara för kanonmaten.”

”Kanonmaten?”

”Vanliga meniga anställda, alltså”, sa direktör John som var kapten i reserven. ”Konjak!”

Fru Hanna hällde upp en riktig bamsekonjak.

Stämningen i lägenheten på Karlavägen blev låg sedan Carl-Robert inte bara ståtat i sitt blåställ, utan också haft ett kort inlägg i TV. Fader John råkade höra brottstycken av ett samtal mellan två anställda i banken.

”… och pojken hade blåställ!”

”Och du är säker på att det var Despotens son?”

”Jag har ju för fan sett honom ihop med Despoten hundratals gånger! Åtminstone tiotals.”

”Och han hade blåställ? Despoten måste ha gått upp i atomer om han såg det!”

”Men vet du vad han gjorde? Sonen, alltså, inte Despoten.”

”Nej.”

”Han viftade med Maos Lilla Röda och sa att alla reaktionärer är papperstigrar! Och så sa han att alla banker borde förstatligas så att de fick kompetenta ledningar!”

En vecka senare avskedades två män på banken där John var direktör och samtidigt flyttade Carl-Robert till ett kollektiv på Börjegatan i Uppsala. Där bodde han i två år innan fjällen föll från hans ögon och han flyttade tillbaka till Karlavägen. Han rökte fredspipa med sin superkonservative far och började på Handelshögskolan. Och hans mor Hanna sa:

”Så skönt att Carl-Robert kommit hem igen.”

Och Carl-Robert visade att han i alla bemärkelser var hemma. Han klarade Handels med glans och klarade med samma glans övergången från billigt rödvin till champagne, och när han läste Svenska Dagbladets ledare färgades hans kinder av skammens rodnad över att han utan ersättning sålt Vietnambulletinen utanför Systembolaget i Uppsala. Och han gick i sin fars fotspår och blev odemokratisk direktör med för hög lön, dock inte för en bank utan för ett börsnoterat företag. Men självklart tyckte han själv att han tjänade på tok för lite; inte ens en saftig bonus förmådde ändra på det, och att företaget betalade hans hus och segelbåt fann han helt i sin ordning. Eller som han uttryckte det för en gammal studiekamrat från Handels som nu var direktör i ett försäkringsbolag:

”Något bör man få för allt slit.”

Kamraten höll med; själv hade han nyligen fått sin lägenhet på Grev Turegatan totalrenoverad för 3 miljoner, givetvis utanför lön och bonus.

En saga?

Om 4 ungdomar i dagens Sverige.

De gick inte i samma klass för de kom inte från samma klass. Och eftersom de inte kom från samma klass gick alla inte i samma skola. En pojke hette Göran. Han bodde i ett stort hus i ett område där det nästan bara fanns stora hus där det bodde en familj i varje. I området fanns en skola som lockade inte bara ungdomar från området där Göran bodde, utan också från andra bostadsområden.

En som lockades hette Eva. Hennes föräldrar bodde i en bostadsrättslägenhet och de hade hög utbildning. Lägenheten var tidigare hyreslägenhet men de som hade råd hade fått köpa sin lägenhet när de omvandlades till bostadsrätter.  De som inte hade råd fick flytta. Evas föräldrar köpte. Hennes pappa sa: ”Ska man hänga med i dagens samhälle, måste man äga.” Det var en bra affär att köpa. Eftersom det inte byggdes så mycket blev det bostadsbrist och lägenhetens värde ökade.

Men skolan som låg nära deras lägenhet hade fått dåligt rykte för där gick också elever från ett område med dåligt rykte. Området med det dåliga ryktet låg dock på behörigt avstånd från området där Eva bodde.

”Tack och lov”, sa Evas mamma. ”Annars hade vi behövt ha vakter här. Borde man inte få RUT-avdrag för vakter, för resten?”

Eva och hennes föräldrar valde att hon skulle gå i samma skola som Göran. Evas mamma tackade nu Gud för det fria skolvalet; hon röstade på Kristdemokraterna.

I området med det dåliga ryktet bodde Jamina och Bengt. Bengts mamma jobbade inom hemtjänsten och hjälpte gamla. I ett bra samhälle skulle det varit ett bra jobb att ta hand om människor som råkat bli gamla. Men Bengts mamma hade dåligt betalt och låg status, och hon var dessutom änka och det gick inte att klara sig själv och Bengt på ett jobb. Bengt märkte förstås att de inte hade det lika gott ställt som de flesta andra, och började dela ut reklam och gratistidningar. Men så blev hans mamma sjuk och för att samhället skulle kunna sänka skatten rejält för bland andra Evas mamma och pappa måste någon betala. Det blev Bengts mamma och andra sjuka; sjukpenningen för den redan fattige reducerades till ett dåligt skämt. Bengt kom med i ett gäng. Han hade svårt att solidarisera sig med ett samhälle som bara jävlades och Bengt blev kriminell. Det kan faktiskt bli så.

Jamina då? Hon kämpar på, men det är kärvt. Särskilt kärvt är det sedan hennes pappa hängde sig. Görans pappa Lars är nationalekonom och tycker att många som är utan jobb ska ha ”enkla jobb”. Ett problem är att det är svårt att hitta ”enkla jobb”. Jamina och hennes mamma städar. De har fyra jobb på två. Det är inga enkla jobb, precis.

Hennes pappa var ingenjör. Han hade kört taxi, men fått sluta. Han sökte många jobb men fick inget. En kväll var Görans pappa Lars på TV och sa att de som var längst från arbetsmarknaden borde ha ”enkla jobb” som att packa när hans fru handlat på ICA.

Jaminas pappa pekade på rutan och han sa:

”Det har ju han! Han har redan det enkla jobbet, det kan väl inte vara så svårt att stå där och säga att vi ska stora skillnader! Det vore ett svårt jobb om han sa hur vi ska få små skillnader.”

Sen gick han och hängde sig. Han misstänkte att han inte skulle få något enkelt jobb; det allra enklaste var ju upptaget av Görans pappa.

Samtidigt tog Görans pappa ett glas Konjak. I morgon hade han träff med några partiledare. Han hyste gott hopp om att de skulle komma fram till några sätt att minska de lägsta lönerna.

Ännu en kort berättese

Slag på slag

Per Persson bodde på äldre dar i en etta på tredje våningen i Telegrafhuset. Han växte upp i huset men familjen hade flyttat till Stan när han var 13 år, och Per blev polis när han var vuxen. Han hade naturligtvis inte räknat med att flytta tillbaka till Hallmansberg och absolut inte till en etta; Per var en gång en man med ambitioner.

När han kom tillbaka från Stan var det till en rymlig trea i det populära området Åbacka. Han hade träffat en kvinna från samhället och de flyttade ihop: att pendla till Stan gick på en dryg halvtimma; tågen gick ännu i tid.

Kvinnan hette Lisa och att de bosatte sig i Hallmansberg berodde på att hon hade politiska uppdrag i kommunen. Per var lycklig; han var drygt femtio och hade ställt in sig på att vara singel resten av livet, men så hade han alltså mött Lisa. Hon var fyrtiotvå när de flyttade ihop men tre år senare dog hon i cancer. Det var som ni förstår ett hårt slag för Per, och bara några månader senare fick han nästa slag; och den här gången bokstavligt. Det var när han och några kollegor var utkommenderade för att skydda demonstrerande nazister. Det hade blivit motdemonstrationer och tumult vilket inte borde ha överraskat någon, men det överraskade polisledningen som underskattat människors avsky för nazismen och ställt för få poliser på benen, och i röran hade Per fått en huvudskada. Exakt vad som hänt kunde (eller ville?) ingen av de andra poliserna redogöra för, och Per själv mindes ingenting. Men många av hans kollegor visste att han hade övervägt att sluta som polis och ett par gånger sagt: ”Inte fan blev jag polis för att skydda nassar!”

Några motdemonstranter trodde sig ha sett att en annan polis träffat Pers huvud med sin batong. De kontaktade polisledningen och talade om vad de trodde sig ha sett, men deras vittnesmål avfärdades med orden: ”Tror gör man möjligen i kyrkan!” Tilltron till deras uppgifter minskade givetvis av att de till skillnad från nazisterna saknade tillstånd att demonstrera. 

En utredning kom så småningom fram till att Per varit försumlig i sin utövning och därför skadats. Tre kollegor vittnade om att han brutit mot givna order och på grund av sin ordervägran träffats av ett föremål i huvudet.  Flera kollegor vittnade om att Per sagt att han inte ville ställa upp på givna order och vid ett tillfälle hade sex stycken hört honom säga att det minst av allt var polisens uppgift att skydda vissa demonstranter. Ordervägran blev därmed ett centralt begrepp för utredningen. Facket tyckte att Per för att inte prickas för ordervägran skulle accepterera försumlighet, och eftersom han på grund av sin skada trodde att både arbetsgivaren och facket såg till hans bästa accepterade han. Därmed försvann möjligheten till ersättning för skadan, men den facklige representanten sa att Per haft tur som inte fällts för ordervägran för då hade kanske hans jobb hängt i luften.

Så kan det gå.

När Per var långtidssjukskriven fick hans friska kollegor skattesänkning efter skattesänkning och samtidigt höjdes lönerna. Per däremot hade ”slagit i taket”, vilket betydde att hans sjukersättning inte ökade. Inte heller sänktes hans skatt, vilket betydde att han OCKSÅ fick betala mera i skatt än de friska kollegorna!

”Jag trodde inte att ett samhälle kunde bete sig så jävligt mot sjuka medborgare”, sa han bittert. ”Först fick jag ett slag i skallen. Sen slog jag i taket och får inte höjd sjukpenning och den tredje smällen är att jag får betala mest i skatt för att jag är sjuk! Vad blir det härnäst?”

Han hade trott att den som drabbats av sjukdom eller olyckshändelse, och därför inte kunde arbeta, var lika mycket värd som den som arbetade. Men allt eftersom värdet av hans sjukpenning fortsatte sjunka samtidigt som mat, hyra och annat av livets nödtorft blev dyrare, insåg Per att talet om det goda samhället var en evig lögn. Han upptäckte att han helt enkelt blivit fattig, och att samhället gav fullständigt fan i det. Efter ett par år som sjukskriven fick han en låg förtidspension; det betydde att hans vanliga pension också skulle bli låg, eftersom dess storlek byggde på att man varit frisk och kunnat arbeta. Och när han fyllde 65 och fick sin första utbetalning av sin ålderspension, upptäckte han att han inte bara som sjuk utan också som pensionär fick betala mer i skatt än den som var frisk och kunde arbeta.

Hans fråga ”Vad blir det härnäst?” hade fått ett icke önskvärt svar.

Han tvingades be sin far om hjälp. Fadern var nittio och före detta sergeant och när Per stammat fram sitt ärende hade den gamle sergeanten vrålat:

”Vafalls! Ska man till och med behöva försörja dig när du är pensionär! Odugling!”

Den gamle sergeanten bodde ensam i två rum och kök. Köket var litet och hade bara plats för ett bord och tre stolar och också sovrummet var litet och möblerat bara med en säng, ett nattygsbord, ett litet skrivbord och en gammal kontorsstol. Vardagsrummet var större men fruktansvärt övermöblerat med för många fåtöljer, ett onödigt soffbord (det fanns två) och på golvet stod uppstoppade huvuden av vilda djur som väntat på att sättas på väggarna i flera år. Flera huvuden var inropade på auktioner på platser där sergeanten var garanterat okänd; det ryktades att den gamle infanteristen aldrig lyckats fälla så mycket som en hare.

”Förbålt märkligt att din tomma träskalle kunde ta skada av ett ynka slag! Eller vad det var. Hur fan tror du det skulle se ut om militären vek ner sig på ett så viktigt skyddsuppdrag!”

”Läkarna sa att…”

”Läkarna! Bolsjeviker hela bunten! Hade du blivit militär hade du kunnat skydda dig mot de där figurerna som störde en demokratiskt godkänd demonstration!”

”Militären var ju inte …”

”… inte där, nej! Vilket är en skandal! När yttrandefriheten ska försvaras måste samhällets starkaste krafter uppbådas! Punkt!”

”Jo, det gällde …”

”Jag har inga pengar! Såssarna konfiskerade för bövelen varenda sekin!”

”Jag hoppades … jag är i alla fall din son …”

”Ja, tyvärr.”

Just då snubblade Per på ett av vilthuvudena som låg spridda på golvet.

”Se upp med var du sätter fötterna, för bövelen!”

Per fick fram ett förlåt, men hans far tycktes inte lyssna.

”Det är ju för bövelen älghuvudet! Det har kostat mig … blod, svett och tårar, timmar i skogen. Drullputte!”

Det var sista gången far och son träffades. De hade aldrig haft ett bra förhållande och det hade kostat på för Per att söka upp fadern, och resultatet blev alltså grov förnedring. Hans far levde ett år till. Per gick inte på begravningen.

Sergeanten hade varit sanningsenlig i ett avseende: han hade inga pengar. Men han hade åtminstone en försäkring som täckte kostnaden för begravningen.

”Annars hade de fått slänga liket var fan som helst. Bara man sett till att fanskapet inte förorenat för mycket!” kommenterade Per.

Fiskafänge

Okej, här är ännu en novell

Fiskafänge

Arne bodde i uppgång C i Telegrafhuset. Hans farsa hette Olle men kallades Fiskarn för att hans stora intresse var fiske; nätfiske och mete på sommaren, och pimpel och något som kallades angling på vintern. Ett av Arnes första minnen var när hans farsa en gång kom hem med ett riktigt odjur.

”Den här gäddan på 6 kilo fick jag på mina nya angeldon”, sa han.

”Gammelgäddan”, fortsatte han och slängde upp den på diskbänken.

”Den är ju stor som den värsta krokodil”, sa Arnes morsa.

”Ugnstekt gädda”, sa hans farsa. ”Det skulle smaka nu.”

”Den där går inte in i en ugn, i alla fall inte i våran.”

 ”Vi kan väl för helvete dela den!” sa hans farsa. ”Den räcker till flera middagar.”

Arne mindes inte hur hans morsa lagade till odjuret, men han skulle alltid komma ihåg gäddan; den var torr som fnöske. Och full av ben. Och hans farsa hade tyvärr rätt; som han mindes det fick de (allt torrare) gädda till middag i minst en vecka.

Men han tyckte om abborre och tjatade om att åka med och fiska och en vårdag blev det så att bara hans farsa och han åkte iväg.

Det är en dag i mitten av maj och Arne och hans farsa står på trottoaren, precis framför Anderssons Tobak och Tidningar. De väntar på Arnes farbror Evert som är den förste i släkten som skaffat bil. De ska till Hammarsjön och meta och ta upp näten som hans farsa och Evert lagt i kvällen innan. De är lastade med fiskegrejer; metspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden går utan att Evert dyker upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", säger hans farsa. "Fan, att han inte har telefon!"

Arne är ännu inte slav under klockan och står lugnt och tittar i Anderssons skyltfönster.

”Titta farsan”, säger han, ”de har en Fantomen som vi inte har!”

Han kan läsa lite fast han ännu inte börjat skolan; han ska börja till hösten.

”Den måste vi fan köpa!” säger hans farsa.

Farsan läster ofta serietidningar; sällan eller aldrig böcker. Han är som de andra farsorna i huset.

”Det är ju fan att den jävla Evert inte kan passa tiden! Jag åker hem och väcker den latoxen", säger han sen.

Han hämtar sin cykel och sätter iväg längs Torggatan.

Efter en evighet kom han tillbaka i Everts bil.

"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss du och jag."

(Senare fick Arne reda på att Evert haft drygt fyrtio graders feber.)

Arne gjorde en liten kupp och satte sig fram; hans farsa verkade inte tänka på att han hade en liten unge fram, och de brakade iväg. Sista biten var en liten skogsväg, som tog slut ett par hundra meter innan sjön och de fick gå sista biten. Arne bar bara ett metspö, hans farsa tog resten.

Båten var en eka av trä; utvecklingen hade ännu inte nått så långt att de flesta båtar gjordes i plast. Ekan låg i morgonskugga, bunden vid en gammal al. Det var småkallt och Arne tänkte att han nog borde ha lyssnat på morsan Elsa och klätt sig varmare.

”Här får man passa sig för fästingar, de jävla trivs vid alar”, undervisade hans farsa. Arne tittade noga på trädet och lärde sig hur en al ser ut; fästingar ville han inte ha.

De lastade i grejerna och hans farsa rodde iväg. Han höll båten vid några grå störar som stack upp ur vattnet.

”En vase”, sa han, ”här står det ofta abborre.”

Han gjorde fast vid en av störarna. Arne glodde ner i vattnet; det var granruskor någon meter under ytan. Vasen låg i morgonsol och Arne slutade frysa. Arnes metspö var för långt, så hans farsa hjälpte honom att kasta ut, men det var för tungt också; han orkade inte hålla det över ytan.

”Håll det mot båtkanten”, sa hans farsa.

Det gick bättre och bara den yttersta delen var nu under ytan.

”Släpp inte flötet med blicken en sekund, om det försvinner är det napp och då skriker du så kommer jag och hjälper dig dra upp den fan”, sa farsan Fiskarn. ”Och se upp så du inte kommer in i granriset!”

Arne släppte inte flötet med blicken; han höll absolut järnkoll. Det kom en lätt morgonbris och båten svängde lite. Solen steg och det blev behagligt varmt och hans farsa sa:

”Det här Arne, det är livet!”

Men fiskarna var rädda om livet, och till slut sa farsan Fiskarn:

”Nää. De är inte i svälj de jävla, vi får kolla näten i stället!”

Han drog upp; och när Arne drog upp försvann hans flöte och han skrek:

”Napp, jag har napp, farsan!”

Men när hans farsa tog spöet och ryckte stod reven som en båge, och så brast den och hans farsa svor.

”Jag sa ju för fan att du skulle se upp för riset!” vrålade han.

”Du sa ju att jag skulle titta på mitt flöte”, sa Arne.

”Men du måste för helvete se vad som är under flötet, fast det är väl inte så lätt när man är bakom flötet!"

Då började Arne gråta; det kanske inte är så svårt att förstå. Det gjorde hans farsa ångerfull och han kom över till aktern och höll om sin son.

”Förlåt Arne, förlåt! Jag blev bara så rädd när kroken fastnat och … Förlåt att jag skrek så där!”

Och Arne log medan tårarna rann på kinderna; han skulle alltid minnas denna första och enda gång som hans farsa kramade honom.

När hans farsa tyckte att han kramat nog sa han:

”Nu, Arne, kommer mandomsprovet; näten! Du får ro och jag tar upp fiskarna i nätet!”

Arne hade aldrig varit i närheten av ett par åror och bleknade.

"Det är inte så svårt", fortsatte hans farsa när han såg att Arne blev nervös. "Jag talar om hur du ska göra."

Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från vasen. Arne anade att den markerade ena änden på nätet. De stannade vid träbiten.

"Okej nu är det dags för mandomsprovet!" sa farsan Fiskarn.

Arne visste inte vad mandomsprov betydde, men hans farsa reste sig och visade att han skulle ta plats vid årorna, och han lyckades ta sig dit trots att båten krängde.
Han fattade årorna. De var som timmerstockar för honom; han orkade knappt lyfta dem och båten gled bort från träbiten.

"Slå back för helvete", skrek farsan Fiskarn. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott.

Fiskarn kom rusande från aktern.

"Slå back, sa jag ju", skrek han.

Arne har fortfarande ingen aning om ifall han slog back, men han tog i så mycket han orkade och lyckades få den ena åran att röra sig. Och båten, som redan krängde rejält av hans farsas rusning, gick tvärt åt vänster.

Hans farsa föll åt höger. I vattnet.

Han tog sig upp i alla fall.

"Flytta på dig", fräste han och knuffade till Arne som tog sig till aktern och satt där och lyssnade till hur hans farsa svor, medan han rodde som en galning mot land. Arne kände på vattnet; det var iskallt.
De tog sig till bilen, farsan Fiskarn frös så han skakade, men han fick igång bilen och de studsade iväg. Arne sa:

"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?"

Han hade lärt sig att man ska vara rädd om maten. (Men han var beredd att göra undantag för en torr gädda som kommit på bordet minst tusen gånger!)
"Skit i matsäcken", väste hans farsa och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att Arne tyckte att något måste sägas, och han visste att Evert var rädd om bilen, så han sa:

"Evert blir nog inte glad när sätet är blött."

Farsan Fiskarn morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Morsan Elsa var i köket när de kom hem. Hon hörde dem komma in i hallen och såg inte att farsan Fiskarn var genomvåt.

"Är storfiskarna redan hemma", ropade hon. "Fick ni mycket fisk?"

Nyår

Hittade det här ett år gamla inlägget. Repriserar det

Nyårsdag och vem kom gående här utanför om inte Majoren.

”Det är för bövelen skandal”, ryade han. ”Jag gick som vanligt till sängs klockan tjugotvå noll noll, men väcktes ett par timmar senare av vad jag trodde var kriget. Jag for upp och skrek Giv Akt, men ingen fan hörde mig. 

Inte ens hunden; han låg i sin korg och höll för öronen. 

Så ringde det på min dörr och där stod min granne Ahmed som flytt från kriget och han sa: Nu är kriget här också, du måste hjälpa! Då sa jag att han kunde vara lugn, det var bara fyrverkeri för några hundra miljoner som gick upp i rök och ökade på Tillväxten.

Han tittade på mig som om jag inte var klok, och visst förstår jag honom: Det borde finnas en deadline för viss Tillväxt, till exempel efter klockan 22 när folk ska sova.”

Begravning med förhinder

Det hade varit begravning av Tim Grip på lördagen och det var söndagskväll då Jan Andersson kom in på Hotellets bakficka och satte sig vid bordet där Kocken Larsson satt, ensam med en öl och ett uppochnervänt glas.

”För Tim”, förklarade han glaset. ”Icke närvarande vänner, du vet.”

”Jag trodde vi skulle ses på begravningen, vi var inte många där”, sa Jan.

”Det trodde jag också, men det blev force majeure. Eller vad fan det heter.”

Och Kocken berättade:

Jag hade förstås tänkt gå på begravningen, men jag hade varken kostym eller vit skjorta, och så råkade jag träffa Willy Ballert här på Hotellet i torsdags och vi är ungefär lika stora och när jag sa att jag inte hade några kläder till begravningen sa han:

”Lugn bara Kocken, det ordnar Willy Ballert lätt som en plätt!”

Jag skulle få låna av honom, både kostym och skjorta, och vi bestämde att jag skulle komma hem till honom på fredag eftermiddag och prova och hämta kläderna.

”Fast prova är egentligen onödigt, du kan garanterat ha kostymen”, sa han.

För säkerhets skull provade jag i alla fall, och både kostymen och skjortan satt perfekt, och så sa jag: ”Du ska väl ha betalt för lånet”, och tog fram en hela Renat. Och, ja du känner ju Ballert; efter några groggar var brännvinet slut och då sa han: ”Du tror väl inte att jag sitter här naken en fredag!” och så tog han fram en hela Explorer.

Och hur det nu var; vodkan gick också åt, och jag måste ha drabbats av en smärre fylla för jag somnade till, och när jag vaknade var det mörkt och jag hörde Ballert och han sa: ”Ditt Svin!”

Jag tror han hade hämtat en granne för de var två som bar mig till ett badkar och en röst som jag inte kände igen sa: ”Fy fan, vad fanns det i hans mage!” Och så sa Ballert: ”Och kostymen är min och den lär jag inte kunna ha mer!”

I alla fall hade de fått ner mig i badkaret och någon, troligen Ballert, duschade mig och det luktade skit. Men på något sätt kom jag ur både kostym, skjorta, kalsonger och strumpor, och jag duschades ren. Jag kom upp ur badkaret och fick låna en badrock och Ballert sa: ”Fan tar dig om du skiter ner den här också!”

Hur det nu var, så kom jag hem och då var det redan lördag morgon och torghandlarna höll på att lägga upp varor när jag gick över torget. Jag sov hela lördagen och när jag vaknade var begravningen över för länge sen.

Så här sitter jag nu och det minsta jag kan göra är att hedra Tim med ett uppochnervänt glas. Och jag är skyldig Ballert en kostym och en vit skjorta. Plus kalsongerna och strumporna som jag lånade i går morse.

Nu vet du varför jag missade begravningen.

Jan fick in en öl och de skålade för Tim.

Novellen En polismans begravning

Polis Boman bodde en gång i Telegrafhuset, i B-ingången. Han var tjock och jovialisk och satte aldrig fast någon.

”Inga dumheter”, brukade han säga om till exempel ett gäng tonåringar hängde vid Valles korvkiosk. Han patrullerade oftast till fots och dök i regel upp på minigolfbanan vid Ån när han hade kvällspass. Oftast hade han en stekt med bröd i nypan. Valle sa att han åt tre stekta med bröd per pass.

Han följde alltid de bästa spelarna från bana till bana; det var Olle Slampen och Jocke Gomorron som delade banrekordet på 26 slag på de 18 hålen.

”Spela själv, Boman”, sa Slampen en gång.

”Det begriper du väl för fan att jag inte kan spela i tjänsten!” sa Boman.

Så gick han en sväng till kiosken på Storgatan och köpte två kokosbollar och en 200 grams Mjölkchoklad. Han åt kokosbollarna vid kiosken och gick tillbaka till golfbanan, mumsande på chokladkakan. När golfbanan stängde var hans pass slut och då sträckte han på sig och släppte sig. Den som äter mycket och rör sig lite blir ju lätt väderspänd och den åkomman drabbade ofta den 179 cm långe och 124 kilo tunge Polis Boman.

”Herre min gud”, sa Slampen, ”jämfört med den där stanken luktar det ju parfym från soptippen!”

Polis Boman flinade och släppte sig igen.

Arne Boman dog stilenligt; han föll med huvudet rätt i en väldig tårtbit vid förmiddagskaffet på polisstationen. Hjärtat hade gjort sitt.

”Min rygg är inte vidare stark, så jag orkar inte bära kistan”, skyndade sig den superlate polischefen Träff att säga. Han trodde att han som chef skulle bli aktuell som kistbärare, men han slapp; de brände Persson.

”Bara han inte exploderar”, sa Glad, andreman på stationen, ”så gasfylld som han alltid har varit. Fan vet om man vågar gå på begravningen!”

Alla på stationen gick i alla fall på begravningen; sex poliser i uniform och kontoristen Petra i svart dräkt. Det var nog tur att de var där, för utan dem hade det bara varit tre som följde Boman till den sista vilan Nu var det i alla fall tio.

”Åtminstone tvåsiffrigt”, sa Bomans gamle farsa Emil. ”Betydligt fler än jag väntade mig.”

De tre närmaste satt på bänken framför de sju från polisen och de pratade en hel del och inte direkt tyst.

”Bara han inte släpper sig”, sa Bomans morsa Greta, ”han var ju alltid så förfärligt gasig!”

”Klart som fan att han inte kan släppa sig när han är död!”, sa Emil Boman.

”Ska vi slå vad?”, sa nu Arne Bomans fru Eva, den tionde begravningsdeltagaren.

”Slå inte vad, Emil, man vet aldrig!” sa Greta Boman ängsligt. Livet hade lärt henne att vara rädd om pengar.

”Nej, det har du rätt i, Greta. Det törs fan gå in i ett så osäkert vad!”

Egentligen skulle det ha varit elva begravningsgäster, men Bomans son Jan-Olof spelade en viktig bridgeturnering och Emil Boman sa:

”Om Jan-Olof haft tid hade vi varit ett helt fotbollslag.”

”Men bridgeturneringen var ju inbokad sen månader tillbaka”, sa Eva Boman. ”Man kan ju inte strunta i en turnering hur som helst. Allra minst i bridge. Klas-Arne och Janne har ju spelat ihop i nästan 10 år!”

”Bara Arne inte släpper sig”, sa Greta Boman. ”Då skulle jag skämmas ihjäl mig!”

”Klart som fan att han inte släpper sig!” sa Emil Boman.

”Men du vågade inte slå vad!”

Just då kom prästen ut och hälsade och den högklassiga konversationen tog slut. Strax därpå började själva akten; prästen beskrev en förträfflig person och Greta Boman tittade sig förvirrat omkring, och sa:

”Men han skulle ju prata om Arne!”

Kvävda fniss hördes från andra bänk. Och efter akten fullbordades farsen då Eva Boman sa:

”Det skulle egentligen ha varit begravningskaffe nu, men Arne hade en sista önskan som handlade om begravningen.”

Sålunda stod tio personer och åt stekt med bröd vid Valles kiosk. När Eva skulle betala sa Korv-Valle:

”Låt mig få se herrskapet på korvarna. Det är det minsta jag kan göra för att hedra min bäste kund genom tiderna.”

Korv-Valle hade haft kiosken i 32 år.