Whiskygolf -idrott eller?

Majoren kom runt ett hörn. Han cyklade inte på sin Goebbels idag, utan drog en golfvagn. Jag undrade tyst och elakt vilket märke vagnen kunde tänkas ha. Von Ribbentrop, kanske. Det är ju ett namn som blivit gångbart i överklassen igen. (Se inlägget "Varför har gemensamt blivit fult"). Majoren hade bråttom: ”Whiskygolf”, sa han. ”Är sen. General Järnstråhle kommer och hämtar om en minut.” Han skyndade vidare. Tankar for genom mitt huvud. General Järnstråhle! Whiskygolf! Jag hade velat fråga om whiskygolf, men eftersom majoren försvunnit fick jag fantisera om det.
Det blev så här: Ett gäng som har för mycket pengar samlas skrålande vid banans första hål. De tar fram dyra klubbor och mycket dyr whisky. De tar en liten whisky (Single Malt) och slår ut. De går i grupper om 4. Den i gruppen som förlorar ett hål får bjuda de andra på en 2:a. Det är inte värt att ta mer; det är ju 18 hål!
Plötsligt tänker jag på min far. Han drack Standard Selection, den billigaste whiskyn, och spädde ut den med Pommac. Det skulle nog fått mer än en whiskygolfnäsa att rynkas. Tala om utanförskap! Det är ju så utanförskap skapas: när skillnader mellan människor blir stora. Komma med en simpel Standard till whiskygolfen! Och där, tänkte jag på, ligger nog själva poängen med whiskygolf; banorna översvämmas ju numera av kreti och pleti och det gäller att göra golfen attraktiv igen. Och kreti och pleti har inte råd med den dyraste whiskyn. Så lösningen är förstås whiskygolf med svindyr Single Malt. Nu tänker nog någon: hur kan en f d major ha råd med det där. Svaret är: han är av en släkt som genom tiderna lurat till sig massor av pengar, så entrébiljetten till whiskygolfen är klar.

Men jag kan inte släppa von Ribbentrop, Hitlers utrikesminister. Precis som sin husse eftersträvade han Tredje Riket. Och jag kan inte låta bli att associera till tredje fasen när jag hör det. För när Fas 3 kom var jag fortfarande på Arbetsförmedlingen, och någon sa bittert att de styrande nog hittat den slutliga lösningen på arbetslösheten nu. Det kan man kanske tycka var cyniskt sagt, men den verkliga cynismen finns förstås hos dem som hittat på den människoföraktande idiotin.

Och jag tänker på den fantastiske Claes Eriksson (Galenskaparna) som jag såg på TV häromkvällen. Han sa om sparkade direktörer som kört ett företag i botten och för den prestationen belönats med fallskärmar så stora att de till och med kan spela champagnegolf varje dag: ”De sa att de gjorde vad de kunde. Problemet var att de inte kunde vad de gjorde.”
Jag fruktar att det är samma sak med skaparna av Fas 3: de kunde inte vad de gjorde.