Bekännelse

Ni vet säkert att jag ser det som rent vansinne att det tycks vara ristat i sten att en arbetsdag ska vara 8 timmar. Och att arbetstidsförkortning knappt finns på den politiska agendan. 

Jag försökte lyssna på Reinfeldt och Löfvén häromkvällen, men när de upprepat samma sak tre gånger vardera orkade jag inte längre och gjorde något annat istället. När det gäller arbetstid vet jag att de är överens: vi ska jobba arslet av oss, helst ännu mer än idag.

Båda två verkar ju vara någorlunda normalbegåvade, så det förvånar mig att de framhärdar i att vi måste arbeta 8 timmar, när arbetslösheten ständigt ligger på 7-8 %. Mattekunskaperna i landet lär ju inte vara lysande. Kanske är det dags att också en del politiker friskar upp lite mattekunskaper?

Nu på TV: tekniken används inom t ex modeaffärer där en flicka får ett SMS och måste svara inom 15 sek för att få jobb den dagen. Jag får en association till filmen Storstadshamn (On the waterfront), Marlon Brandos genombrott, där upprop skedde i hamnen och var man lyckosam fick man jobba. Kultfakta: filmen spelades in i Hoboken, New Jersey. Där växte Frank Sinatra upp. Och jag har åkt båt en bit därifrån.

Nu måste jag erkänna: 05.35 i morse började jag skriva. Nu går klockan på 20. Jag har ätit tre gånger, sovit middag, fikat en gång och suttit ute en stund. Men jag tror att jag passerat 8 timmar med råge. Å andra sidan: det är inte lönearbete, det är en hobby. (Fast jag har ju sålt några böcker, förstås, men ligger klart på minus. Ni kan för resten beställa; se blogginlägget Bok  8 april) 

Telefon 2014

Nyss ringde jag Skattemyndigheten. Jag möttes av en entonig röst som talade om att jag helt kort skulle säga det viktigaste om mitt ärende. Det jag ville ha reda på var om jag nu när jag gett ut en bok behöver särskild blankett, om jag kan göra avdrag för inkomsts förvärvande. Etcetera. I korthet: jag ville prata med någon och kanske få svar.

Men jag pratar inte alltid så bra; och kom därför inte förbi den entoniga rösten. Det tog nämligen tid för mig att prata och innan jag klarat av att säga vad jag ville, återkom rösten och sa att jag kort skulle säga mitt ärende. Jag var chanslös; för att bli förstådd behöver jag artikulera noga och det tar tid, så när jag den här gången kommit halvvägs kom rösten tillbaka och sa att jag kort skulle säga det viktigaste om mitt ärende. I frustration kastade jag på luren. Jag borde fan ta mig ha medalj för att jag inte bad rösten flyga och fara.

Men jag fick ånyo känna på hur det är att vara handikappad när idiotisk teknik tar över, utan att de som installerar den tycks ha en ANING om att de därmed exkluderar en grupp människor.

Eller ännu värre: tänk om de vet. 

Blåbär

Jag sitter på altanen och tittar på tre humlor som pollinerar våra blåbär. Blåbärsriset tycks fullt av röda blommor. Med hjälp av humlorna ska det väl bli bär i år. Bara inte blommorna fryser. Som i fjol; då blev det inte många bär. Det var mer än trist för blåbär är tillsammans med smultron det bästa av alla bär.

Jag funderar på varför till exempel en idrottsman som är urusel kallas för ett blåbär. Jag tycker att det är djupt orättvist mot bäret. Jag försöker ta reda på det, men hittar inget.

De tre humlorna flyger från blomma till blomma. Egentligen kan ju inte humlan flyga, men tack vare att den inte vet om det går det bra. Jag tänker att det är bra att den inte vet om att den inte kan flyga. Hur skulle det annars bli blåbär? Några bin har jag inte sett på länge. (Okej, jag vet att också andra insekter pollinerar.)

Till skillnad från humlan vet människan att hon kan flyga. Inte av egen kraft men av kraft som hon skapat, och med hjälp av bränsle som är så kraftigt att vi som gjorde värnplikt på flygplatsbrandkåren varnades för att stå i närheten när planen startade.

Människan har också konstruerat flygplan för kriget och de flyger ännu snabbare än passagerarplan. De lär gå så fort att piloten tuppar av vid starten. Ska man döma av hur alltför många flygturer med jordfräsen JAS slutat, tuppar kanske piloten av också vid landning.

Nu har människan till och med hittat på maskiner som kan flyga utan att det sitter folk i det. Det verkar mer än korkat. Dessa krigsmaskiner kallas drönare. Precis som de bin vars uppgift är att befrukta drottningen så att ett bisamhälle bildas.

Men drönarbin saknar gadd. Det gör inte namnen krigsmaskinen.

Den pollinerar inte heller blåbär.  

Jonasson

Om Jonasson sas det att han var en skicklig elektriker.

”Jonasson är en skicklig fan”, sas det ofta.

Det var ju en bra reklam, och Jonasson fick mycket att göra. Men det blev fritidsjobb, ty Jonasson var anställd på en stor firma. Den stora firman var stor bland annat för att den visste att ta betalt. Det var inget Jonasson visste. När Jonasson var klar med ett jobb på sin fritid, frågade den som anlitat Jonasson hur mycket det kostade. Eftersom Jonasson inte visste att ta betalt fick han inte ur sig något belopp, och kunden frågade igen. Jonasson hade hört en av sina kamrater säga att denne hjälpt en granne med några proppar och fått en flaska whisky för besväret. Det var lättare att säga än ett belopp, men Jonasson tyckte inte om whisky, så han sa: ”En flaska brännvin. Renat.”

Därmed fick Jonasson ryktet att vara en billig, skicklig elektriker som tyckte om brännvin. Helst Renat. Han fick nu så mycket jobb att han inte hann med om han jobbade kvar på den stora firman som för resten växte sig allt större, eftersom den visste att ta betalt. Så Jonasson startade eget. Det är i regel ingen bra idé om man inte vet att ta betalt, och det hade Jonasson inte lärt sig. När kunderna frågade om priset sa han alltså: ”En flaska brännvin. Renat.”

Alltnog. Jonasson fick mycket jobb och därmed mycket brännvin. För att få plats med allt han tjänade blev han tvungen att dricka mycket brännvin och det hände att Jonasson luktade brännvin när som helst på dygnet. 

Därför sas det nu: ”Visst är Jonasson skicklig, men han är ju så begiven på brännvin.”

Jonassons omsättning sjönk. Från 1694 flaskor till 1424 i månaden. Det var ju inte så bra. Han fick problem med skattemyndigheten också: de hade inte konstruerat blanketter för inkomster i form av brännvin. 

”Vi vet ju att det förekommer betalning i form av sprit", sa en hög chef vid ett möte, "men det sker ju svart! Fan vet hur vi löser det här!” Skattefolket kliade sina huvuden, men hittade ingen klausul om hur inkomst som bestod av Renat brännvin skulle beskattas och Jonasson behövde inte betala en enda centiliter i skatt. 

Jonasson drack nu tappert, men inte tillräckligt för att hålla jämna steg med inkomsterna. Men ett problem var kontanter. Att sälja tomglas gav ett hyggligt (skattefritt) tillskott, men det räckte inte till mat och hyra, och Jonasson tänkte: Jag får börja sälja av det brännvin jag tjänar.

Men ännu en gång krävdes att han visste att ta betalt, och vi vet ju att var det något Jonasson inte visste så var det att ta betalt. Så när en köpare av en flaska frågade Jonasson hur mycket han skulle ha, sa Jonasson: ”Ett par rejäla supar skulle inte smaka kattskit.” 

Efter ett par år som fri företagare gjorde den nu kraftigt alkoholiserade Jonasson konkurs. Konkursboet var ett smärre Eldorado för den som gillade Renat brännvin.

Vårtecken

När jag växte upp spelade vi kula på våren. Det var nog det säkraste vårtecknet. Vi spelade ”grop” eller ”pyramid”. I ”grop” gällde att peta kulorna i en grop som man gjort i marken, och man vann de kulor man lyckades peta i. Man vann inte så många kulor när man spelade ”grop”. Å andra sidan förlorade man heller inte så många.

På ”pyramid” kunde man däremot både vinna och förlora många kulor. En spelare gjorde en liten pyramid av fyra kulor och satte sig bredbent bakom pyramiden och de andra spelarna stod några meter bort och kastade kulor mot pyramiden. Den som träffade pyramiden fick sitta härnäst, och den som suttit plockade ihop sin vinst, dvs de kulor som missat pyramiden medan han satt. Hade man tur kunde man vinna många kulor. Man hade kulorna i en kulpåse som man inte sällan gjort i slöjden. Och håll i er nu: den som vann många kulor kallades ofta ”Kuljude”! Vi hade ingen aning om varför.

Nu sitter jag på balkongen och ser på ett nutida vårtecken. Pensionärer som spelar boule. Just nu är det Majorens tur. Jag hör hur han med sin bästa kaserngårdsröst äskar tystnad, och sorlet därnere på banan dör. Alla tittar nu på Majoren som står befälsrak i ryggen och koncentrerar sig. Så kastar han och hans kroppsspråk avslöjar att det är ett mindre lyckat kast; han vrider sig som en korkskruv och skjuter rygg som en ilsken katt.

De är fyra som spelar; han ligger klar fyra. Ett flygplan har passerat högt upp just när han kastat; ett avlägset brummande hade hörts. ”Jag blev störd, för bövelen! Det där förbannade flygplanet!”  Han kräver att få kasta om och de andra orkar inte bråka med honom, och han tar upp sitt klot och ställer sig åter befälsrak och koncentrerar sig.  ”Nu ska ni få se på fan!”, säger han och precis när han kastar startar en fastighetsskötare en gräsklippare för årets första ansning. Klotet lägger sig på en ännu klarare fjärdeplats. Som tur är har fastighetsskötaren hörselskydd och hör inte Majoren skrika: ”Civilitjävel!” 

En Norgehistoria

  Mitt barnbarn Adam var hemma ett par dagar. I år är han i Norge och jobbar, förra året var barnbarnet Marcus där. Adam hade sett en siffra på att Norge har olja för 650 miljarder. Sen hörde jag på nyheterna att FN:s klimatpanel sagt att världen nog kan klara målet att temperaturen inte stiger mer än 2 grader på några år, vilket är en kritisk gräns för Jorden som vi känner den.

MEN, sa man, vi måste ställa om nu. Torka och översvämningar kommer att öka annars. (Vi märker det ju redan nu – om vi vill.) Och ganska säkert blir det flyktingströmmar från platser där människor svälter på grund av klimatförändringen. Med allt vad det innebär. Och så vidare. Det vi genast måste ändra är energin. Enligt panelen måste vi minska användandet av fossil energi. Bland annat olja.

Då tänkte jag så här: Om vi ska klara det mål som anses som kritiskt kan ju inte Norge använda sin olja för 650 miljarder. Kommer Norge att frivilligt avstå? Kommet alla andra oljeländer att avstå från att pumpa upp sin olja? Kommer de stora oljebolagen som är i full färd med att utvinna olja ur sand att avstå? Och i Arktis finns det olja som man slåss om; hur går det?

Och när den svenske statsministern bortser från att vi konsumerar varor som tillverkas någon annanstans och transporteras hit, och bortser från utlandsresor som svenskar gör, och påstår att Sveriges utsläpp dels minskat, dels är försumbara, blir man inte optimist. I varje fall inte när det gäller den här statsministerns vilja till förändringar: han verkar inte förstå att hela Jorden är en enhet. För här kan man tala om globalisering!

Inte heller är den svenska valrörelsen något att jubla över: där talas inte om 2-gradersmålet, utan om 1-procentsmålet. Och då gäller det 1 % av budgeten.

Det skulle inte förvåna mig om norrmännen kan räkna in sina 650 miljarder.

Fast man vill ju inte tro att vi är så korkade att vi sågar på ackord på grenen vi sitter på.  

Egenreklam

Reklam är inte min hemmaplan. Framför allt inte för mig själv Jag blev vilsen när vi i Sverige tog efter Thatcher och Reagan och började med satsa-på-dig-själv-ideologin. Inte så att jag tycker att självförtroende är dåligt, men det är inte fel att ha självbilden någorlunda intakt. (Jag var nog av fel generation för självsatsandet också)

I alla fall ska jag nu försöka mig på att göra reklam för min roman Gatan som nästan försvann.

Jag kan utan att ljuga säga att jag hade roligt när jag skrev. Faktum är att jag till och med gapskrattade några gånger och tänkte: Där fick jag allt till det! 

Huvudberättare är brevbäraren Postis som både bodde och jobbade på Gatan. I nutid sitter han på Hemmet ihop med bland andra Majoren (honom kommer jag visst inte ifrån), lomhörda Emma som fått en radio, en så kallad bergsprängare, av sin dotter, och förre bilnasaren Gert som inte vågar gå till sin farfars grav för att han är rädd att ljuga för farfadern.

Men innan Postis kom till Hemmet delade han ut post till bl a Den Lilles, Dånalds. Beggas och Sven-Eriks som familjerna kallades. Ibland också till vegetarianen Gräsätarn.  Dånald hängde som grabb på macken och fick smeknamnet Mack-Dånald. Han och kompisen Morgan startar för resten ortens första gatukök. Hur det går får ni också reda på.     

På polisstationen händer det att man både jagar bovar och drar en spader. Alla i det lilla samhället är inte genomärliga, och det förekommer till och med bråd död. Jag avslöjar inte hur det går; jag har ju betalt tryckningen själv och hoppas sälja åtminstone några exemplar! (”Bromsen” har ju slagit till så vi pensionärer får SÄNKT pension, men i gengäld får vi betala högre skatt än den som jobbar!)    

Men förvänta er ingen deckare, det är snarare en skröna om vår tid. 

Anvisningar:

Gå nu till inlägget Bok den 8 april: där finns en länk till bokhandeln. Och sak till: när ni beställer boken är det en ruta där det står kod. Där kan ni fylla i vad som helst. ÅFF eller nåt. Och en till: tycker ni boken är bra så rekommendera den gärna till vänner och bekanta.

(Det här var svettigt, reklam är som sagt inget jag är van vid.)
Tillägg klockan 18.17: ÅFF tog 3 poäng och en läsare gav boken så högt betyg i en egen.recension att jag måste säga detta; det är INTE jag själv som skrivit recensionen

Elefantkyrkogårdar

För inte så länge sen kunde bland annat elefanter och noshörningar ströva omkring fritt och relativt säkert. De är ju stora och hade inte så många fiender. Människan, som börjat få för sig att hon skulle vara alla varelsers fiende, hade ännu inte vapen som förslog mot en elefant. Små ynka spjut som på sin höjd åstadkom lite klåda på en elefant.

Men människan visade hur intelligent hon var och uppfann ordentliga vapen som förslog mot såväl elefanter som andra människor. Ty hennes stora hjärna hade fått henne att inse att inte bara andra varelser utan också andra människor var fiender. Till exempel om de såg annorlunda ut eller talade ett annat språk.

Sen kom människan på att det gick att göra smycken av elefanternas och noshörningarnas betar. Smyckena bars av kvinnorna, men också männen behövde något från betarna och ännu en gång visade människan sin uppfinningsförmåga och malde ner betarna till ett pulver som männen skulle äta för potensen. Potens är ju ofta för män vad ett smycke av till exempel elfenben är för en del kvinnor. 

Pulvret är inte billigt, för tjuvskyttarna som skjuter elefanter och noshörningar tar ju stora risker, och det vet ju alla som vet något om gammaldags ekonomiska teorier att den som tar risker ska tjäna på det, till exempel genom att ta hutlöst betalt för ett odugligt pulver som hotar att utrota två djurarter.  Tjuvskyttarna kan nog rentav kallas för riskkapitalister. Åtminstone är de bra på att tjäna pengar.

Eftersom tjuvskyttarna bara är ute efter betarna lämnar de döda elefanter efter sig. Den som ser alla döda elefanter tror sig kanske ha kommit till en elefantkyrkogård där elefanter utan betar gått till sista vilan. 
Far man från denna elefantkyrkogård norrut till Stockholm kanske man upptäcker att också där finns en elefantkyrkogård där elefanter utan betar gått till vila. Där sitter ett antal generaldirektörer. De är före detta vad gäller arbetsuppgifter, men inte vad gäller lön. 
De har kvar sina löner trots att de fått sparken eftersom de till skillnad från till exempel en gruvarbetare anses ha tagit stora risker när de blev generaldirektörer. Troligen finns bland dessa stora risker dock inte risken att behöva försörja sig på den A-kassa som ständigt urholkas och snart är lika värdelös som en ruttnande elefantkropp utan betar.

Världarnas krig

Häromdagen hörde jag på radio en dramatisering av en stor övning i Uppsala län. Förutsättningen var att det skett ett radioaktivt utsläpp i Forsmark. Med jämna mellanrum gick man in och talade om att allt var en övning. Man ville undvika att skapa panik. Som Orson Welles gjorde i USA 1938 när hans dramatisering av H G Wells Världarnas krig sändes i radio. Då blev det panik!

Man hade ännu inte uppfunnit kärnkraft 1938, så Orson Welles fick skrämmas med att inkräktare från Mars invaderat Jorden. Hur sannolik en invasion från Mars var 1938 vet jag inte, men den bör rimligen ha varit ganska osannolik. Lika osannolika som kärnkraftsolyckor var en gång i tiden enligt experterna. Men tiden går och det osannolika har inträffat. Flera gånger. Det är ju inte så bra. Jag skulle tro att man ska bo ganska långt från de osannolika olyckorna för att vilja ha mera atomkraft.

Världarnas krig fick mig att tänka så här: vi utgick från att Mars var en enhet. Inte fan var det någon som trodde att det var ett speciellt land på Mars som dök upp! Det var marsianer. Punkt och slut. 

Så tänkte jag vidare på teckningar jag sett av marsianer och slogs av hur lika varann de var. När varelser är så lika har nog inte rasisterna det lätt, tänkte jag. De borde nog vistas några år på Mars för att botas från sina villfarelser.

När vi på Jorden vill utforska rymden är vi inte lika smarta som vi ansåg marsianerna vara. Här talar vi om rymdkapplöpning mellan länder, ty vi inbillar oss att man måste konkurrera till och med när det gäller utforskning av rymden. Det blir till exempel inte billigt. Det skulle förstås ge några jobb, men dyra jobb. 

Det skulle bli billigare om vi samarbetade i stället för att tro att den vunnit som sätter en flagga på en planet. Om Jorden samarbetade om ett enda rymdprojekt skulle vi inte göra av med så mycket fossil energi, som i sin tur avger en massa koldioxid. Och idag begriper väl snart sagt alla att det inte är bra för vår planet.

Rymdkapplöpningen leder tankarna till vår dagliga kapplöpning. Tänk om det i det långa loppet inte håller att producera och konsumera saker som vi inte behöver? Om de ekonomiska teorier som styr oss mot ständigt ökad konsumtion i grund och botten har gjort sitt? Det vill säga att ökad tillväxt inte är en långsiktig lösning, i varje fall inte en som bygger på att vi ska tillverka varianter av varor som är intill förväxling och förblandning lika. 

Nyss hörde jag vårbudgeten kommenteras på radio. Man trodde på ökad tillväxt. 

Bok

Min första roman är tryckt och klar. Titeln är Gatan som nästan försvann. Den som vill köpa den kan göra det via förlaget. Använd bara länken nedan, så ska ni hitta rätt.  

http://www.gmlforlag.se/p/alla-bocker-sorterade-pa-titel/gatan-som-nastan-forsvann.html

Nästan allt i boken är påhittat, men som så ofta när det gäller påhitt finns det någonstans ett uns av sanning.

Jag skulle gärna dela ut boken gratis till er, men jag har själv betalt tryckningen och går i bästa fall runt. Jag hoppas ni köper och sprider länken, så kanske, kanske jag går runt. Eller som min gamle arbetskamrat Kenneth Häll sa när jag var ensam sökande till en tjänst: ”Det bör ju öka dina chanser NÅGOT!”

Nu gjorde det inte det: tjänsten drogs in.

Hoppas det går bättre nu.

Blåsningar

När man tittar på en match i till exempel ishockey och jämför med hur det var för sådär en 50 år sen, inser man hur mycket ramarna för vad som är tillåtet har tänjts ut.  

Om en domare från 60-talet skulle döma idag skulle han troligen tappa luften av allt blåsande och hans betyg skulle bli att han blåst sönder matchen.

En domare av idag tycks hellre låta spelare gå sönder än blåsa sönder en match. Han låter bli att blåsa för spelet har ”utvecklats”, vilket bland annat betyder att det blivit hårdare. Domaren av idag är med sin tid; han vet att han emellanåt måste se mellan fingrarna för att spelet ska flyta på.

Det händer att man tycker att arenan där det tittas mellan fingrarna är en spegel av samhället runt omkring. 

I vår lilla värld hade vi inbrott i fritidshuset. Polisen var ärlig och sa att de tänkte se mellan fingrarna på det. Den som gör inbrott i fritidshus löper nog ingen stor risk att åka fast. 

Inte heller är risken stor när svenska företag mutar till sig kontrakt om till exempel vapenförsäljning. Alla mutar ju när det handlar om att sälja en så nyttig produkt som vapen. Då gäller det att inte blåsa sönder matchen.

Att Lars Nyberg inte fick ansvarsfrihet av Telia för att det också där förekommit mutor, beror nog på att media drog fram byken. Annars hade det kanske blivit extra bonus. Jag tror nämligen inte på att det sker en självsanering när stora pengar är inblandade. 

Jag tror att ledningarna helst ser att det flyter på, och att den som försöker blåsa sätter pipan i halsen. Och att tillvarons Nybergare går fria.

Det är ingen rolig tro, jag vet. Men tecknen på att jag tror rätt är lite för många.

Visst är det trist.

Konkurrens in absurdum

När jag var yngre köpte man saker. Ibland hette det att man handlade. Framför gick man och handlade mat. (Tänk på det: man GICK och handlade. Idag har de flesta så långt till en matbutik att man ÅKER och handlar.)  

Numera har vi fått lära oss ordet upphandla. Det betyder inte sällan att till exempel en kommun köper en tjänst av den som har lägst anbud, det vill säga kan utföra tjänsten billigare än sina konkurrenter.

De som hittat på det här systemet inbillar sig att konkurrens är bra i alla lägen. Det är naivt. Eller ännu värre: cyniskt. 

Cyniska kan man i alla fall kalla de iskalla riskkapitalister som vinner en upphandling, och inte sällan gör det genom att dels dra ner på kvaliteten, dels hålla på med ekonomiska manipulationer. Naiva kan man om man vill vara snäll kalla de beställare som slukar betet.

Sug på den här (ni har säkert hört eländet): en ”entreprenör” med rötter i folkpartiet ger SMÅ BARN knäckebröd som mellanmål! Han tjänar multum via sitt företag.

Och i Linköping har portionerna minskat på samtliga förskolor och en 2-åring togs in på sjukhus och fick näringsdropp! 

I Corren intervjuades barn- och ungdomschefen. Han var inte bra. Han sa till exempel att de gjort en bra upphandling. Fan tro´t. Vem som vann upphandlingen framgick inte, men kommunen var knappast en vinnare. Inte heller 2-åringen som fick dropp. Det hade varit en bättre upphandling om det ingått att man skulle handla mat.

Finns det ingen politiker som kan säga ifrån: Nu får det vara slut på den här farsen med upphandling! Barnen på förskolorna måste för fan bli mätta! Det är långt viktigare än att det konkurreras där konkurrensen bara leder till att barn blir hungriga. 

Risk?

Jag minns att Socialdemokratiska Ungdomsförbundet på 1970-talet hade en kampanj med ett klassfoto på små elever och texten Blir du lönsam, lille vän?

 Om jag minns rätt handlade den om att kapitalisterna tjänade väldigt mycket på den som arbetade i kapitalistens företag, och att den lille eleven bara skulle bli en produktionsfaktor i kapitalistens ögon. Jag tror att det också kunde handla om segregation. 

I många öron hade ordet kapitalist en dålig klang. I vänsterns öron därför att en kapitalist utnyttjade människor, i högerns öron för att det en företagare gjorde var att skapa jobb åt folk – inte utnyttja någon.

Så växte SSU:arna och ”slipades av”, som det hette, och ordet kapitalism tog plats i en malpåse, eftersom avslipningen fått de forna radikalerna att förstå att Gunnar Sträng nog hade rätt, när han på Aseas bolagsstämma lär ha sagt att det som är bra för Asea är bra för folket. 

En del påstår att Sträng också sagt att det som är bra för storfinansen är bra för folket. Det tror jag inte att han sa, men han förde en politik som krattade manegen för företagen, även om de som ägde mest gnällde högt över dåligt företagsklimat. Som det brukar vara, alltså

Idag, 40 år senare, har ordet kapitalist blivit vanligt igen. Riskkapitalist. 

Jag antar att det ska visa att dagens kapitalister tar risker som gårdagens kapitalister inte tog, fastän gårdagens kapitalister hävdade att de tjänade sina pengar för att de tog risker med dem. Det har man i alla fall fått höra från gårdagens kapitalister. 

Då skulle ordet riskkapitalist vara tårta-på-tårta. Dubbelrisk, alltså.

Men nu tar ju inte riskkapitalisterna nämnvärda risker, eftersom de kan ta skattepengar och göra dem till privata vinstpengar. Det tycks vara riskfritt. 

Den risk de löper är att folk kan bli förbannade för att deras skattepengar hamnar i riskkapitalisternas fickor, men den risken kan de säkert ta. Det är nog inte samvete som är deras ömma punkt

Det kanske är dags att plocka fram det gamla klasskortet igen. Med texten Är du lönsam, lille vän? 

Är i stället för blir, alltså. Det är ju dumt att ta risken och vänta, när det är riskfritt att skörda nu. Tänker kanske riskkapitalisten. 

(Finns det för resten något BB till salu för en billig penning; då kan ju riskkapitalisterna tjäna pengar på oss från  födseln! Utan risk.)

Mutor och konkurrens

Har ni också reagerat på uppgiften att de sparkade Teliacheferna får en satans massa miljoner i avgångsvederlag? För att de varit inblandade i en muthärva! Det anses tydligen vara värt miljoner numera. Nog har tillvaron blivit svårbegriplig. Allt tycks gå fort i alldeles fel riktning. Vi som en gång lärde oss att mutor var ohederligt, har svårt att förstå att de nu ger belöningar. 

Å andra sidan kanske just mutor och bestickning är en viktig beståndsdel om ett företag ska lyckas i den benhårda konkurrens som dagens globalisering innebär. (Senast i raden är svenska Ericsson) Det man då borde fundera på är om världen har råd med denna märkliga konkurrens. 

Tänk om den leder oss fel! Tänk om den lyckas skymma vår tids ödesfråga: den accelererande miljöförstöringen. Ska vi åstadkomma en framtid värd namnet är naturligtvis samarbete vad som krävs, inte idiotisk konkurrens.   

Men hur man ska stoppa det framrusande vidundret vete fan. Man vet att det är 90 storföretag som orsakar det mesta av klimatförändringen, men de är aktiva i en massa länder, och i vart och ett av dessa slåss man för jobben. 

De 90 har också oceaner med pengar och kan betala lobbyister. I till exempel Sverige jobbar flera f.d. ministrar av blå- och rödaktig kulör som lobbyister. Om någon av dem jobbar åt något av de 90 företagen vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. 

Få saker förvånar tyvärr numera. Om någon sagt att en f.d. sosseminister skulle få en miljon i löneökning hade nog inget trott på det. Men verkligheten överträffar dikten. 

Som pensionär får jag försöka glädja mig åt att den Hägglundska hundringen i skattesänkning mildrade sänkningen av pensionen. Något  

Nu fick inte förre Teliachefen ansvarsfrihet och det har talats om åtal. Hur blir det då med alla miljoner han fått? 

Ett hett tips är att det inte kommer att gå någon nöd på honom. Han behöver nog inte bekymra sig om den onödiga broms som våra pensioner utrustats med. 

Någon som sätter emot?

Om husdjur

 Härom året dödades en djurskötare av vargar i fångenskap i en djurpark. Skötaren lär ha gått in ensam till vargarna, vilket man inte får. Det var den andra människan som dödades av varg på nästan 200 år. 

Den första dödades i början på 1820-talet i Gysinge, som jag tror ligger i Gästrikland. ”Förövaren” den gången var uppfödd av människor och hade släppts ut när han var så stor att man ansåg att han borde klara sig på egen hand. Men en person på gården lär ha fäst sig vid vargen och gömde den i ladugården; den fanns alltså på gården när den dödade en människa. 

Utan tvekan kan man säga att det var särskilda omständigheter också när Gysingevargen dödade.

Jag kom att tänka på det här när man idag kan läsa i DN att 326 människor behövde sjukhusvård efter att ha blivit hundbitna år 2012. 

Jag antar att man tog fram statistiken efter att en s k kamphund bitit en bäbis i barnvagn förra veckan. 

I TV stod sen en man från kennelklubben och fick oemotsagd säga att s k kamphundar är som vilken hund som helst; det beror på ägaren att de angriper människor. 

Jag måste erkänna följande: jag tror inte på mannen från kennelklubben. Jag tror att det är en helvetes skillnad på en kamphund och andra hundar. ”Titta för bövelen hur en kamphund ser ut!” Som pudelägaren Majoren sa igår.

Pudel, ja. En pudel skulle nog Maud Olofsson behöva göra. Det verkar ju vara en hel kennel begravd i hennes märkliga motiv att inte komma till KU. Det är klart att det inte är rent mjöl i alla påsar i Nuon-affären.

Nåväl. Vargar och kamphundar var det. Apropå skallen att det måste skjutas mera varg: nog är det märkligt att man inte direkt bestämde att skjuta kamphuden som angrep bäbisen? Och att jag inte hörde några krav på det.

Svara ärligt på följande: om en granne skaffar en kamphund och ni möter honom eller henne, skulle ni klappa hunden då, även om husse eller matte sa hundägarens obligatoriska ”Han är inte farlig”, när hunden morrar eller skäller eller både och?

Jag för min del skulle inte gå i närheten av odjuret.