Statistik

Detta skrevs för ca 2 år sen men publiceras nu igen på förekommen anledning

Det som kom att kallas Fahlströms Genidrag var helt enkelt att hans kontor registrerat om de arbetssökande. Tack vare att räknenissarna förfinat statistiken kunde arbetsförmedlarna nu välja mellan ett otal kategorier när de registrerade en arbetslös. 
Den kreative Fahlström hade upptäckt att arbetslösa som registrerades i kategorierna Senare Placering eller Under Utredning nu inte räknades som arbetslösa. Med några knapptryck tömde Fahlström kategorin Helt Arbetslösa och de som nyss varit arbetslösa var nu Under Utredning eller föremål för Senare Placering. Svårare var det inte att avskaffa arbetslösheten i kommunen. 
En grupp arbetslösa, som inte hade en aning om att de nu enligt alla statistikens regler inte var arbetslösa utan föremål för Senare Placering, blev förbannade när de läste Bladen och stegade upp på arbetsförmedlingen och krävde jobb. ”Nu när alla i kommunen tydligen har jobb” sa de smått aggressivt.

Fahlström var dock förberedd och hade kommit överens med kommunen om att han, det vill säga arbetsförmedlingen, det vill säga skattebetalarna, skulle betala full kostnad för ett antal beredskapsjobb. Så alla som dök upp erbjöds jobb.

”Och ingen kan väl säga annat än att de fick en Senare Placering, eller hur”, flinade Fahlströms biträdande chef och högra hand, den totalt cyniske Max Fundin.

Kommunen skulle för resten få ett saftigt Anordnarbidrag för de extra kostnader det innebar att få viktigt arbete utfört av de tidigare arbetslösa. Och eftersom dessa skulle betala mera i skatt till kommunen nu när de hade jobb, samtidigt som kommunens kostnader för socialbidrag skulle minska rejält, hade kommunalrådet flera anledningar att gnugga händerna.

”I sanning en vinna-vinna situation”, sa Fahlström när han och kommunalrådet satt på den senares rum och åt tårta på skattebetalarnas bekostnad.

Givetvis spred det sig snabbt på den lilla orten att alla som krävt jobb också fått det, och de arbetslösa som var mindre intresserade av jobb höll sig på säkert avstånd från förmedlingen. De flesta sjukskrev sig och blev helt avförda. Därmed var de definitivt inte arbetssökande och naturligtvis inte officiellt arbetslösa. Också de som missade en besökstid avfördes samma dag och om de dök upp igen fördes de in i kategorin Under utredning och var inte heller de officiellt arbetslösa längre. Att de gick omkring utan jobb i det lilla samhället, precis som tidigare, spelade ingen statistisk roll. 

Alla var nöjda. Till exempel Finkel Antonsson när han en morgon knäppte upp dagens första öl, tittade ut över snölandskapet och sa till sin vän Janne Flaggpunsch på andra sidan köksbordet:

”Fan vad det är skönt att inte vara arbetslös längre!”

Fattigdom och statsfinanser

IMF har genomfört en studie där man kommit fram till att inkomstklyftor kan skapa en långsammare och mindre uthållig tillväxt. Välkomna till verkligheten får man väl säga! Studien stämmer förstås inte med IMF:s officiella hållning, men kan vara ett tecken på att man håller på att begripa vad varje rätt tänkande vet: att stora klyftor mellan människor inte är så bra.

I Sverige tror man dock att det är bra med klyftor. Man tycks tycka att det är så bra att man vidgar dem. A-kassan, som en gång i tiden var en fungerande FÖRSÄKRING, har inte höjts sen början på 2000-talet! Sjukförsäkringen har försämrats. Trots att mer betalas in till den än vad som betalas ut till sjuka.

Och skolan. Och vården och omsorgen. Och tågen. Och så vidare. Och så vidare

Men det vimlar av papegojor som säger att statsfinanserna är goda. Själv begriper jag inte hur man kan säga det när allt fler blir fattiga. Igår kom en rapport om att fattigdomen 3-dubblats under 2000-talet. Då är hushållningen av rikets pengar åt helvete. Folk ska förbanne mig inte behöva leva i fattigdom i ett rikt land som vårt! Om goda statsfinanser kräver ökad fattigdom är det nog ett systemfel. När de stora avregleringarna skedde på 80- och 90-talen började stora pengar närmast löpa amok; det var som om Pandoras ask öppnats och ett nytt ord ympades in i oss: Finanskris. Det hade vi inte hört förut. Det blev ett alibi för större klyftor. Men Sverige hade i alla fall råd med kraftiga skattesänkningar.  Och hade ändå goda statsfinanser!

De ansvariga i t ex regeringen tycks räkna med nya finanskriser. Vi måste ha goda statsfinanser eftersom ekonomin i världen numera vilar på så bräcklig grund att vi snart har en ny finanskris, tycks man tänka. Man verkar inte lita på systemet.

Och vem fan gör det.   

Mer om kollektivtrafik; ett Moment 22

I går skrev jag om hur partierna säger att de vill satsa på kollektivtrafiken, men att det uppenbarligen inte stämmer. Idag hade också TV uppmärksammat eländet, och då visades att kollektivtrafikens del av resandet var densamma som på 70-talet. Det förstår jag: i takt med att biltätheten ökat och det satsat på vägnätet har kollektivtrafikens villkor försämrats.

Jag flyttade till Kvinnebyvägen år1979. Jag hade då som nu knappt 100 meter till närmaste hållplats. Två bussar trafikerade linjen, 207och 227. På morgnarna gick de var 12:e minut, och eftersom man då begrep att de inte skulle gå samtidigt hade man en buss var 6:e minut. Buss 227 var snabbuss och man var i centrum på ca 10 minuter. De närmaste åren, samtidigt som man började tala om behovet av satsning på kollektivtrafiken, hände bland annat följande:

Buss 227 försvann ur sinnevärlden. Trots att behovet uppenbarligen fanns, eftersom den oftast var proppfull. Buss 207 blev då mer än proppfull. Naturligtvis; en buss hade ju försvunnit. Men många tröttnade på att stå och trängas på en överfull buss och började åka bil istället. Nu blev det allt färre som tog bussen. Planerarna tycks då ha tittat på sina kurvor och konstaterat att behovet av resandet minskat. Buss 207 försvann och nu trafikerades min hållplats av buss 212, som hade en längre sträcka att köra; antagligen för att man ville få full buss. Det tog nu lång tid till centrum. Och antalet resande sjönk.

Någon gång under nedskärningarnas gång hade entreprenörer anlitats via det nya begreppet Upphandling. Det fick utöver sämre turtäthet till följd att man också sparade in på städning och tvätt av bussarna. Ofta inträffade det att bussar bara stannade; kvaliteten på bussarna sjönk.

Entreprenörerna hade tävlat med lågt pris. Då blev det ju inte mycket pengar över till att ha fungerande och rena bussar, eller hålla linjer och tidtabeller som främjar kollektivtrafiken.  (Tänk om de tänker fel; tänk om Upphandling är rent idiotiskt när det handlar om att få oss att åka kollektivt!)

Numera går det bara en buss vid min hållplats. En gång i timman och det tar en dryg halvtimma till centrum och den går bara på dagtid, och knappt en käft tar den. 
Men det har satsats på hållplatsen; den är ombyggd och snygg. Jag undrar om renoveringen av den Upphandlades.

En vacker dag kanske det börjar gå bussar som lockar passagerare därute.

Resor

Prisökningarna inom kollektivtrafiken har varit så kraftiga att man baxnar: det har blivit 96 % dyrare att åka kollektivt sen 1995. Prisindex har på samma tid ökat med 24 %. 4 till 1. De allra flesta politiker tycker att vi bör satsa på kollektivtrafiken, men satsningen förefaller bara vara verbal. Kanske borde det vara 1 till 4, istället för 4 till 1. Då blir det 6 %.  Om man nu vill satsa på kollektivtrafiken, vill säga.

Nu hör jag inom mig hur den politiska debatten kommer att låta. Det har ju varit 2 olika regeringar sen 1995, och ni fattar, va? Hur man kommer att skylla på varann. Men det är inte intressant vems fel det är. Det intressanta är som alltid, att problemet behöver åtgärdas NU. Om man tycker att det är viktigt att vi åker kollektivt, vill säga.

Ett litet problem KAN ju vara att det inte är nämnvärt mycket dyrare att köpa bil idag än 1995.

Det tycks som om Marknaden inte fungerar, om vi vill att det ska åkas mera kollektivt och reducera bilåkandet. 

Kommunikationer och transporter är nog två områden där vi inte ska släppa Marknaden fri. Det är nog inte så bra för vårt lilla klot.  

Om pengar

Om man tar färjan från Helsingborg till Helsingör kostar det förstås ett antal kronor, och det tycker nog de flesta av oss är helt okej. Vi betalar ju för tjänsten att åka över Sundet. Om vi däremot ror över i en liten båt är vi knappast benägna att betala: vi utför ju arbetet själva.

Men undantag finns. Varje månad betalar vi avgifter till bankerna för arbete som vi numera utför, men som bankerna förr utförde utan kostnad. För bankerna har utvecklingen framåt inte minst tack vare tekniken Men för den som inte har dator eller har svårt att hantera de kort som han eller hon betalar för, har den nog gått bakåt. Till exempel många äldre. Eftersom vi nu betalar för att utföra arbete som bankerna en gång gjorde gratis, behövs det inte så många bankkontor. Och inte så många anställda.

Jag vet att denna ”utveckling” leder till problem för många äldre. Kanske också för den före detta bankanställde som i värsta fall hamnar i någon av de faser, som en del tror är en lösning på problemet att jobben inte räcker åt alla.

Vet ni hur mycket bankerna tjänar på sina avgifter? Över 50 MILJARDER! Dessutom tjänar de ännu mera på att låntagare betalar långt mera i ränta, än den ränta som banken ger den lånar ut pengar till banken. (Ni kan ju titta på årsbeskedet: inlåningsräntan är ett dåligt skämt.)

Årets vinst för de fyra stora bankerna är över 90 miljarder. Man kan tycka att det vore på sin plats att tacka den som lånar ut pengar med att höja inlåningsräntan rejält. Men det gör ingen bank. I stället gör de samma bedömning och höjer utdelningen till aktieägarna.

Nog är det konstigt att ingen av de 4 stora tänkt på alla kunder som lånar dem pengar. Den som höjde inlåningsräntan skulle ju få ett fantastiskt konkurrensmedel. Men aktieägarna skulle nog svika.

Och det är förstås en viktigare grupp än sketna kunder. 

Om färger

Det var i TV:s barndom och färg-TV var alldeles nytt. En vänsterman och en högerman diskuterade fördelning. Vänstermannen framhöll att vi bör eftersträva större jämlikhet, medan högermannen hävdade att ett samhälle mår bäst när det är skillnader mellan människor. Vänstermannen tog då till den nya uppfinningen färg-TV och sa: ”Men färg-TV då, ska bara en del människor ha färg och resten svart-vitt?” ”Nja”, sa högermannen, ”jag tänker mig att en del får ha alla färger och resten två färger.”

Ovanstående lär ha hänt. Jag kom att tänka på det när jag hörde om en rapport som sa att vd:arna för de största bolagen i Sverige tjänar 46 gånger så mycket som en industriarbetare. Den mannen (det är i regel en man) måste ligga i, tänkte jag. 46 gånger! Så hårt är det nog inte många som jobbar. Sover aldrig karln?

LO fann skillnaden vara alltför stor. Svenskt Näringsliv (smart namn, för resten) hänvisade till att skillnaden i Sverige var lägre än i OECD. Jag tänkte då att en svensk vd måste förbanne mig lägga på ett kol till. Latmasken.

Men låt oss fortsätta att ha färg-TV som standardmått, och anta att en industriarbetares TV numera har alla regnbågens färger, som jag har för mig är sju. Den som anses värd 46 gånger mer skulle då 322 olika färger. Risken är då att färgerna går i varann och alla nyanser försvinner, och att man inte ser särskilt klart.

Det är allt tur att det här bara är ett exempel. 

Annars skulle man kunna få för sig att sikten skyms när man har på tok för många färger. 

Medaljer och politik

Ibland är det skönt att ha fel. För 1 månad sen trodde jag bara på Charlotte Kalla som svensk medaljör. Det hade jag rätt i åtminstone.
Jag trodde inte att Johan Olsson och Daniel Rickardsson skulle vara i form efter sina skador, och stafettlagen såg darriga ut. Så, plötsligt, satt den där: formen. Hos Hellner, Ida, Wikén. Och Johan och Daniel tar 2 medaljer var. Precis som Hellner.
Charlotte har 3; mer än centern som nådde 2,8 i senaste Sifo.
Jag tror att Charlotte tar 2 till och kommet upp i 5.
Det gör nog inte Lööf. Det är förfärligt vad hon gjort med ett parti som förr var borgerlig vänster. Men vad fan kan man vänta sig; hennes politiska förebild är Mrs Thatcher och hon gillar den djupt reaktionära Ayn Rand.
Jag blev faktiskt förvånad när jag såg att Olof Johansson var på centerstämman nyligen. Men det är ju ingen garanti för hur han röstar. Lika lite som man kan veta hur till exempel Anders Björk, Tomas Östros eller Björn Rosengren röstar. För att nämna några avsuttna. Och för att inte nämna godsägaren: ni vet nog vem.

PS Jag hörde just att Kalla bara startar på en distans till, 3-milen. Då kan hon bara komma upp i 4. Jag är inte säker på att Lööf gör det. DS

OS-TV

Som ni vet har vi kommersiell TV. Det betyder bland annat att program bryts för att man ska visa reklam. Det måste en kommersiell kanal göra eftersom reklamintäkter är den tyngsta inkomstposten. 

En annan källa till inkomst är abonnemang; men också när man har en så kallad Betal-kanal kan man drabbas av reklam.

Jag vet inte hur de olika kommersiella kanalerna går ekonomiskt, men de flesta finns kvar år efter år och det är nog ingen djärv gissning att de går tämligen hyggligt. Jag menar, så många avbrott som man drabbas av när man någon enstaka gång tittar på en reklamkanal, måste de ha många annonsörer och det ger säkert bra med pengar. Och man måste spara massor på programmen: de kan inte ha kostat många kronor att köpa in.

Ibland har flera reklamkanaler samma ägare. Så är tydligen fallet när en sådan ägare nu betalat så mycket för sändningsrätten till olympiaden att SVT manövrerats bort (och därmed ett antal tittare). Å andra sidan har tittarna valfriheten att skaffa TV 3 eller TV 10.  

Om de har råd, förstås. 

Och valfriheten i den kommersiella TV-världen har nu ökat ytterligare. (Återigen: om man har råd.) Då kan man köpa Viasat. Då, lovar ägarna, slipper man avbrott av den reklam de lever av. 

Kommersiell TV:s försäljningsargument är alltså att den som kan och vill betala kan se OS utan reklamavbrott. De tycks ana att reklamavbrott inte står högt i kurs.

Jag har tillgång till TV 3 och TV 10. De ingår i det ordinarie utbudet här. 

Jag ska inte recensera medarbetarna i kanalerna. Bara notera att vår överlägset bästa kvinnliga sommaridrottare kanske inte var rätt val till vinter-OS.

Nyss vann Daria Domracheva distansloppet i skidskytte. Tror jag.

För när hon var på upploppet bröt TV 3 för reklam.   

Att tjäna pengar lätt om man saknar skrupler

 Det tycks mig som om jobben inte räcker till riktigt. Varken i Sverige, Europa eller Världen. Och vi blir bara fler och fler på vårt klot Kanske fungerar det inte att vi jobbar 8 timmar? 

I Sverige hör jag politiker och ”experter” tala om att matchningen mellan arbetslösa och lediga jobb inte fungerar. Det har man ju hört ett tag. Problemet är nog att det finns fler arbetslösa än jobb.

Häromåret kom de marknadstroende på att om privata coacher matchade så skulle det bli bättre, och Arbetsförmedlingen fick i uppdrag att skicka sökande till de privata coacher som nu dök upp som svampar ur jorden.

Ett företag som lyckats särskilt bra är Personalstrategerna. Ja, inte med själva coachningen, förstås, men de båda ägarna har tjänat bra med pengar. På två (2) år har de fått ihop 50 miljoner (!) till de egna fickorna. De har haft ofta kritiserade aktiviteter i ofta undermåliga lokaler, och har bland annat på så sätt förvandlat gemensamma pengar till privata. Utan att behöva ta minsta risk.

Ja, vadå, skulle en sann marknadsliberal förmodligen säga: ett bolags uppgift är ju främst att tjäna pengar till aktieägarna. Det gör att man frågar sig om aktiebolag ska ha med gemensamma pengar att göra. Någonsin. Kanske ska de tjäna sina pengar på annat sätt än att förvandla våra skattepengar till sina privata.

Trots alla varningar har Arbetsförmedlingen inte agerat när det gäller Personalstrategerna, och om de skulle göra det nu spelar det nog mindre roll för ägarna: de har ju redan fått ihop 50 miljoner. Utbetalade av staten för att så många arbetslösa behöver coachas till jobb som inte finns. 

Det är näst intill otroligt. 

Kan ens Annie Lööf tycka att den här sörjan är en bra politik?  

Jäntunge och regionalpolitik

Majoren var ursinnig.

”Här har man vigt sitt liv åt att försvara fosterlandet, och så lämnar de åt främmande makt att exploatera det!

”Vad menar du? sa jag.

”Den där jäntungen som ska förställa näringsminister! Hon tror att det är bra för Sverige att släppa in främmande makt och ge dem våra naturtillgångar nästan gratis! 

Jag talar om våra mineraler, en del av vårt land som jag försvarat. Men nu kommer främmande makt in och får ta dem. 

Och när de snott dem lämnar de landet fort som en avlöning och lämnar stora gruvhål efter sig. Som vi får fylla igen för våra egna pengar. Fy för bövelen! 

Förr fick de främmande företagen åtminstone skatta för sin vinst här i landet. De fick i alla fall betala för städningen! Men nu är det bara att hämta det de vill ha och dra. Aldrig trodde jag att en högerregering skulle ge bort vårt land så lättvindigt!

Och jäntungen med det överlägsna flinet kallar det regionalpolitik för att det kortsiktigt ger några sketna jobb. Och några sketna jobb till när de främmandes härjningar ska fyllas igen. Men många hål lär bli kvar, med förgiftat vatten som nog går ut i sjöar och vattendrag. 

Om det är regionalpolitik så har någon av oss, jäntungen eller jag, inte begripit vad ordet betyder.

Och det är inte jag!

Jäntungen borde å det snaraste entledigas!"

I morgon sprint

Jag tyckte det såg mörkt ut i början av januari. Ja, inte bara att solen var så långt borta, utan för att formen verkade långt, långt borta för våra längdåkare. 

Jag var så pessimistisk att jag fruktade ett nytt 1976, då ett brons genom Benny Södergren på 5-milen var allt vi fick med. Jag trodde att Charlotte Kalla var vår enda medaljchans. Hon har redan tagit en medalj. 

Och Hellner en. Jag förstod att han främst skulle tampas med ryssar, norrmän och Cologna (se mitt inlägg Holmen-Kollen i går). Jag fick rätt: på upploppet åkte han ifrån en ryss och en norrman men blev frånåkt av Cologna. 

2 silver de 2 första dagarna; det får oss att jubla. Norge har skrapat ihop 2 guld, 1 silver och 3 Brons. Med dem är det lönlöst att tampas. En norrman ville att jag skulle tippa hur många medaljer de får. Jag sa ett 50-tal norska medaljer: återstår 44. Fan vet om jag inte får rätt, men skidskyttedamernas miss igår är betänksam.

Sverige får inte ett 50-tal medaljer. Men kanske ett drygt 10-tal. Fast idag blir vi nog utan. Norge plockar nog på. Världens bäste idrottsman alla kategorier, Ole Einar Björndalen, 40 år, kan ta en ny medalj. Och Emil Hegle kan ta en. (I skidskytte om nån inte fattar)

Men som sagt: nu tror jag mera på det än för en månad sen. I morgon är det sprint. 2011 vann Hellner. Och vi har en Emil, vi också. Men Norge har Petter! Med flera. Och ryssarna har hemmaplan.    

För övrigt slog ÅFF Snoka med 3-1.

Holmen-Kollen

Det är i dessa dagar omöjligt att inte låta tillvaron påverkas av OS. Det är åtminstone inte möjligt för mig. När det gäller längdåkning på skidor är jag inte bara intresserad; jag är fantast. 

En gång när jag jobbade lyssnade vi på herrstafetten på radio, och då ringde min telefon. Det var internsamtal och den som ringde hette Börje. 

Denne Börje blev betraktad som en idiot och fick namnet ”Börje som ringde under stafetten” Det var mycket värre än om han döpts till exempel till ”Börje Rövhål”.

Igår jublade jag förstås med Charlotte och just nu väntar jag på herrarnas dubbeljakt. Men Markus och de andra svenskarna har tufft motstånd. Norrmännen, ryssarna, Cologna.

Men tyvärr har IOK lagt en våt filt över idrotten. Sotji. Kostnaderna. Korruptionen. Mänskliga rättigheter. Det är tyvärr inte första gången. Berlin 1936. Peking häromåret. Propaganda på ytan, diktatur under. Varför gör man samma misstag gång på gång? Tänk om det förekommer mutor!

Nobels fredspris delas ut i Oslo. Man kan förvisso ha synpunkter på pristagarna, men tanken med fredspriset och den olympiska tanken stämmer väl överens. Och i Oslo finns Holmen-Kollen! Minns ni publikfesten 2011, Skid-VM? Lägger man det alltid där behöver det inte kosta skjortan att bygga skrytanläggningar. Och behöver man hjälp med till exempel ishockey, skridsko, konståkning, curling finns Göteborg intill.

Men tyvärr har den olympiska tanken fått stryka på foten och det är andra syften som styr valet av plats. Det dröjer väl inte förrän OS läggs i Saudiarabien med importerad snö och is. Så galen tycks världen ha blivit.

Men nu är det snart dags för herrarnas dubbeljakt, Minns ni 2010? Hellner 1:a och Johan 3:a! Och en tårögd Per Elofsson i rutan. Jag kan avslöja att han inte var ensam om att vara tårögd.

Sotji och valfrihet

Snart börjar vinterolympiaden. Den avgörs i närheten av badorten Sotji vid Svarta Havet. Man skulle tycka att det är ett märkligt ställe för en vinterolympiad, om man inte visste att det numera är högsta prestige att få stora arrangemang till sitt land. 

IOK röstade på Putin, precis som ryssarna: Putin vinner ju alla val i Ryssland lätt. Nästan lika lätt som några av sina föregångare.

Jag vet för lite om Putin, för att veta om han prisar valfrihet i sina tal. Men ska man döma av alla miljardärer i Ryssland är valfriheten stor för några stycken. Den går nog inte av för hackor för Putin heller.

Här i Sverige har för resten valfriheten nått så fantastiska höjder, att vi kan välja att köpa till Viasat för att se hela OS. Men tänk om man inte har råd? Då blir ju valfriheten något mindre. Som den alltid blir för den som inte har så mycket pengar.

Om nu någon trodde något annat. 

Män i min ålder

Medelålders/äldre män gäller det att se upp med. De har alltför ofta fått rykte om sig att begripa sig på världen och fatta kloka beslut. De har därför fått fatta de flesta besluten om världen.

Dock kan man ofta undra om de fattat vilka beslut de fattat. Egentligen.

Vi är nog allt fler som börjat fatta att de fattat beslut som inte är så bra. Faktum är att vi fattat att det krävs rejäla skygglappar för att inte fatta att majoriteten av de fattade besluten är allt annat än bra; inte sällan rent usla. 

Men med hjälp av skygglappar slipper de som fattat usla beslut fatta konsekvenserna av dessa usla beslut. Då blir det ju lättare att fatta ett nytt uselt beslut. Utan att fatta hur uselt det är.

Nu fattar väl alla att jag ovan författat en elak nidbild av världen. Ty hos oss fattas ju besluten av medelålders/äldre män som fattar vad de beslutar.

Eller …