"Gå hem och läs historia!" 2.

Det var tidigt 70-tal och Per Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Förbundet var på den tiden radikalt. Partiledaren Gunnar Helen tyckte att de var alltför radikala och vid en kongress (eller vad det heter) uppmanade han de unga folkpartisterna att gå hem och läsa historia. Troligen menade han att de skulle bli mindre radikala om de läste historia.

Det hade han nog rätt i: jag var själv drabbad av skolans historieundervisning på 60-talet, och jag lärde mig viktiga saker som exakta åren för frederna i Knäred och Brömsebro. 

Vi fick till och med lära oss namnet på Karl XII:s hund.  Såna kunskaper skapade inga tänkande individer. Vi borde ha skrikit: Jag skiter i vad hundfan hette, tala istället om hur folket hade det!

Men det gjorde vi inte; vi lärde oss istället snällt om Lûtzen och Halden och Narva och Karl XII blev, otroligt nog, en hjälte. Och hundens namn var inte nog: i boken stod också namnet på hans häst. Fan vet om inte en fråga på en skrivning var vad hästfan hette.

Det var efter skolan, först via skönlitteraturen, som jag började inse hur viktigt det är med historia. Den som rör oss alla Till exempel om 2:a världskriget och då inte om en massa slag och namn på generaler. Utan andra namn, namn vi inte får glömma: Auswitch, Treblinka, Teresienstadt osv

I morse hörde jag att niorna inte klarar den historia som dagens skola ger. Det borde oroa alla. (Man lär sig nog bättre saker än att en hund hette Pompe i dagens skola!) Historielöshet kan vara farlig om den anammar idéer som är ett hot mot demokratin. 

Andra världskriget var för resten så hemskt att en kille som hette Adolf Hitler begick självmord.

Sträcka vapen (i repris)

Det finns ett argument som är sämre än dåligt. Det finns många, för resten, men det jag tänker på just nu är det här: Om inte vi gjorde det skulle någon annan göra det. 

Till exempel sälja vapen; ofta med hjälp av saftiga mutor.

Orter som tillverkar vapen slåss ofta för rätten att kunna fortsätta göra vapen. Och därmed rädda jobben och förtjänsten. Inte minst viktig är forskningen; produkterna måste bli effektivare. Vad nu effektivare innebär i det här fallet. 

Jag kommer plötsligt att tänka på en gammal Vapendirektör som sa: Om det inte vore för oss, skulle folk fortfarande slå ihjäl varandra med träklubbor!
Tungt.

Tursamt nog används svenska vapen bara av demokratiska stater och i försvarssyfte. Svenska vapen är dock så bra att demokratiska stater kan sälja dem vidare till mindre demokratiska. Då tjänar dessa demokratiska länder en bra hacka, eftersom det är den stat som inte är helt demokratisk som mer än gärna vill köpa, och den demokratiska staten slipper därmed den tunga utgiftsposten mutor.

Jag sa en gång att man kanske skulle tillverka något annat än gevär, till exempel solfångare. Då sa en avsutten major:

Det var det dummaste jag hört, vi kan väl inte slå ihjäl folk med solfångare! 
För ett så tungt argument är det bara att sträcka vapen

En tillfälligt radikal

Carl-Robert Robertzon var ofta på TV i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Han var en mer eller mindre ständig deltagare i debattprogram och alltid klädd i ett blåställ helt utan fläckar. Det var utan fläckar av den enkla anledningen att varken blåstället eller Carl-Robert varit i närheten av kroppsarbete. 

Carl-Robert Robertzon hade revolterat mot sina föräldrar genom att i likhet med flera av sina radikala vänner först köpa Maos Lilla Röda och sedan blåstället. En liten så kallad arbetarbod på Söder i Stockholm gjorde för resten strålande affärer genom försäljningen av blåställ till nyradikala ungdomar från välsituerade delar av staden. Och när efterfrågan steg, steg också priserna och blåställen blev dyra för de arbetare som behövde dem i jobbet.

Den tillfälligt radikale Carl-Robert Robertzon bodde i en sjurumslägenhet på Karlavägen och var enda barnet till bankdirektören John Robertzon och hemmafrun Hanna. När sonen kom hem med blåstället sa Hanna:

”Så det är det här som kallas blåställ. Det förstår man nästan, det är ju blått. Och knapparna är riktigt blanka som på själve kungens uniform. Men det står Slitman på knapparna, det står det nog inte på kungens. Det är tur att jag inte tvättar själv, utan lämnar all tvätt till fru Södergren. Jag vet då rakt inte hur man tvättar blåställ. Jag hoppas att fru Södergren vet det. Det bör hon i alla fall veta, för hennes man är någon sorts kroppsarbetare.”

Men det fanns ingen anledning till oro: sonen hade bara sitt blåställ när han deltog i debattprogram i TV och där blev det ju inte så smutsigt. En radikal programredaktion hade gärna med ett antal frasradikaler i blåställ som motvikt till borgerliga och socialdemokratiska politiker, vilka enligt redaktionen var hopplöst reaktionära.

Första gången han skulle vara med i TV sa en exalterad Carl-Robert till sin far:

”Nu har jag fått in en fot på TV, snart har du en berömd son!”

Carl-Robert var normalt klädd i bankdirektörens ögon; vanliga grå långbyxor, olivgrön polotröja och brun manchesterkavaj. Bankdirektör John tänkte: Skönt att han kommit över sina villfarelser och fått in en fot på TV, det kanske kan resultera i ett tillfälligt jobb i avvaktan på att han begriper att han måste gå på Handels om det ska bli något av honom.

Med Handels menade John förstås Handelshögskolan, där han själv varit elev och skaffat sig värdefulla kontakter.

”Vi måste se på TV i kväll. Carl-Robert är med, han verkar ha fått in en fot där, och han var normalt klädd i morse”, sa han till sin fru när han var hemma på lunchrast mellan tolv och två.

John hade av någon anledning inte tagit reda på i vilket program sonen skulle vara med. (Han sa efteråt att han haft tjockt med jobb och inte hunnit.)  Hanna hade dock tittat på programtablån och fruktade det värsta; hon hade läst att det program sonen skulle vara med i var ett i deras kretsar ökänt debattprogram.

Bankdirektör John tittade sällan på TV, men han hade läst om debattprogrammet i de morgontidningar som hade tillträde till sjurumslägenheten, och därför sa han när hallåan presenterade programmet:

”Ska Carl-Robert vara med i den här satans kommunistpropagandan!”

”Jag är rädd för det”, sa Hanna, ”det är kvällens sista program.”

Det fanns vid den här tiden bara en kanal så det fanns inte plats för missförstånd om vilket program sonen skulle medverka i, och när den i familjens tidningar nedsablade programledaren sa: ”God afton”, sa direktör John till fru Hanna:

”Om inte den där förbannade ormen får sparken snart är det nog definitivt god natt för landet Sverige. På banken skulle en sådan där kommunist inte bli gammal! Förbannade socialistland!”

Och inte blev det bättre när kameran gjorde en åkning över studion, och John fick se sin son som en av åtta blåställsklädda debattdeltagare.

”Fan i helvete! Pojkkräket skämmer ut oss! Blåställ! Vad ska bankens styrelse säga?! Vi får emigrera! Stäng av skiten och ge mig en stor konjak, fort som bara fan!”

Bankdirektör John svepte konjaken i ett drag.

”En till!” befallde han.

”Men John, tänk på att det är arbetsdag i morgon.”

”Jag är ju direktör, för helvete, och kommer och går som jag vill! Fasta tider är bara för kanonmaten.”

”Kanonmaten?”

”Vanliga meniga anställda, alltså”, sa direktör John som var kapten i reserven. ”Konjak!”

Fru Hanna hällde upp en riktig bamsekonjak.

Stämningen i lägenheten på Karlavägen blev låg sedan Carl-Robert inte bara ståtat i sitt blåställ, utan också haft ett kort inlägg i TV. Fader John råkade höra brottstycken av ett samtal mellan två anställda i banken.

”… och pojken hade blåställ!”

”Och du är säker på att det var Despotens son?”

”Jag har ju för fan sett honom ihop med Despoten hundratals gånger! Åtminstone tiotals.”

”Och han hade blåställ? Despoten måste ha gått upp i atomer om han såg det!”

”Men vet du vad han gjorde? Sonen, alltså, inte Despoten.”

”Nej.”

”Han viftade med Maos Lilla Röda och sa att alla reaktionärer är papperstigrar! Och så sa han att alla banker borde förstatligas så att de fick kompetenta ledningar!”

En vecka senare avskedades två män på banken där John var direktör och samtidigt flyttade Carl-Robert till ett kollektiv på Börjegatan i Uppsala. Där bodde han i två år innan fjällen föll från hans ögon och han flyttade tillbaka till Karlavägen. Han rökte fredspipa med sin superkonservative far och började på Handelshögskolan. Och hans mor Hanna sa:

”Så skönt att Carl-Robert kommit hem igen.”

Och Carl-Robert visade att han i alla bemärkelser var hemma. Han klarade Handels med glans och klarade med samma glans övergången från billigt rödvin till champagne, och när han läste Svenska Dagbladets ledare färgades hans kinder av skammens rodnad över att han utan ersättning sålt Vietnambulletinen utanför Systembolaget i Uppsala. Och han gick i sin fars fotspår och blev odemokratisk direktör med för hög lön, dock inte för en bank utan för ett börsnoterat företag. Men självklart tyckte han själv att han tjänade på tok för lite; inte ens en saftig bonus förmådde ändra på det, och att företaget betalade hans hus och segelbåt fann han helt i sin ordning. Eller som han uttryckte det för en gammal studiekamrat från Handels som nu var direktör i ett försäkringsbolag:

”Något bör man få för allt slit.”

Kamraten höll med; själv hade han nyligen fått sin lägenhet på Grev Turegatan totalrenoverad för 3 miljoner, givetvis utanför lön och bonus.