Sista dagen i maj

Sista dagen i maj är det mulet, blåsigt och svalt. Gullvivorna har gjort sitt för i år, liksom häggen och sipporna. Men hundkäx och liljekonvalj har slagit ut, och midsommarblomster har redan kommit och syrenen blommar. Skomakaren som stängde butiken mellan hägg och syren fick en lång ledighet i år, för när häggen slagit ut blev det lite kallt och häggen fortsatte blomma medan syrenen tvekade. Det är inte djärvt att tro att skomakaren gärna fått en kortare ledighet.

En hackspett har hittat något i en gammal stubbe och sitter där och hackar, och taltrasten går på gräsmattan på trastars vis; tar några steg och står blickstilla och lyssnar, innan den tar några steg igen och ställer sig stilla och lyssnar, och ibland hör den vad den vill höra och tar upp en mask ur jorden. Vi har humlor, än så länge och tack och lov, men inga bin. Vårt sätt att leva har minskat de vilda bina och humlorna, men genom tekniken kan vi föda upp nya som får åka långa sträckor och pollinera bland annat våra grönsaker. Så att vi får mat.

Är inte det här ett Moment 22? Vi förstör genom vårt sätt att leva naturliga betingelser, och försöker ersätta dem med tekniska framsteg. Problemet med att odla fram bin och humlor är att svåra sjukdomar uppstått. Hur dessa utvecklas på sikt vet ingen. Det låter inte så bra.

Kanske är det lika ofarligt som atomkraft var en gång. Före Harrisburg, Tjernobyl och Fukoshima. En del tror fortfarande att detta dyra och farliga sätt att koka vatten är dels ofarligt, dels är vår lösning på det energiproblem vi har. Idag är det för resten blåsigt och alla har väl känt att solen värmt mycket under maj. Men i Oskarshamn har aggregaten stått stilla. Igen.  

Igår sa en representant för IF Metall att det skulle vara ett hot mot industrin om man stänger till exempel atomverket i Oskarshamn. Med tanke på hur lite el detta oftast stillastående verk producerare är det nog inget stort hot.

Man får hoppas att Metalls förre ordförande begriper bättre än representanten jag hörde igår.

Historia!

Tycker ni att det är intressant att se och höra Anders Borg och Magdalena Andersson tjafsa om en-procents-målet utan att med ett ord beröra vår tids viktigaste fråga; klimatet? Då är ni nog äldre eller medelålders och man. Andra bryr sig mera om viktig politik.

De två traditionellt stora partierna krymper; mest moderaterna. Det var trist att se och höra Kent Persson och Gunilla Carlsson komma med krystade förklaringar till att folket (förhoppningsvis) genomskådat den stora bluffen Arbetslinjen som ju var skattesänkning och inget annat. Och mest till de allra rikaste.

Ett samhälle med stora skillnader är inte bra: det är tveksamt om någon skulle tycka det. 
Ta varning av Frankrike! Hög arbetslöshet kan leda till konsekvenser vi inte vill se. 

Eller kolla in Grekland och Gyllene Gryning. Vissa trodde att nedskärning var ett bra recept! Tyvärr bestämde de. Fanns det en dold agenda? 

Sverige får allt större skillnader och var 10:e svensk röstade på SD. De fanns inte när vi inte hade stora skillnader och hög arbetslöshet. Tänk!

Visst var det bra att MP blev 2:a i Sverige och 1: a i våra största städer. 

Men de bruna är på marsch igen. 

Kan människor verkligen så lite historia?

Det kom en kall vind

Vi sitter på altanen och en björk skymmer solen. Tack och lov för i solen är det för varmt. Klockan är 19.25 den 26 maj och precis då börjar det blåsa. Det blir kallt, plötsligt och onödigt. Och på förmiddagen idag var det 15 grader kallare än igår. Så nu klagar man på att det är för kallt när man igår gnällde över att det var för varmt.

Denna tisdag bör alltså kallas sval. Nyss var det varm söndag och val, men bara varannan röstberättigad svensk röstade. Jag har funderat på uttrycket Supervalåret och jag finner det märkligt. Två gånger i år kan vi rösta. Inte fan är det så mycket. Med tanke på att det är fyra år sen sist och fyra år till nästa gång. 

Våra röster efterfrågas numera så sällan i vår demokrati, att när vi får chansen att rösta två gånger på ett år har någon fyndig fan hittat på att vi nu befinner oss i supervalåret. Kanske får det en och annan att tro att vårt inflytande är större än det är, nu när vi får rösta flera gånger på ett år? Fan vet. 

Men intresset för att rösta i söndags var i alla fall lågt. Ungefär varannan. Ett lågt valdeltagande är utan tvekan ett demokratiskt problem. Ett ännu större bekymmer är att kunskapen om historia tycks vara så dålig på många håll i Europa att man gör som tyskarna i början på 30-talet. Röstar brunt. Det var inte bra då, och det är inte bra nu.

Jag kommer alltid att minnas när Marlene Dietrich för cirka 50 år sen sjöng Sag mir wo die blumen sind (Where have all the flowers gone) på en stor gala i Tyskland. Vi var många som rördes. Djupt.

Wann wird man je verstehen?

(When will they ever learn.?)

Jan (2)

Ett radikalt grepp var att ett av facken på arbetsförmedlingen till arbetsgivarens glädje ville ha sifferlösa avtal och att var och en skulle förhandla själv. Det innebar att det nu var lättare för arbetsgivaren att ge misshagliga och kritiska medarbetare 0 kronor i den nu helt individuella förhandlingen. Den individuella förhandlingen var förstås ett resultat av den Satsa-På-Dig-Själv-ideologi som tagit en allt större plats i hela samhället. Kollektiva lösningar hade förvandlats till skällsord

En man som satsat på sig själv hade uppenbarligen satsat på fel häst, för han fick 0 kronor i påslag. Det är nog inte så kul, tänkte Jan som fått ett par futtiga hundralappar och det var inte alls kul. 

Att han fick en lindrigt sagt medioker löneutveckling sedan han blev sjuk, och tvingades till halv sjukskrivning i flera år hade förmodligen betydelse för hans pension. Han visste inte säkert, och brydde sig inte om att ta reda på hur det var; det var ju inget han nu kunde påverka i alla fall. Att han kunnat jobba halvtid fram till ålderspensioneringen såg han som en smärre bragd, men i löneförhandlingarna visade arbetsgivaren att han inte alls höll med. Den som inte orkade jobba heltid skulle fan inte få vad friska fick!

 Och sjukpenningen höjdes inte alls; det fanns ett tak som han slagit i. Men vad är väl ett fiktivt tak för den som slagit bakhuvudet i en trottoar! Men som sjuk fick han betala mer i skatt än den som var frisk. Samhället har blivit upp-och-ner vänt, tänkte Jan.

Pensionen var alltså inte mycket att skriva hem om, och som pensionär fick betala mer i skatt än den som jobbade. Och det påstods att det skulle bli för dyrt att sänka skatten för pensionärer. Å andra sidan, tänkte han, får man väl förstå den högre pensionärsskatten och den lägre sjukpenningen och den höga skatten för sjuka som tydligen inte ansågs göra sin del; det har ju kostat multum att sänka skatten för alla som jobbar (och mest till de allra rikaste) Och dessutom ge RUT-bidrag till den som engagerar en bartender till trädgårdsfesten. Då kan ju inte finnas pengar till pensionärer också.

På 1970-talet hade det varit en kort period i Sveriges historia då också folk som inte hade så mycket pengar kunnat skaffa fritidshus. Det var alltså innan de styrande fick för sig att det var för liten skillnad mellan fattig och rik i Sverige.

Klyftorna måste öka! Sa man förstås inte.

I stället sa man att ekonomin måste räddas, och det bästa sättet att rädda den var att öka klyftorna. Det hade man gjort i England och USA och det hade gått bra. Det vill säga: det hade gått bra att öka klyftorna, men när man stod med facit i hand 30 år senare var det nog bara det som gått bra. Men Jan tänkte att Thatcher och Reagan nog talat sanning: ekonomi hade de räddat. Men inte Englands eller USA:s; bara de rikas. Det var ingen vidare räddning.  

Han trodde att de båda, när de träffades, suttit vid ett fönster i Vita Huset eller på 10 Downing Street och räckt lång näsa åt alla utom åt de superrika.

I Sverige hade Carl Bildt blivit statsminister på att säga att vi bara hade en väg att välja på. ”Den enda vägen.” Det var en väg som ledde till 500 % i ränta. Bättre vägar finns nog, trodde Jan. 

Sen kom Göran Persson och räddade Sveriges ekonomi, det vill säga klyftorna ökade. Sen blev Persson godsägare; sin egen ekonomi hade han räddat med råge, och Anders Borg fortsatte att rädda Sveriges ekonomi. Det vill säga öka klyftorna rejält.

Jan suckade där vid datorn.

Det blev som vädertjänsten sagt: en varm dag. Han satt en kort stund i sol, men om det är åldern eller sjukdomen som gör att han inte klarar långa stunder i solen vet han inte. I alla fall tog han sig över i skuggan (med hjälp av hustrun som flyttade stol och sittdyna) och där satt han och läste. Han tittade på en humla som flög mellan blommor, och han hörde en hackspett och det dröjde en stund innan han såg den i en tall. Så flög hackspetten in i skogen och efter det kom sädesärlan spatserande över gräsmattan. Det hade regnat före värme och gräset hade fått fart och behövde klippas. Jan skulle aldrig mer klippa en gräsmatta. Han hade fått en smula galghumor och i en inre bild såg han sig själv falla över klipparen, och han skrattade nu åt eländet. Ja, vad fan ska man göra, tänkte han.

Sen var det mat, kassler och den första nypotatisen; den som oftast kallades färskpotatis. Jan började fnissa och berättade för hustrun om den trevlige turken Erkan som haft en liten restaurang. En dag serverade han raggmunk och som alla svenskar vet gör man inte raggmunk på färskpotatis, utan på vad vi kallar gammalpotatis. En gäst frågade: ”Har ni gjort den på gammalpotatis?” Erkan (mycket förnärmad): ”Vi serverar inte gammal potatis!”

Efter maten sov Jan som vanligt middag. Innan han somnade tänkte han: Livet är skriva, läsa, äta, sova. Han ville inte tänka längre; han anade vad som kom härnäst.

När hann vaknat ringde hustruns mobiltelefon. Det var till honom från sjukhuset; Hudkliniken denna gång. Han hade uppgett hustruns mobilnummer, för att alla myndigheter och så vidare tydligen hade en rad för mobilnummer som skulle fyllas i på deras blankett, men Jan hade ingen mobil. Han ansåg sig inte behöva någon.

”Två telefoner i ett hus måste väl räcka”, hade han sagt när folk förfasade sig över att han inte hade mobiltelefon.

”För resten”, sa han också, ”blir det väl ett högt jävla sopberg av alla förbannade telefoner nu när folk tror att de måste byta en sån skitsak som en telefon stup i kvarten!”

De som bytte telefon stup i kvarten skakade på sina huvuden. De undrade hur det skulle gå med världen om alltför många strävade bakåt som Jan. Då skulle det nog bli kris, sa de. Med kris menade de förstås riktig kris. Det vill säga finanskris.

Men nu ringde de alltså från Hudkliniken. Han hade fått remiss på grund av utslag, och nu fanns en återbudstid i morgon klockan ett. Jan rådgjorde med hustrun och sa ”Ja”.

De åt soppa på kvällen. Broccoli, potatisarna som blev över vid lunchen, ärter och majs som blev över igår. ”Fantastiskt gott”, sa Jan och rapade; han har ett bråck på matstrupen, också, vilket gör att han rapar när han äter för mycket.

På kvällen blev det sportradion med Helsingborg mot Åtvidaberg. Storspel av ÅFF- målvakten ”Fimpen” räddade 0 – 0. Nervöst på slutet. Jans händer i luften när det var slut.

”Oväntad poäng”, sa han.

De åkte 18 mil fram och tillbaka nästa dag och en läkare tog en bit av Jans hud för att analysera om han hade psoriasis. Jan märkte att han inte brydde sig så mycket. Han led inte nämnvärt av hudproblemen; det var en skitsak jämfört med hans Parkinson.

Jan (1)

Jan satte sig vid datorn strax efter 7 den här morgonen. Det skulle bli en solig och varm dag, men än så länge var det dimmoln och bara 12 grader. Det var den 21 maj 2014.

Han var på landet, i fritidshuset som nästa år fyllde 40. Själv var han 67; det var numera ingen hög ålder för den som fick vara frisk. Sveriges statsminister tyckte till exempel att folk borde arbeta till 75 om pensionspengarna skulle räcka. Att pensionspengarna inte räckte långt visste Jan mycket väl, men han hade inte klarat att jobba längre än till 65 eftersom han inte fått vara frisk. Han hade fått en obotlig neurologisk sjukdom, som läkarna trodde var atypisk Parkinson. Eller Parkinson Plus som den kallades ibland. 

Det var inget bra plus för det innebar att läkarna trodde att det inte fanns någon medicin som hjälpte. Det hade de nog rätt i, för de senaste 5 åren hade Jan prövat flera mediciner som inte hjälpt mot sjukdomen, men gett en del biverkningar. Det var inte så bra.

Det som heller inte var så bra var att sjukdomen gick på i ullstrumporna, vilket innebar att Jan blev stadigt sämre. Han kunde varken gå på i ullstrumpor eller några andra strumpor. Utan rollator kunde han inte gå alls, och på sistone hade han knappt kunnat gå med rollator. 

Fritidshuset låg till exempel på en liten höjd och han klarade nätt och jämt att ta sig upp, och det var nästan svårare att gå nerför den lilla branten för det kunde vara svårt att bromsa rollatorn utan att den tvärnitade, och som ni kanske förstår hände det då att Jan föll framåt över rollatorn.

Några gånger hade han fallit, och ett par gånger till och med när han haft rollatorn. En gång föll han när han gick av en buss. Den gången slog han sig inte, men han blev genomvåt för det regnade och naturligtvis föll han i en vattenpöl. Då jobbade han fortfarande på arbetsförmedlingen och var på väg till en träff med en funktionshindrad och hans chef. Jan var för resten betydligt mer funktionshindrad än den funktionshindrade som han nu betalade ett saftigt lönebidrag för.

Jan själv sa att han var handikappad, men det fick han inte säga. Det hette numera funktionshindrad enligt radikala krafter på arbetsförmedlingen; krafter som framför allt var radikala när det handlade om att anamma ett nytt språkbruk (inte sällan påbjudet av högsta ledningen). 

Jan brukade säga att det nog hette funktionshindrad för att ordet handikapp var reserverat för golfspelare. En språkradikal sa då att Jan inte fattat någonting. Jan sa att ett och annat hade han allt fattat, men varför handikappade nu skulle kallas funktionshindrade fattade han inte.

”Det var på grund av mitt förbannade handikapp”, sa han en gång.

”Funktionshinder”, sa språkradikalen.

Jan hade just berättat att det trasslade med rollatorn när han skulle sätta sig i bilen då hustrun hämtade honom på jobbet, och han hade fallit baklänges och slagit huvudet i trottoaren och troligen varit centimeter eller kanske millimeter från att dö. Det hade blivit ambulans till Akuten och röntgen men de hade inget hittat. Jan brukade skämta på det sättet, men det var långt ifrån alltid som omgivningen vågade skratta; kanske förstod de inte heller att någon kunde skämta om sig själv. 

Men Jan hade alltså avslutat berättelsen med att det otäcka fallet berodde på hans ”förbannade handikapp”.

”Funktionshinder”, hade språkradikalen som sagt rättat honom.

Jan hade suckat och sagt::

”Ja, jag var i alla fall nära att dö.”

I Wyoming

I den amerikanska delstaten Wyoming vägrar myndigheterna att ha läroböcker där det står att människan är orsak till klimatkrisen. Skäl: Wyomings ekonomi bygger på fossila bränslen. Ekonomin får återigen de styrande att sticka huvudet i sanden.
Wyoming är ett nedslående, men (tror jag tyvärr) typiskt exempel. Det finns kol i Wyoming, gas i Ryssland och olja i bland annat flera odemokratiska Arabstater och Norge. Det är pengar; och jag tror inte att de struntar i det som kortsiktigt kan ge inkomster.

Klimatpanelens tydliga rapport om att det inte går att fortsätta leva som om var dag är den sista, fick lite uppmärksamhet. Med betoning på lite; sen var det (bokstavligen) business as usual.

Utöver enskilda länder finns förstås de multinationella oljebolagen som har krav på sig att tjäna snabba pengar. De jobbar nu med att utvinna olja ur den sand som de har sina huvuden djupt i. Och de är förstås med i kampen om Arktis, där det finns olja under isen. Och snart är de där: under isen.
I en liten notis noteras att flera stora glaciärer i Antarktis är hotade. Och man funderar över alla som tror att vår räddning är tekniken. Själv är jag skeptisk mot tekniker: de kan börja med en symaskin och sluta med en atombomb. Bättre slut kan man allt tänka sig.
Och apropå is som driver: ni vet hur det gick för Titanic; skeppet som byggdes av proffs, medan Noahs Ark byggdes av amatörer.    
Så kan det gå.   

Vad är egentligen framtidstro

Folket i Schweiz röstade nej till att landet skulle köpa JAS-plan. De tyckte tydligen att alla miljarder kunde användas bättre. Till exempel till skolan. Jag vet inte hur Schweiz ligger till i PISA-undersökningar, men att satsa pengar på ungdomars utbildning är inte så dumt. Det vittnar om tro på framtiden.

Nu ska inte SAAB påverkas sa en Buske på radio nyss. Inga uppsägningar är aktuella, sa han. Vi tror på framtiden, sa han. Jag måste erkänna att jag som Linköpingsbo känner mig kluven. Å ena sidan: det är ju bra att SAAB räknar med att inte säga upp folk. Men sett i ett större perspektiv måste man nog fundera på om det är så bra att tillverkare av krigsvapen tror på framtiden.

På 70-talet talades om att SAAB med sin kompetenta personal borde kunna satsa på annat än krigsflyg. Civil produktion alltså. Man försökte med ett litet flygplan, men det ville ingen köpa. Så det blev att köra vidare i krigsspåren; staten köpte ju alltid. Och kanske kunde man med hjälp av skumma agenter sälja plan till någon annan krigsmakt.

Tillverkning och försäljning av krigsmateriel är ett av mänsklighetens stora nederlag. Skräpet kommer ju nästan alltid till användning.

Men det ökar ju på BNP.  Hur länge ska det för resten dröja innan det mossiga begreppet pensioneras, och man börjar räkna med hur nyttigt det som produceras och konsumeras egentligen är?

BNP i nuvarande form har med råge passerat pensionsåldern. Å andra sidan: pensionsåldern höjs ju ständigt.

Vem tigger?

Nyss stod en kvinnlig (faktiskt) Sverigedemokrat i TV och sa att man borde förbjuda tiggeriet. Jag tycker nog att det vore bättre att förbjuda fattigdom, då skulle tiggeriet automatiskt försvinna.  Om man nu vill ha förbud.

Ett bättre sätt vore kanske att de mest välsituerade får betala skatt efter bärkraft, och att dessa skattekronor används för att skapa ett någorlunda rättvist samhälle. Om man tycker att det är bättre än att det är stora skillnader.

Att skapa stora skillnader var till exempel Margareth Thatchers grundidé. Otroligt nog finns det fortfarande folk som på allvar hävdar att hon räddade brittisk ekonomi. Trots att vi nu ser facit: nyfattigdom, sänkta ersättningar, hög permanent arbetslöshet och lägre löner. Märklig räddning.

Tyvärr har större delen av Europa på senare år gått på att räddningen vid ekonomiska kriser är att fattigt folk ska bli ännu fattigare och rika ännu rikare. Vad man byggt denna märkliga syn på kan för många förefalla oklart 1), men nu tycks bland annat flera ekonomer ha begripit att det kanske inte är så bra att göra fattiga fattigare. Därmed har också flera politiker plötsligt förstått att tänkesättet varit fel, och vi som kunde räkna ut med valfri kroppsdel att de hade fel, får väl säga: välkomna till verkligheten. Ett samhälle med stora skillnader är nog ingen betjänt av i det långa loppet.

Den kvinnliga Sverigedemokraten hade Thatcher som förebild. Rösta inte på henne!

En annan som har Thatcher som förebild är för resten Annie Lööf.

1) Rädda till varje pris bankerna och systemet var nog det budskap som vi dödliga inte fick reda på.  

Konsten att öka politikerförakt

Igår ställde Maud Olofsson upp för en intervju i TV-Aktuellt. Det borde hon inte ha gjort.

Ställer sig en människa i en TV-studio för att bli intervjuad väntar sig tittaren att den som intervjuas ska svara på frågor. Nu ställdes gång på gång frågan om statsministern informerades om Nuonaffären i förväg. Hon svarade inte, vilket nog är ett svar i sig. Vem fan tror att stats- och finansministern och ledarna för KD och FP inte fick reda på att ett statligt företag avsåg att göra en affär på 90 MILJARDER?!! 

Det är faktiskt ett förakt för oss medborgare att inbilla sig att vi ska tro annat än att allihop visste om det. Så förbannat korkade är vi inte.

Alltnog. Idag ska jag rösta i EU-valet. Maud Olofssons ”uppvisning” igår lär inte öka valdeltagandet. Däremot fick sig nog politikerföraktet en rejäl puff uppåt. Inte heller lär centern vunnit röster på hennes framträdande. Under henne och Annie Lööf har centern visat att de är försumbara i Sverige av det enkla skälet att de inte har någon egen politik längre: deras enda roll numera är att vara stöd åt den moderatledda regeringen. Det visade Maud Olofsson igår.

Nu har Nuon minskat i värde med 30-40 MILJARDER.

Minns ni Mona Sahlins gatlopp i den så kallade Tobleroneaffären? Man får nog många Toblerone för 30-40 miljarder. Men troligen inte lika många rubriker som Mona fick.

Om någon mot förmodan undrar: jag ska INTE rösta på centern.

1947 till 2014 = 0

Jag är född 1947. Mina första minnen är från början av 1950-talet, mer exakt vet jag inte men jag minns att det var krig i Korea och det var det 1950-53. Jag minns i alla fall att det var stora skillnader i samhället. 

Från 1947 minns jag förstås ingenting, men igår hörde jag att klyftan mellan rika och fattiga nu, 2014 och 67 år senare, nått 1947 års nivå. Att klyftan ökat har väl alla sett, men att den var som precis efter 2:a världskriget trodde jag verkligen inte. 

Men sedan cirka 30 år tillbaka har politiken abdikerat och låtit Marknaden få allt större utrymme och Marknaden är ingen utjämnande kraft. Den behöver tyglas, och det hjälper inte med ”signaler”.

Ta exempelvis bankerna: höga bonusar och utdelningar och rejält gap mellan ut- och inlåningsränta består. Det skulle inte förvåna om bankledningarna gapskrattar åt ”signalerna”. Hela vägen till jobbet.

Tänk er: aldrig har så få ägt så mycket som nu. Man förstår att ROT och RUT går som tåget. De som tycker illa om bidrag bör nog fundera över RUT/ROT innan de torgför sin inbillning att till exempel höjningen av A-kassan skulle var ett hot mot Sverige. 

Fast först ska de kanske sluta kalla arbetslöshetsförsäkringen bidrag; det är nyspråk av sämsta slag. Det värsta är att det förefaller medvetet och att så många går på det.

Själv tror jag inte att ökade klyftor i ett samhälle är bra. Kan till exempel den ökade brottsligheten bero på den ökade ojämlikheten? 

Brottsligheten har inte bara ökat; den har organiserats så att den är en del av Marknaden. Det skulle inte förvåna mig om den ökat sin Marknadsandel rejält. Nu när Marknaden blivit så ”fri” att många som inte borde vara fria är ”tunga Pjäser” på den.

Nils Johan Einar

Jag måste skriva en dikt av Ferlin. Nog kan den läsas som en liten hyllning till alla som satte sig på gatan i Jönköping 1 maj för att hindra den nassedemonstration som samhället gett tillstånd till? Ibland behövs civil olydnad för att ett samhälle ska vakna.

Status Quo 

Han var egensinnig som få

och farlig för Status quo:

Mot lag och auktoritet

han ställde barmhärtighet

Jag vet han blev pinad ihjäl

i går. Det fanns giltigt skäl

Ty han ställde barmhärtighet

över lag och auktoritet

Han var egensinnig som få

och farlig för Status quo

Jag misstänker att många i Jönköping har sin egen tolkning. 

Det må de ha så länge de ringer i sina klockor.

Tunnor...

Majoren kom cyklande, han var upprörd, bromsade häftigt och sa:

”Jag läste boken 1984 på 50-talet, och det förstod man ju att det handlade om ryssarna, för ledarna sa en sak och menade en annan. Precis som tölpen Stalin.

Men nu vete fan hur det blivit. Man kan nästan tro att ryssarna bestämmer vad en del ord betyder numera. På regementet hade vi Häst-Fritte som körde skittunnor. Vi sa att han var entreprenör. 

Nu ser man bilder på gubbar som ser så opålitliga ut att man inte ens skulle köpa en tunna skit av dem. Och de kallas entreprenörer och höjs till skyarna som vore de vår tids frälsare! Som i Ryssland, fast där kallas de oligarker.

Entreprenörerna levererar, sägs det. De är väl som med Häst-Fritte; de levererar en jävla massa tunnor med skit. 

Men idag var det konstigt: det var en hockeyspelare som gjorde mål och då sa kommentatorn att han levererar. Men det var förstås en ryss som gjorde mål.

Kommer du ihåg att Sveriges försvar hade en gökunge som hette Tunnan? En föregångare till den där jordfräsen vi har nu. Vi som jobbade inom det riktiga försvaret kallade den skittunnan, och kapten Blåfräs sa en gång att man lika gärna kunde skicka upp en av Häst-Frittes skittunnor!

Blåfräs var också regementspoet. Det var han som skrev de berömda raderna: Punsch är punsch, och skit är skit, om än i dyra Tunnor.” 

Karens

I Sverige är försämringen av sjukförsäkringen en del av Arbetslinjen. Det förstår man: folk som inte har råd att vara sjuka går och arbetar. Kanske smittar de några arbetskamrater, som i sin tur går till jobbet och smittar några till, som in sin tur … Och så vidare.

Kanske åker några av de smittade buss, t-bana eller tåg. Då smittar de nog några till. Som tar den till sina jobb. Etcetera.

Det är nog inte så bra att klämma åt de fattigaste och samtidigt tala om Arbetslinje.

Men regeringen håller Arbetslinjen högt, så till vida att de inte går till jobbet sjuka och smittar ner någon. De har infört reglerna om en karensdag: det ska kännas att vara sjuk där Arbetslinjen är rättesnöre för de styrda. Men själva ligger de hemma och twittrar om att man är sjuk (läs: Annie Lööf). Utan karensdag! Omdömesfullt!

Man får väl hoppas att Annie Lööf från i höst har ett jobb där också hon får göra en insats för Arbetslinjen genom att ha en karensdag.

Klyftor

Igår hände det igen. Den här gången var det en man från Motala på tillfälligt besök på Kvinnebyvägen; jag har aldrig sett karln förr. En bladdertask var det i alla fall; på en kort stund hann han berätta såväl om sina fritidsintressen och sitt arbete. Och avslöja sig.

Genom att det sprutade fraser ur människan hann jag inte bemöta honom när han i en bisats avslöjade sig. Det gick till så här:

Han berömde området. Det var lugnt och fint till skillnad från Motala, ”Där har vi bara romer”, kom det ur hans glappkäft mitt i ordsvallet. 

Ett par av mina grannar har tidigare gett uttryck för sin bedrövliga människosyn, och jag har då markerat att jag inte alls håller med och sen dess har de i varje fall inte vädrat sina fördomar för mig.

Men igår hann jag inte med. Bladdertasken bytte ämne och strax därpå försvann han med orden ”Trevligt att träffas!” Jag stod som ett överkört fån och glodde efter honom. Jag fick trösta mig med att jag inte varit artig och sagt ”Detsamma.”

Men efteråt funderade jag en hel del, för jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha stött på människor som man känner ytligt eller inte alls, och de har ogenerat kläckt ur sig sina fördomar. 

Tror de att alla andra också har fördomar som bygger på skriande okunnighet? Eller är de flesta av oss svenskar så fördomsfulla, att de utgår från att folk håller med?

Hur många gånger har ni hört någon ytlig bekant gnälla på att Sverige tar emot flyktingar från ett krig? Och hur många gånger har ytliga bekanta kommit fram och ondgjort sig över att klyftorna i Sverige växer?

Jag bara frågar.  

Telefoner och riktiga jobb

Jag har en fruktansvärd bekännelse: jag har ingen mobiltelefon. Det tycks mig som om jag snart är ensam om det. Men jag blev glad när jag fick reda på att den eminente Claes Eriksson (Galenskaparna, ni vet) heller inte har någon. På frågan varför sa han: Det är ändå ingen som ringer mig. Men jag tror inte det är hela sanningen, jag tror att den kloke Claes Eriksson vägt för och emot och kommit fram till att det som vägde emot var tyngst.

För mig har skälen emot varit mycket tunga. Jag förstår inte varför alla plötsligt ska ha en egen telefon, som ska bytas stup i kvarten och öka på sopberget. Det är ju så att allt hänger ihop.

Men hustrun har mobiltelefon. Jag tycker att det räcker med en per familj; vi har ju för bövelen fast telefon också!

Nåväl. På den fasta tetefonen har vi Nix, vilket innebär att säljare av olika slag inte kan ringa oss. På mobilen har inte hustrun det. Tre gånger de senaste dagarna har det ringt på mobilen, samma nummer enligt displayen, men först idag svarade hustrun. Det var en ung flicka som försynt frågade om hustrun ville byta operatör. Hon fick nej. Jag misstänker att hon möts av många nej per dag, och att antalet ja kan räknas lätt. Jag misstänker också att hon är anställd på ett Call-Center och att den fasta lönen är låg, och att också den rörliga blir låg. 

Under min tid på arbetsförmedlingen hade jag det tvivelaktiga nöjet att ha kontakt med ett par Call-Center; på den tiden var det rena skitställen. 

Jag har tänkt mycket på flickan idag: i veckan kom en undersökning som sa att 96 % inte vill bli uppringda av försäljare. Hon möts nog av direkta ovänligheter.

Men flickan har enligt dagens märkliga vokabulär ”ett riktigt jobb.” Den som fått ett jobb med subvention av samhället (arbetsförmedlingen) inom till exempel äldrevården har ett ”AMS-jobb”, vilket enligt vissa (läs Annie Lööf) tydligen inte är ”ett riktigt jobb”. Det blir mycket märkligt när en minister (läs Annie Lööf) via ett ogenomtänkt språkbruk underkänner sin egen regerings arbetsmarknadspolitik. (F ö är det många år sen man la ner AMS.)  Men också ”riktiga jobb” på bland annat Call-Center subventioneras via lägre arbetsgivaravgifter.

Man får väl vara glad å den ringande flickans vägnar att hon har ett riktigt jobb.

1:a majträff med Majoren

Majoren bromsade. Hans cykel av märket Goebells stannade ett par decimeter framför min rollator.

”Ta det lugnt för fan”, sa jag.

”Lär dig riktig svenska! Det heter inte för fan, utan för bövelen. Man börjar förstå varför kunskapen hos svenska barn är så bedrövlig!” Så bytte han ämne. ”Ska du demonstrera?”

”Jag kan ju knappt gå, ens med rollator”, sa jag. Och när han tittade uppfordrande på mig, la jag till: ”För bövelen.” 

Han nickade uppskattade och sa: ”Du lär dig i alla fall.” I alla fall! 

”Själv funderade jag ett tag på att gå”, sa han sen.

”Du!!”, sa jag.

”Som de behandlar oss pensionärer, det är ju skandal att vi betalar högre skatt än de som jobbar!”, sa han. ”De får ju ökad lön medan vi får sänkt pension. Men såssarna är med på vagnen, såg jag, och att gå med Vänstern känns knepigt. Tänk om några gamla officersvänner ser mig! Fast de har också fått sänkt pension och har högre skatt, så de kanske går själva! Jag som gammal officer har alltid hållit kapitalets fana högt, men nu börjar girigheten gå väl långt. Vet du, att en VD för ett storföretag som hade 9 industriarlöner 1980, idag tjänar vad 47, FYRTIOSJU, arbetare tjänar! Och han får bonus även när företaget går med förlust, kan du förstå logiken? 

Jag är som den där franske nationalekonomen Piketty rädd att kapitalismen håller på att ha gå för långt. 

Ja, och så är det där med försvaret igen: kryssningsrobotar på jordfräsen Jas, vad är det för dumheter! Men vad kan man vänta sig när de har ett fruntimmer som försvarsminister. Hej då.”

Han cyklade iväg. Det skulle inte förvåna mig om det var för att smygtitta på 1:a majtågen och se om någon gammal officerskamrat gick med.