Korrekturläsning

Jag kommer  att läsa korrektur de närmaste dagarna. Nej, det är inget aprilskämt: jag är nu klar med en roman som jag fått ett provexemplar av och just nu läser jag alltså korrektur. Förste april och allt.
Men framöver blir det nog noveller. Jag har skrivit några och det är mycket lättare för en neurologiskt sjuk att hålla reda på figurer och årtal och sånt. Tycker jag mig ha märkt.
Annars finns det massvis. Ni har hört den skämtbiten, va? Ordet skämtbit kommer från Slas. Han läste den här på Rimforsa Motell. Jag gissar att det var när man filmade Yngve Frej, för det var i trakten.
Men skämtbiten alltså: Det var en kapten och en underordnad som fick nödlanda i öknen, och kaptenen skickade ut den underordnade att leta mat.
Han kom tillbaka och sa: Kapten jag har goda och dåliga nyheter!
Kaptenen sa: Ta dom dåliga först.
Den underordnade: Kapten, det finns bara kamelskit att äta.
Kaptenen: Och vilka är då dom goda?
Svar: Kapten, det finns massvis!
Så jag skriver nog något inlägg också den närmsta tiden: Kanske om Maud Olofsson som inte minns vad som hände när Sverige gjorde sin sämsta affär någonsin, och vi skattebetalare har förlorat 30 MILJARDER! Och hon vägrar komma till KU. Så nog finns det att skriva om.
Massvis

Dikt 28 mars

Nyss hörde jag på radio att Kristdemokraterna har kommundagar. Det fick mig att tänka på Sveriges sämsta minister (någonsin) Maria Larsson, hon som inte vill erkänna att det finns fattiga barn i vårt land. Det inspirerade till dessa rader, fritt efter min favorit Ferlin

Han gråter åter på handlarns trapp

En skör liten fattiglapp

Fast Larssons Maria sa han ej finns

Jag ser honom tydligt ändå

Jag tror att Maria behöver en lins

Eller kanske behöver hon två

För att se att hon skapat en fattiglapp

Han som gråter på handlarns trapp

Dikt - från höst och vår

Koltrasten

I slutet av oktober

Jag tänkte en dag i oktober:

Så lågt solen plötsligt står

Nyss var det tidig juni

Men nu blir det svalt och mörkt

Och snart blir det säkert vinter

Då kommer jag knappast ut

Att gå i snö med rollator

Klarar jag inte i år

Sent i mars

Så gick det en vinter igen

Från köksfönstret såg jag den

Men det gick rätt hyggligt i Sotji

Och jag hörde en koltrast nyss

Nu är det vår igen

Och kanske sommar sen

Kanske en sommar igen

Ty jag hörde en koltrast nyss

Agitatorn vars tunga svek

Efteråt förstod inte agitatorn vad som hänt. Det hade börjat som vanligt: sen lördag, cykel till ett vägskäl, medlemsansökningar i en portfölj där bak. Sen hade lantarbetarna kommit; osäkra, rädda att godsherren eller någon av hans hantlangare skulle dyka upp.

Så hade agitatorn börjat tala, men tungan gick sin egen väg. Det blev inte som han talat hundratals gånger förut. För han pekade i den riktning där godset låg och den olydiga tungan sa: ”En gång ska Sverige vara så jämlikt att arbetarledare ska äga gods.”

Lantarbetarnas huvuden rörde sig. De tittade på varann, vad sa karln?

”De rika ska få goda råd av arbetarledare och betala rikligt för råden, precis som de idag betalar rikligt till experter från utlandet.”

”Vilka arbetarledare är det du talar om?”, vågade en lantarbetare fråga.

”Jag ser framför mig hur de lämnar sina taburetter och kliver ut i verkligheten och blir konsulter och får positioner i banker och företag, och därifrån leder striden mot kapitalet!”

”Är han riktigt klok”, viskade en lantarbetare.

”Tänk om han är utsänd av godsherren?” sa en annan.

”Och den störste av dem alla ska äga ett gods där ni får arbeta 40 timmar i veckan och även om han skämtar om avtalet ska det gälla!”

Då anföll lantarbetarna. Den här falske profeten skulle minsann få!

När agitatorn låg i diket med blått öga och med den punkterade cykeln över sig förbannade han sin tunga. Varifrån fick den alla dumheter? 

Statsministern och Jordens form

När Sverige hade besök av USA:s president stod statsministern bredvid presidenten och talade om att vi i Sverige haft tillväxt och samtidigt minskat utsläppen av koldioxid med 20 % på drygt 20 år. Obama log. Statsministern sträckte på sig. Han såg ut som om han löst gåtan om livets uppkomst. 

Men vi var många som tänkte att det han sa var ju inte sant. 

Sen var det en partiledardebatt i TV och det blev ett (kort) avsnitt om miljö, och han upprepade det han sagt när presidenten var här. Kontentan var att Sverige lyckats så bra att vi gjort vårt och kunde slå oss för bröstet. Någon riktig debatt om det osanna uttalandet blev det inte, för programledarna skyndade vidare till nästa ämne. Det går ju till så i dagens TV-debatter; snuttifieringen regerar och tidningarna ger betyg och huvudsaken är inte politiken, utan hur de "klarat sig". Den här gången "klarade sig" statsministern av att gong-gongen gick. (boxningsterm=rondslut)

Häromdagen kom Naturvårdsverket med en rapport som sa att Sverige tvärtom ÖKAT utsläppen med 15 %. Man räknade helt riktigt på KONSUMTIONEN och tog hänsyn till att det som konsumeras i Sverige produceras någon annanstans i världen, inte sällan i länder med låga löner och i fabriker som ger ifrån sig såväl koldioxid som andra ”godsaker”. 

Så transporteras prylarna till Sverige; det betyder förstås ytterligare utsläpp. Utsläppen ökar givetvis av att svenskarna flyger som aldrig förr. Till exempel för att bada i Siam.

Och nyligen läste jag att utsläppen för privat konsumtion är 4-5 gånger så stora som för offentlig konsumtion, t ex sjukvård och omsorg och utbildning; ett par områden som fått stå tillbaka när gemensamma pengar blivit privata på grund av alla s k jobbskatteavdrag, som ökat konsumtionen och resandet. 

Och därmed utsläppen.

Häromkvällen stod statsministern i TV och försökte bemöta Naturvårdsverkets rapport. Det gick inget vidare, hann muttrade något om att internationellt kan det finnas stöd för hans strutsåsikter. Man tycker att nu när regeringen backar på så många andra områden, borde man backa i klimatpolitiken och GÖRA något. Det är otroligt att vi har en statsminister som i en fråga som gäller vår framtid agerar MOT det vi idag vet. Ibland undrar jag om han tror att jorden är platt!

Skall från Björklund

Idag såg jag något som jag aldrig trodde jag skulle se. Jag tittade ut genom fönstret och där kom Majoren med en liten pudel! De var ganska lika: nosen högt och ryggen rak. Ni vet vad jag menar: även om ni inte sett Majoren har ni väl sett en militär! Eller hur.

Lite senare tog jag mig ut (läkarbesök) och stötte ihop med en av Majorens grannar. ”Hunden skäller i ett, inte har han kadaverdisciplin på den! Nog tycker man att han borde använda sig av sin yrkeskunskap. Jag menar, kadaverdisciplin utövar han väl dagligen. Men jag hörde honom häromdagen. Han pratar med hunden som om den är ett barn, och han låter hunden bestämma!” 

”Han kanske har behov av att verka hygglig” sa jag. ”Det kan han väl inte vara i jobbet.” 

Grannen garvade. ”Vet du vad hunden heter?” sa han sen.

”Nää.”

”Björklund”  

Nu var det min tur att garva.

Jag klarade av läkarbesöket och när jag kom tillbaka hörde jag Majoren träna med Björklund. Jag stod gömd så att han inte såg mig.

”Ryssen kommer”, väste Majoren.

Björklund skällde.

I en högre rymd (se inlägg 16.3)

I mitt inlägg Miljarder häromdagen skrev jag att många företags styrelser tycks sväva i en högre rymd. I dag kom ett nytt gäng svävare ut: Swedbanks styrelse får hyggliga påslag. 

Ordföranden Anders Sundström, före detta socialdemokratisk minister, får en HÖJNING med EN MILJON. Eftersom det är 74 % förstår ni att hans lön var hygglig förut, hastigt räknat mellan 1,3 och 1,4 miljoner. Swedbank räddades för inte så länge sen av oss skattebetalare.

Själv har jag som andra pensionärer fått sänkt. 

På TV intervjuades Sundström. Han gjorde  stor affär av att han inte varit med och förhandlat om sin lön, och sa ett par gånger att det hade han minsann aldrig gjort. 

Men möjligheten att fanns att säga: ”Men är ni inte kloka! En sån höjning går jag aldrig med på. Vad ska jag med alla de pengarna till! Jag är ju gammal sosseminister, jag måste ju leva som jag lärt.  Är det inte bättre att vi ser över inlåningsräntan, den är ju pinsamt låg!”

Man kan tacka nej till dumheter. Det vinner man på i längden. 

Men ofta är girigheten större än förnuftet. Och Sundström är inte ensam; det finns tre storbanker till. Och kanske jämför Sundström med vad de betalar sina ordförande och inte med oss pensionärer som fått sänkt i år.

Vart fan är det här samhället på väg?

Hemlöshet och Arbetslinje

När jag vaknade i morse hörde jag på radio att hemlösheten ökar i Sverige, och att alltfler som inte har drogproblem blir hemlösa. Ett skäl angavs av en regeringssamordnare vara arbetslösheten, främst bland ungdomar. Jag tänkte att det rika Sverige håller på att skapa ännu ett utanförskap. Det är ju inte så bra.

Att hyreslägenheter blivit dyra bostadsrätter eller att många nya lägenheter som byggs är bostadsrätter med hög insats och hög hyra, kan nog spela roll för den bostadsbrist som skapats. Alla har inte råd att köpa; ägande reserveras för den som kan betala. Till exempel den som fått en rejäl skattesänkning.

Skattesänkningen har kopplats till arbete; den som har jobb får som bekant lägre skatt än den som inte har jobb. Det är ju underligt. Underligt är också att sänkningen blir större ju mer man tjänar. 

Detta kallas arbetslinjen, eftersom låg skatt bara för den som har jobb antogs ge jobb också åt alla som inte har jobb. Att antalet arbetslösa är lika högt som när skatten blev lägre för den som har jobb, sägs bero på Finanskrisen. 

Det märkliga är att man inte talar om vad denna kris beror på. Det skulle nog de flesta bra gärna vilja veta! Inte sant?

Idag får jag för resten pension. Den är några hundra lägre än förra året och jag betalar högre skatt än den som jobbar. 

Det lär vara en del av den så kallade arbetslinjen.  
Och så min ständiga (för)undran: att man utan att rodna säger att landet har bra statsfinanser när arbetslösheten är hög och bostadsbristen hög, men ersättningen till arbetslösa och sjuka låg. Pensionerna sjunker och antalet fattiga ökar. Så man undrar är om statens pengar används rätt. Egentligen. 
Några s k jobbskatteavdrag kanske var onödiga. 
Om man till exempel tycker att fattigdom inte ska finnas i ett rikt land.  

En vacker dag ...

Snart är det vårdagjämning och sen får vi sommartid. Då hoppas vi på vackra dagar. Då lär det hända saker, för det vet man ju att det ofta krävs en vacker dag för att något ska ske.

 En vacker dag ska ni allt få se, säger man ju gärna när det mesta gått åt skogen; revansch kommer oftast att tas en vacker dag.  

Eller också sätter man rekord i till exempel friidrott. Det bör definitivt göras en vacker dag och inte en dag när regnet står som spön i backen.

”Det var en vacker dag och Fjölis Hellberg satte personrekord i höjd och klarade 1.34”, säger man kanske, men Fjölis är inte nöjd utan säger: ”En vacker dag ska jag klara 1.40.”

Eller så här. Fjölis Hellberg är begiven på brännvin och hans förhoppningsfulla mor säger: ”En vacker dag kommer Fjölis att gå förbi Systemet även om det är öppet.”  

Märkligt nog ska hot sättas i verket just vackra dagar. ”Passa dig jävligt noga för en vacker dag så …” (Denna vackra dag går man inte och längtar efter, precis.)

Ännu märkligare är det här: en vacker dag blir det krig.

Eller: en vacker dag ska vi alla dö. Vackrare dagar kan man allt tänka sig.

Miljarder

Fotbollsspelaren Ronaldo har sparkat ihop ofattbara 1, 4 miljarder. Det är inte illa sparkat av Ronaldo, men man funderar en del över hur en bollspelare tjänat så mycket att han nu äger 1,4 miljarder. Kan någon vara värd så mycket att han får ihop 1,4 miljarder? Vad är det som händer? Egentligen.

Jag tror på samband. Jag tror till exempel att den knappt trettioårige Ronaldos inkomster hälsas med glädje av alla som har mer pengar än de kan göra av med. 

Trots att det verkar väldigt onödigt att en del ska ha mera än det är möjligt att göra av med. De skulle till exempel kunna säga: Jag har mer än jag behöver; höj min skatt. Men så säger de oftast inte. I stället gör de det till en sport att INTE betala skatt. Visst är girigheten märklig? 

Men kanske drömmer de att de är Joakim von Anka och har ett kassavalv där de kan bada i sina älskade slantar.

Förmodligen har Ronaldo bonus om hans lag vinner. Bonus har också många direktörer men de får ofta bonus även när deras företag går med förlust. Jag har hört styrelser motivera detta sätt att öka förlusten med att VD:n fått bonus för att utan hans eller hennes insatser skulle förlusten varit ännu större. 

Detta styrelseresonemang får en att inse hur lite man förstår, eftersom det är fullständigt obegripligt för ens egen tankeförmåga; styrelsefolket tycks sväva i en högre rymd.

Såna höjder är det nog inte många som når. Tack och lov.

Men de som svävar där har ett satans inflytande.

"Gå hem och läs historia"

Det var tidigt 70-tal och Per Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Förbundet var på den tiden radikalt. Partiledaren Gunnar Helen tyckte att de var alltför radikala och vid en kongress (eller vad det heter) uppmanade han de unga folkpartisterna att gå hem och läsa historia. Troligen menade han att de skulle bli mindre radikala om de läste historia.

Det hade han nog rätt i: jag var själv drabbad av skolans historieundervisning på 60-talet, och jag lärde mig viktiga saker som exakta åren för frederna i Knäred och Brömsebro! 

Vi fick till och med lära oss namnet på Karl XII:s hund!  Såna kunskaper skapade inga radikaler. Märkligt nog. Vi borde ha skrikit: Jag skiter i vad hundfan hette, tala istället om hur folket hade det!

Men det gjorde vi inte; vi lärde oss istället snällt om Lûtzen och Halden och Narva och Karl XII blev, otroligt nog, en hjälte. Och hundens namn var inte nog: i boken stod också namnet på hans häst!

Det var efter skolan, först via skönlitteraturen, som jag började inse hur viktigt det är med historia. Den som rör oss alla Till exempel om 2:a världskriget och då inte om en massa slag och namn på generaler. Utan andra namn, namn vi inte får glömma: Auswitch, Treblinka, Teresienstadt osv

I morse hörde jag att niorna inte klarar den historia som dagens skola ger. Det borde oroa alla. (Man lär sig nog bättre saker än att en hund hette Pompe i dagens skola!)  

Historielöshet kan vara farlig om den anammar idéer som är ett hot mot demokratin.

Eller hur.

Lång näsa

Många tycks numera anse att om en offentlig verksamhet går med vinst ska den inte vara vår gemensamma egendom längre, utan ”säljas ut”, så att bara några få av oss och inte vi alla får del av vinsten. Kanske tänker de att om vi alla delar en vinst blir det ju inte många kronor till var och en av oss, men om några få delar på vinsten blir det många kronor till ägarna och då måste det ju vara mycket effektivare. 

Om de nya ägarna fått köpa för en spottstyver (vilket inte är ovanligt) och säljer för marknadspris blir det ännu fler kronor i den egna fickan. Där ser man, ropar då anhängarna av att några få ska tjäna mycket mer än andra, att privat verksamhet är effektivare än offentlig, den ger ju mycket högre vinst!

Förvaltarna (läs: politikerna) av den före detta gemensamma tillgången borde nu stå där med lång näsa, eftersom de dels sålt till underpris (spottstyvern), dels inte längre får den årliga vinst som de fick förut. Vilket ger lägre inkomster i framtiden, men kortsiktigt kan man stoppa in spottstyvern i budgeten. Då blir det som när man kissat på sig: det ger en kort värme.

Men deras näsa blir inte lång, för de tycker att de gjort en bra affär och inte alls blivit lurade. Kanske hade det varit bättre om näsan varit lång för då hade de i alla fall tänkt lite längre.

När de sen förklarar att de gjort en för oss alla bra affär växer förstås näsan; den gör ju det också när man ljuger.

Jag menar inte att det gemensamma (offentliga) ska äga en massa företag och andra verksamheter. Men när en offentlig verksamhet ger vinst är det ju rent korkat att av ideologiska skäl sälja den långt under marknadspris, och låta framtida vinster hamna i en privat ficka. På sikt leder förstås till att vi inte har så mycket pengar till det som framtiden kräver: satsningar på äldreomsorg, pensioner, skola, vård, infrastruktur och miljö. Och så vidare. Men i några (få) fickor finns det multum!

Riktigt trist är det dock att vi är så många som står och glor med lång näsa. Och det beror inte på att vi ljugit.

Lördagskväll på akuten

Nyss hemkommen från akuten på US är jag ännu inte trött nog att sova trots att klockan går på tolv. Alltså skriver jag ett par rader. För andra gången på tre månader är min vänstra fot emot mig. I natt svullnade den plötsligt och onödigt och började värka. 

Det var inte så roligt; jag fick till exempel svårt att sova ordentligt. Men jag tänkte som man ofta gör ”att det ordnar sig nog”.

Dagen gick och Rickardsson vann Holmen-Kollens fem-mil. Tänk er att den pojken var med om en svår trafikolycka i somras och nu vinner i Holmen-Kollen, vilket är nästan som att vinna ett VM!  Rickardsson fick en svår knäskada och en nära vän dog i olyckan. Sett i det perspektivet kan man nog tycka att ont i foten är en lindrig åkomma. Men när man i vanliga fall måste ha rollator på grund av att balansen är nästan obefintlig blir det svårt att ta sig fram när man inte kan stödja på ena foten. Det är faktiskt omöjligt. Det är inte så bra.

Värken tilltog och på eftermiddagen blev det ambulans till akuten och där var vi i drygt 5 timmar. Men det är oklart vad värken och svullnaden beror på. Kanske gikt.  

Nu är det morgon och det slår mig att jag skrev om min vänstra fot i december, att det är en Oscarsbelönad film om den cp-skadade irländaren Christy Brown som skrev och målade med sin vänstra fot. Själv lägger jag just sista handen vid min första roman; den kommer snart: Ha tålamod! Jag har inte skrivit med min vänstra fot, men jag har börjat slå allt fler fel på tangentbordet. Det är heller inte så bra: allt tar en helvetes lång tid.

En form av planekonomi?

I morse såg jag Nyhetspanelen på TV 1. Den förre M-politikern Anders Björk avslöjade vem som blir näste statsminister: en vit medelålders man. Värt att notera är också att Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson använde ordet obsolet. Obsolet betyder ungefär urgammal, omodern, mossig, ur bruk. Tacka fan för att man inte hör det så ofta.  

Ordet finns i engelskan och jag hörde det första gången i en av den kanadensiske poeten Leonard Cohens sånger. På engelska använder nu en del progressiva människor uttrycket ”Planned obsoloscence”. Obsoloscence är som ni förstår släkt med obsolet. Uttrycket används i betydelsen att bygga in åldrande i en vara. (En marknadens variant av planekonomi!) Exempel: en dator och en mobiltelefon får inte hålla för länge, och inte heller en bil, för då hotas vårt ekonomiska system. Åtminstone hotas de som blivit osannolikt och onödigt rika på systemet.

Själv har jag ingen mobiltelefon av det enkla skälet att jag ingen behöver, men jag tippar att många av er har en; och att ni kanske bytt till en nyare för att den ni nyss hade nu har blivit omodern, för att inte säga urgammal. 

Den gamla hamnar inte sällan på en soptipp i Afrika, där fattiga människor går omkring och försöker hitta allt de kan sälja för att få mat för dagen. Det händer att de blir sjuka och dör; miljön på en soptipp är som ni kanske vet inte så bra.

Så kan det gå när vi låter producenterna av det vi tror oss behöva planera vår tillvaro. En del tror att detta är frihet. En del av denna frihet är att några måste jobba röven av sig, medan andra inte får jobba alls. Om nu arbete i den form vi känner det är livets högsta mening.

Att hänga sig fast vid att de som har jobb ska jobba 40 timmar i veckan bland annat med att tillverka prylar som inte håller så länge är nog inte så framsynt.

Jag skulle kalla det obsolet. 

Kejsarens nya kläder

Nyss såg jag ett nyhetsinslag i programmet Sverige. Det var 2 kvinnliga reportrar från Östnytt, som tycks ha gjort en mera seriös granskning av min gamla arbetsplats, Arbetsförmedlingen, än reportrar brukar göra. 

I stället för att intervjua pinsamt okunniga ministrar och generaldirektörer (eller ännu värre en partiledare, läs: Annie Lööf) har de pratat med dom som varje dag arbetar med den bedrövliga arbetsmarknadspolitik som skickliga reklammakare fått media med flera att kalla arbetslinjen. Det är där Kejsarens Nya Kläder kommer in.

Sagan handlar om två bedragare som fick kejsaren, och därmed de lydiga medborgarna, att se kläder som inte fanns; kejsaren var helt naken och det var först när ett barn ropade: Han är ju naken, som fjällen föll från en massa ögon, och de såg hur naken han var. Jag tänkte att de 2 reportrarnas insats kommer ett och annat fjäll att falla. 

Arbetsförmedlare ska ansvara för 300 arbetssökande, PLUS att de ska sköta en massa statistik som räknenissar hittat på och som inte sällan är helt onödig, PLUS att de ska ha jour, (som ofta är 20 % av tiden per vecka, ibland mer.) Man bör kunna räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det inte är många av de 300 som är nöjda. 

Ett annat litet problem är att arbetslinjen inte förmår skapa jobb åt alla. Det är därför jag tänker på kejsaren och hans obefintliga kläder. Att regeringen skapat privata ”jobbcoacher” till en hög, hög kostnad gör ju inte saken bättre. 

Och vet ni hur dessa coacher fick sina pengar på min tid (jag slutade 2011); jo, arbetsförmedlarna fick skriva skriva upp närvaro, efter att ha kollat att de arbetslösa skötte den!

De som var inskrivna hos privata coacher fick under min tid inte jobb i högre utsträckning än andra inskrivna. Trots att de privata coacherna ofta bara hade en tiondedel så många sökande som en förmedlare. Men det gav ju jobb åt några coacher i alla fall. Och t ex Personalstrategernas 2 ägare tjänade 50 miljoner på ett par år på att arbetslinjen är ett gigantiskt haveri.

Men: hur fan skulle privat förmedling kunna göra något åt arbetslösheten när det handlar om: en misslyckad arbetsmarknadspolitik OCH 40 timmarsveckan (som är en del av arbetsmarknadspolitiken) DET FINNS JU FÖR FAN INTE JOBB ÅT ALLA OM VI TROR ATT VI SKA JOBBA 40 TIMMARSVECKA! Gör något konkret: sänk till att börja med arbetsgivaravgiften för företag som går ner till, säg 37-38 timmars vecka. Istället för att ha den låg inom restaurang. Och sluta för fan subventionera sprit via RUT-avdrag. Man får dra av för bartender om man har råd att anlita en till en privat fest! Ordet privat är ett nyckelord i den förda politiken: allt mer av det som var gemensamt blir privat. Man bör nog inte vara så säker på att det är så bra på sikt. 

Allt nog. Arbetslösheten är hög och arbetslinjen var ett tomt ord.

Men, hav tröst, statsfinanserna är goda.    

  

Socker

Nyss hörde jag på radio att Världshälsoorganisationen sagt att konsumtionen av socker i världen måste minska. Att det är så borde det inte råda någon tvekan om, även om producenter av godis och läsk och andra sockerstinna produkter lär tycka annorlunda, och kanske mest tänker i termer av ökad produktion och marknadsandelar. 

Det är nog heller inte någon djärv gissning att de styrande i en kommun med en fabrik som tillverkar sötsaker, slår vakt om denna produktion eftersom den ger arbetstillfällen.

Skälet till att WHO anser att konsumtionen av socker måste minska är att för mycket socker är onyttigt; vi blir feta och sjuka. I Sverige har man räknat fram att bara fetman kostar samhället 35 miljarder. Om det är inklusive jobbskatteavdragen för alla anställda inom godis-och läskproduktion vet jag inte; räknar man in dem blir summan högre!

Vi svenskar äter mest godis i världen, 17 kilo per år! Vi sätter nästan i oss dubbelt så mycket som EU-medborgarna i genomsnitt.

Nu är frågan: klarar vi att minska konsumtionen av socker utan ingrepp av till exempel skatter?  Vi har det ju på andra mindre önskvärda produkter; alkohol, tobak, bensin. Ibland måste vi faktiskt reglera Marknaden. Det är naivt att tro att samhällets kampanjer har en chans mot de enorma reklampengar som företagen spenderar för att vi ska bete oss som de önskar. Men de blint marknadstroende ser nog inte att reklamen ofta är ett negativt ingrepp i vårt beteende; i deras värld är det viktigaste att öka försäljningen av till exempel socketstinna produkter, och de ser reklamen som ett sätt att öka försäljningen. 
Men när samhället försöker styra vårt beteende genom skatter på onyttigheter blir det i marknadsliberalernas munnar ”ingrepp” och ”pålagor”. Det är ju i grunden negativa ord och syftet är att göra samhället till något fult som ”lägger sig i” och inskränker producenternas frihet att styra vår konsumtion. Av till exempel socker.

Det ska nu bli intressant att se hur de politiska partierna agerar. Vågar de ställa vårt välbefinnande mot de heliga jobben? Eller blir det en blodfattig och billig kampanj? Eller, allra värst, står någon minister i rutan och svamlar om att vi konsumenter kan styra genom våra inköp?

Dam och herrar i svart

Nyss såg jag Damen i svart. Det är en svensk kriminalfilm från 1958 om deckarparet Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Eriksson). Det gjordes flera uppföljare, Ryttare i Blått, Mannekäng i rött och jag har för mig att det var något i gult också.

Damen i svart fick stort genomslag (annars hade det inte blivit uppföljare). Nästan alla små orter hade en dam i svart som gäckade allmänheten. TV hade inte slagit igenom; bara de allra rikaste hade TV. När Sverige spelade VM-final mot Brasilien samma år stod folk utanför Radiohandlarnas skyltfönster och tittade. Själv var jag elva år och fick ge upp för jag såg bara en massa ryggar; de vuxna släppte inte in småglin, det hade kunnat ge dem själva sämre plats.

Eftersom det knappt fanns TV och absolut inte datorer var vi ute på kvällarna, och 1958 jagade vi svarta damen. ALLA ungar hade sett damen i svart. ”Vid kyrkan!”, ”Vid klockstapeln!”, ”Vid gamle gymnastiken!” Damen dök upp överallt. Men det var ingen dam, på varje ort var det en man som klätt ut sig, och det gick rykten om vem det var.

Hos oss pekade majoriteten ut en man runt 20 år. Den utpekade hade en bror som var 14 och hette Arne. Arne visste inte att hans bror var utpekad och när han sa ”Får jag tag på den fan ska jag slå ihjäl en”, sa någon: ”Ska du slå ihjäl bror din!”

Jag minns hur vi jagade upp varandra: ”Damen i svart sprang över järnvägsspåren” ropades det och tjugo ungar rusade dit. Men ingen svart dam syntes till. Och varken hos oss eller på någon annan ort fick man fatt på den svarta damen.

Nyss såg jag alltså filmen och det är en medioker historia. Lite rörig också. Men genomslaget var alltså enormt: film var fortfarande det största folknöjet. Tillsammans med Folkparkerna. Och jag tror att greppet med att låta Karl-Arne Holmsten vädja till publiken i slutet att inte avslöja vem som var mördaren "för era vänner och bekanta", gav Damen i svart en extra skjuts. Det var två år innan Hitchcock använde ett liknande grepp när han lanserade Psycho: ingen släpps in efter att filmen börjat, hette det.     

Jag tänkte på 1958 efter filmen. Jag minns att Rickard Dahl vann höjdhoppet i EM på Stockholms stadion, och att Dan Waern kom tvåa på 1500 meter efter engelsmannen Brian Hewson (hette han väl)?

1958 var det också folkomröstning om pensionerna, ATP. Som pensionärer ska vi nog vara glada att det gick som det gick. Annars vet i fan hur det blivit. Högern röstade förstås emot. Så tro dem inte om de återigen tar till nyspråket och säger att det var de som genomförde ATP. 

Däremot är det sant att de ordnat så att pensionärer betalar mer i skatt.  

Det bör nog ristas i sten: nyspråk biter på historielösa.

Vår?

När det är den andre mars och det varit varmt men disigt en längre tid, tror man att det är vår. Trots att man vet att bakslagen kommer att stå som spön i backen framöver. 

Men nu spöregnar det inte; nederbörden är snö som lägger sig. Om det vore kring jul skulle vi ropa: ”Så vackert det är med snö.” Nu tycker man att den snö som just lagt sig är allt annat än vacker. Framför allt är den onödig.

För den som måste ta sig fram med rollator betyder den ännu en dag inomhus. Den 55:e i år. Det är inte så bra. Tack och lov för olympiaden! Men inte för Sotji. Nog borde IOK vetat bättre än att lägga ett OS hos Putin!

Jag upprepar mitt förslag: låt det vara i Oslo-Lillehammer varje gång. Och lägg ut en del till Östersund, Falun och Göteborg (sporter på is) då och då. Även om byggen och mutor nästan blivit ett i Göteborg senaste tiden, har man nog bränt sig. Utan att försvara mutkolvarna i Göteborg: jämfört med Sotji och superkapitalismen i Ryssland är mutorna i Göteborg inte ens som den milda västanfläkt som snart ska ge löfte om riktig vår.

Om mutor spelar roll när det gäller placering av stora evenemang kan man fundera över. 

Undrar för resten om Sverige tar sig till VM i det klassiska fotbollslandet Qatar?