Driving home for Christmas

Det verkar finnas en rädsla hos politiker med makt att arbetsviljan är låg i Sverige. Inte minst bland ungdomen. Till exempel tycks de tro att människor inte vill jobba om arbetslöshetsFÖRSÄKRINGEN, dvs a-kassan, blir så "hög" att att arbetslösa slipper stå i matkö. Det är en jävla cynism som inte borde finnas i vårt land. Framför allt borde dessa cyniker kläs av all makt.
Jag firade julafton med bl a mina fyra barnbarn. Malin är 21. Hon studerar i Jönköping och nu på lovet jobbar hon i en bokhandel. Alla som besökt en bokhandel före jul vet att personalen har (drygt) fullt upp. Malin gillade att den 23:e var en söndag. "Röd dag, dubbel lön", sa hon, trots att hon var trött.
Hennes kusin Linnea är 20 år. Hon jobbar på Burger King, sedan hon tog studenten 2011. Hennes tider är nästan osannolika för den som upplevt ett Linköping som var tomt när sista filmen slutade halv elva. Nu jobbar hon ofta till klockan 03.00 på helgerna! Nästa höst ska hon fortsätta studera, men just nu tjänar hon pengar och skaffar erfarenheter inom hamburgerbranschen.
På Burger King jobbar också Linneas bror Adam, 18. Han går fortfarande på gymnasiet och jobbar "extra" vissa helger. Innan dess delade han ut reklam på helgerna. Han tar studenten i vår.
Adams kusin, och Malins bror, Marcus tog studenten för ett halvår sedan. Han jobbade precis som Malin med bl a trädgårdsarbete deltid på företaget där deras mor, min dotter alltså, är anställd. Men det blev naturligtvis för få timmar för ungdomar som vill jobba.
Så han flyttade till Tönsberg. Norge alltså. Där har han ett tungt men välbetalt jobb på en livsmedelsfabrik med 500 anställda. 150 är svenskar. Han blir i Norge fram till sommaren; sen blir det studier för honom också. Jag tänkte på honom nästan hela dagen i lördags när de (tre killar) åkte hem, och igår bad jag honom spela "Driving home for Christmas". Den stunden kommer alltid att vara mitt minne av den.
I morgon åker de tillbaka till Tönsberg, ty den 27:e börjar Marcus jobba 03.00! Jag har inte Linneas schema men kanske slutar hon när Marcus börjar.
Jag har svårt att tro att arbetsviljan är låg hos svenska ungdomar.
Den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige har andra orsaker. Kort sagt: felet finns någon annanstans.

God Jul

På TV visas en lång kö med människor som står utanför en kyrka där mat delas ut. Det är inte i ett fattigt land. Eller i något land som drabbats av de allt vanligare naturkatastroferna. Det är den 23 december, dan före dan, i Sverige, ett rikt land.
Och i TV-reportaget talar man om att majoriteten av svenskarna fått det bättre sen 2005, men att fattigdomen samtidigt ökat kraftigt. Mycket kraftigt. Av landets arbetslösa får var 3:e inte ihop till livets nödtorft! Och vi vet ju att antalet arbetslösa ökar. Trots 4 "jobbskatteavdrag". Eller kanske på grund av.
Ty den sänkta skatten för de redan arbetande har så vitt man kan se inte fått fler i arbete. Däremot har den självklart ökat klyftorna i landet. (På något sätt ska ju sänkningarna betalas.) Och i länder med stora klyftor frodas bland annat kriminalitet. Med mera. Det kanske är valtaktiskt riktigt att ge de flesta ett rejält fläskben i form av "jobbskatteavdrag". Men för den som försöker se längre än till nästa val är det mer än trist att beskåda eländet. För att tala klarspråk: man blir förbannad när ett så rikt land accepterar att människor inte kan äta sig mätta!
Och i radio igår sa statsministern att ett 5:e "jobbskatteavdrag" planeras. Till 2014; valåret. Och tanken sticker fram: är det för att rädda C och KD och därmed regeringen?
Någon har sagt att ett land bedöms efter hur det behandlar sina fattigaste.
God Jul, regeringen. Njut av julmaten.
 

Föräldravrålet

Idag har jag gått med i Föräldravrålet. Det står om det i ÖC idag. Det är föräldrar, morföräldrar, farföräldrar m fl som förstår att vi är på väg att lämna en jord, som är förstörd av just oss, i arv till barn och barnbarn. Bättre arv finns.
Föräldravrålet är partipolitiskt obundet. Det handlar om att påverka ALLA politiker, från Åsa Romson till Anders Borg. Fast Borg behöver nog en kraftigare knuff. Mycket kraftigare.
De som påstår att vi FÖRST måste klara ekonomin är nog lite snett ute. Värmen på jorden lär stiga, medan ekonimin ska klaras genom till exempel generösa sänkningar av bolagsskatten. Till ALLA företag; oavsett om det de sysslar med är något vi VERKLIGEN behöver. Eller förstör miljön ytterligare genom sin verksamhet.
Det håller ju inte att inte styra vår jord! Då går det mesta överstyr.
Häromdan hörde jag på Radio. Det var ett reportage från massarbetslöshetens Spanien. Det Spanien som för några år sen hade "starka statsfinanser". På en vägg hade någon skrivit:
Bara det inte blir som förut.
Sug på den, ni!

Tågresa i juletid

För många år sen, på 50-talet, firade vår familj jul hos moster Signe och morbror Knut i Arboga. Vi åkte tåg. ”Snälltåg”, glittrade min mor när vi klev på. Hon hade hört att snäll kom från tyskans schnell och betydde fort, men min far var måttligt imponerad. ”Nog fan är det ett snällt tåg som stannar vid varenda mjölkpall”, sa han efter ett tjugotal stopp.
Vi kom fram i alla fall, även om jag på senare år funderat på varför vi bytte tåg i Tillberga, en bra bit norr om Arboga; vi kom ju söderifrån. Men då undrade jag inte; det var bara spännande att se exotiska orter som Kolbäck och Dingtuna.
Min far hade köpt biljetterna av den rutinerade, men lite nervöse - det måste sägas - järnvägstjänstemannen Kalle Jonsson. Kalle hade med flinka händer slagit i sina tjocka tabeller och min far hade fått en rejäl bunt biljetter. Kalle hade önskat honom God Jul och Trevlig Resa.
Julen gick. Jag var tomte. Min yngre bror trodde ännu på tomten, men när jag kom in sa han, besviket som jag minns det: ”Christer.”
Sen var det hemresa. Fan vet hur vi åkte. Troligen är mitt minne av Krylbo fel, för det ligger ju lika långt norr om Arboga som Norsholm ligger söder om. Att jag nämner just Norsholm beror på att vi efter några timmars strapatser klev av där. Stationshuset var släckt, inte en käft var ute. ”Är du säker på att vi ska byta här?” sa min mor. ”Det står ju för fan på biljetterna”, fräste min far och gick fram och ryckte i den låsta dörren till väntrummet.
”Det hade kanske varit bättre att byta i Linköping”, sa min mor någon timma senare. Jag och min bror frös så vi skakade. Min far grymtade.
Så kom i alla fall en man och låste upp. ”Jag hörde att det stod folk här utanför”, sa han. ”Det djävla tåget är försenat”, sa min far. ”Vilket tåg?” sa mannen. Min far visade biljetterna. ”Det där tåget går bara på vardagar och idag är det visserligen onsdag, men det är ju annandagen, helgdag alltså.”
Vi väntade i den kalla väntsalen i tre timmar. Sen gick en rälsbuss till Åtvidaberg. Några år senare la man ner sträckan Åtvidaberg-Norsholm.
”Inte en dag för tidigt”, sa min far när han hörde det.

Decembersol

Om ett par timmar kommer dagen att blåna; av skymningen, kylan och snön på marken. Men ännu lyser solen. Jag ser ut genom fönstret, och på gångvägen utanför ligger ännu lite nysnö. Lite som sagt; en gående kan lätt ta sig fram. Till och med en cyklande. Det är värre att dra en rollator i snön. Jag vet; jag försökte igår.

Så det blir att stanna inne. Ett handikapp begränsar också upplevelserna. Trist.

Men jag inbillar mig att tankeförmågan vässas. I morse läste jag ett par kapitel i en bok av Göran Tunström och flera gånger sänkte jag boken och läste om, helt enkelt för att det som stod där var så satans bra och jag ville låta det sjunka in ordentligt. På äldre dar har jag lärt mig läsa.

Berättelsen börjar på en ö i Grekland. Det står inte vilken, men jag vet att det är Hydra. Trots att jag inte är särskilt berest har jag varit där. Två gånger till och med. Och mycket hastigt skildras en bröllopsfest. Ett antal namn på gäster räknas upp och i uppräkningen finns namnet Leonard från Montreal. Och jag ler för det är Leonard Cohen.
Tunström och Cohen blev vänner när de bodde på Hydra. Leonard Cohen skrev sin roman ”Älsklingsleken”. Jag minns inte vilken bok Tunström skrev, men det torde ha varit ”Maskrosbollen” eller ”Prästungen”. Jag skulle naturligtvis kunna slå upp det, men överlåter det åt er. Ni vet vad Slas brukade säga: ”Gud vare med er, själv har jag inte tid.”
Den bok jag nu läser är ”De heliga geograferna”. Jag ska läsa den som en bra bok bör läsas. Långsamt.
Det bör jag hinna.

 

Mera om 740 Park Avenue

Igår skrev jag om 740 Park Avenue, där rika Manhattanfigurer som inte vill göra rätt för sig bor. I programmet fanns en gammal intervju med Ayn Rand (1905-82). Hon såg lite otäck ut. Och inte blev det mindre otäckt när hon öppnade munnen. Ayn Rand förespråkade extrema fördelningspolitiska idéer: avskaffande av alla former av beskattning och alla bidrag, total privatisering av allt som traditionellt betraktas som gemensamt. Inklusive staten. I intervjun frågade man om vägar och utan att tveka svarade hon att vägarna också borde privatiseras! Till och med i USA betraktades hennes idéer som ogenomförbara. För att uttrycka sig snällt.

Men nu har idéerna dammats av där borta. Mitt Romney utsåg en vice-president-kandidat som heter Paul Ryan. Han har tagit till sig en del av Ayn Rands idéer. Romney är väl körd i politiken, men inte Ryan. Han kommer nog att kämpa för att de rika lobbyisterna på nr 740 ska betala ännu mindre till det gemensamma.
Och nu kan jag bara inte hålla mig: en del av det gemensamma i Sverige går till drinkblandning!
Och i Sverige lär dessutom en partiledare ha rekommenderat Ayn Rands bok ”Och världen skälvde”. Man undrar om Annie Lööf log när hon rekommenderade eländet.

Tankar om arbete

Snart är mitt första år som pensionär slut. Nästa år är det 2013. Då fyller alla födda 1948 sextiofem år och sen är det nog inte så många s k 40-talister kvar i arbetslivet.
Det skulle som ni kanske hört uppstå svår arbetsbrist när alla vi födda på 40-talet pensionerades. Det tycks det inte ha gjort. Åtminstone inte när man ser dagens arbetslöshetssiffror. Och framför allt inte när man ser siffrorna för våra ungdomar.
Våra politiker, med statsministern i spetsen, manar dock alla äldre att jobba på. Man får intrycket att man ska jobba på tills man stupar: det får man förstå; då blir ju belastningen på pensionssystemet mindre. (Se för resten gårdagens inlägg.) Men jag får det inte att gå ihop med arbetslösheten. Kanske är 8 timmars arbetsdag förlegat? Och handen på hjärtat: hur många är särskilt effektiva i 8 timmar...

En som hängde i efter 65 var Hjalmar. För ca 25 år sen krånglade hans rygg och han fick förtidspension på halvtid och en väl anpassad anställning på den andra halvan.
Hjalmar tränade hårt för att få ordning på ryggen: det var fotboll och bandy och folkdans. Och så vidare. Träningen tog hårt på krafterna; hade han inte haft anställningen att vila upp sig på vet man inte hur det skulle ha gått. På den halva som inte ockuperades av anställningen blev han så småningom tvungen att klämma in arbete som fastighetsskötare På så sätt fick han lägre hyra; förtidspensionen och anställningen gav inte mycket i plånboken. I jobbet som fastighetsskötare ingick f ö lite skogsarbete och Hjalmar blev en djävel på att hantera motorsåg.
Han fick p-tillstånd också. Det kom bra till pass när han måste parkera där det var mycket folk, t ex vid starten av de maratonlopp som han deltog i.
Men när han fyllde 65 genomgick han en metarmorfos. Och frisknade till så pass att han kunde gå upp på heltid den sista tiden. Efter 25 år som sjuk! Man kan nästan tro att statsministern sagt: "Stå upp Hjalmar och börja jobba heltid".
Hans arbetsgivare jublade inte precis, men tvingades acceptera; pensionsåldern var ju rörlig, 61-67 år. Och politikerna kunde notera en framgång: en sjuk hade blivit frisk.
Så kan det gå.

Själv har jag tyvärr inte genomgått någon metamorfos. Jag skulle förmodligen inte klara att jobba en kvart.
Å andra sidan är jag inte säker på att Hjalmar jobbade mycket mer.

Tankar om stordrift

I morse tänkte jag på Tage Danielsson. Sämre tankar kan man ha. Jag tänkte dels på sketchen ihop med Hasse, där Tage är stadsbon som kommer ut till en skärgårdsö och har alla artficiella prylar som finns naturligt på ön. Vilket den bofaste Österman (Hasse) med sina repliker tydligt visar.
Dels tänkte jag på en av de sista saker han skrev; om det okloka i att bröd bakas i Ystad och körs med bil till Haparanda. Det visar på två av stordriftens tokigheter: brödet hinner bli ofärskt och en fullständigt onödig transport förbrukar bensin och släpper ut avgaser.

I sketchen säger stadsbon Tage att han har med sig sotare som han köpt på Arvid Nordqvist och fiskaren Hasse säger: Ja, jag rodde in med lite strömming till Arvid Nordqvist i morse. (Då har Tage dessutom just sagt att han ska ta ett träningspass på sin roddmaskin!)

Det var de här två sakerna som fick mig att  tänka på Tage: färsk fisk och onödiga transporter. ABC-nytt visade nämligen i ett reportage att det är hart när omöjligt att köpa färsk fisk i kuststaden Stockholm. Fisken måste nämligen resa till Göteborg först, där mellanhänderna finns. På så sätt blir fisken dyrare eftersom mellanhänderna måste tjäna pengar. Sen är det dags för returresa. När den hamnar på diskarna i Stockholm är den nästan veckogammal. Och som sagt: dyrare.

Men nu ska Länsstyrelsen i Stockholm uppvakta vår fiskeriminister Eskil Erlandsson i frågan.
Skönt! Då kommer säkert allt att ordna sig!

Mera om "stabila finanser".

De som såg Vetenskapens Värld igår tror nog att jag hade sett programmet när jag skrev mitt inlägg "Stabila Finanser". Så var det inte. Jag skrev vid lunchtid, programmet gick på kvällen. Men jag hade läst om den holländske ekonomen som sagt att bland annat svenskarna hade för höga skulder, och att våra bostäder är för högt belånade. För att vi ska kunna konsumera mera. Och öka tillväxten.
En professor från den s k Chicagoskolan som bland annat förespråkar en oreglerad marknad gjorde en slät figur. Han hävdade att det var omöjligt att förutse krisen 2008. Aj fan! Han är en av 22 från Chicagoskolan som fått Riksbankens pris till Nobels minne. Ännu en gång: Aj fan! Mitt förtroende för de uppblåsta figurer som utser pristagare sjunker ytterligare; snart får de sträcka på sig för att nå upp till botten.
Men det fanns hopp. Holländaren var en (tyvärr skrev jag inte upp hans namn). Och inte minst en australisk ekonom som jag tror heter Keene. Inte långt från Keynes alltså. Keene(?) förutsåg krisen. Och han begriper att marknaden självklart måste regleras.
Ty allt hänger ihop. När VÄRLDSBANKEN (alltså inte Naturskyddsföreningen eller någon annan miljöorganisation som brukar misstänkliggöras av "strutsarna" som vill fortsätta som förr) nu varnar för att temperaturen på Vår Jord kan stiga med 4 grader på 50 (FEMTIO) år, det mesta på 20 MILJONER(!) år, är det så allvarligt att en och annan "struts" borde få sin blockerade skalle ur sanden. Utan regleringar lär vi inte klara klimatmålen.
Jorden klarar sig. Den vet hur läkande går till.
Det är mera osäkert hur det går för den varelse som ställt till skiten. För att citera ur Rachel Carsons "Tyst vår" från 1962: "Den fråga det rör sig om är huruvida en civilisation kan föra ett skoningslöst krig mot livet självt, utan att samtidigt förstöra sig själv och utan att förlora rätten att kallas civiliserad."

   

Nätfiske

Utdrag ur Willy Anderssons offentliga äventyr

 

Nätfiske

Uppsats av Willy Andersson.

Det var tidig morgon och kallt. Jag tror det var i maj. Min far och jag stod och väntade på farbror Birger; vi skulle till Hammarsjön och fiska och ta upp nät. Vi var lastade med fiskegrejer; metspön, kastspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden gick utan att Birger dök upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", sa min far. "Fan, nu skulle vi haft telefon!"
Men telefon hade vi alltså inte.

”Jag åker hem till honom", sa min far och cyklade iväg. Efter en evighet var han tillbaka i Birgers bil.
"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss själva." (Senare fick jag reda på att Birger haft drygt fyrtio graders feber.)
Jag satte mig fram, fast jag lagom fyllt sju och inte ens börjat skolan, men min far reagerade inte på min lilla kupp och vi fräste iväg.
När vi lastat allt i båten sa min far:
"Hur fan gör vi nu? Jag kan ju inte både ro och ta opp nätet. Kan du ro?"
Han visste mycket väl att jag inte kunde ro, eftersom han aldrig låtit mig komma i närheten av årorna.
"Det är inte så svårt", fortsatte han när han såg att jag blev nervös så jag nästan skakade. "Jag talar om hur du ska göra."
Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från land. Jag visste att den markerade ena änden på nätet.
"Okej", sa min far, "nu är det dags för mandomsprovet!" Jag visste inte vad mandomsprov var men han reste sig och visade att jag skulle ta plats vid årorna, och jag lyckades ta mig dit trots att båten krängde.
Jag fattade årorna; de var som timmerstockar för mig.
Vi gled iväg från träbiten.
"Slå back", skrek min far. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott. Min far kom rusande från aktern.
"Slå back, sa jag ju", skrek han.
Jag vet fortfarande inte om jag slog back, men jag drog till så mycket jag kunde med årorna. Och båten, som redan krängde rejält av min fars rusning, gick tvärt åt vänster.

Min far föll åt höger. I vattnet.
Han tog sig upp i alla fall.
"Flytta på dig", fräste han och rodde som en galning mot land. I smyg kände jag på vattnet; det var iskallt.
Vi tog oss till bilen, min far frös så han skakade. En tanke slog mig.
"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?" Jag hade lärt mig att man ska vara rädd om maten.
"Skit i matsäcken", skrek min far och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att jag tyckte att något måste sägas, och jag visste att Birger var rädd om bilen, så jag sa:
"Birger blir nog inte glad när sätet är blött."
Min far morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Min mor var i köket när vi kom hem och såg oss inte komma in i hallen.
"Är ni redan hemma", ropade hon. "Fick ni nån fisk?"

 

 

Utan tvivel är man inte klok

I likhet med mannen som myntat uttrycket i rubriken, Tage Danielsson, och Tysklands förbundskansler Angela Merkel med flera, med flera, tvivlar jag på att kärnkraften är säker. Jag tvivlar till exempel på att man på ett säkert sätt kan förvara avfallet, dvs det uttjänta bränslet, i 100.000 (HundraTUSEN!) år. Jag tvivlar inte mindre sedan jag lyssnat på radio häromveckan, och då hört att det vid ett experiment med kopparstavar, liknande de som ska användas för s k slutförvaring, blivit korrosion på kopparen efter tre MÅNADER.
Vi får väl hoppas att korrosionen inte blir värre under följande 99.999 år och 9 månader.
En fundering jag har är givetvis också vad som ska hända EFTER 100.000 år. Jorden är ju så många miljoner år gammal, att 100.000 år inte är så mycket. Trots att det i vårt nuvarande tidsperspektiv förefaller oändligt långt. Om man till exempel jämför med ett företags framförhållning. Där handlar det ju om ett kvartal. Tre månader. Eller den tid tog för koppar att korrodera i ovannämnda experiment.
I dagarna har vi kunnat se PÅ TV(!) hur ockupanter klättrade över stängslen till Forsmark och Ringhals, och nyss hörde jag att en ockupant gömt sig och är kvar, trots att polis genomsökt området! Det är nog tur att det rör sig om fredliga ockupanter....
Det värsta är dock att chefen för Ringhals inte verkar ta det hela på allvar, utan försöker tona ner det!
Men miljöministern (och min nästan-granne) Lena Ek verkar åtminstone ta det på allvar. Det är nog tur att man bytt miljöminister. Hennes företrädare gav sannerligen inget pålitligt intryck i miljöfrågor. Det är inte så bra för en miljöminister, eller hur?
Jag får ta ett citat till av Tage, från Monica Z:s paradnummer Men tiden gick: "Så svårt det blir ju mer man lär sig."
Och man undrar förstås vilken sannolikheten är att det ska läcka ut något från "det slutförvarade" bränslet. Den är väl 0 enligt samma andas blåögda optimister som beräknade sannolikheten för att något skulle hända i  Harrisburg, Tjernobyl eller Japan....
På Tages tid hade något (kanske) bara hänt i Harrisburg.
Tiden går....

Inte bara regnet faller...

I morse föll jag när jag satt i soffan och skulle ta på mig en tröja. Jag föll ner på golvet och på vägen slog jag emot soffbordet och ett glas vatten på bordet föll också, och vattnet rann ner på mig där jag låg mellan soffan och bordet. Glasögonen satt lite snett men de höll, och inte heller slog jag mig nämnvärt. Alltid något, sa han som kom till Åmål.
Men sen har jag märkt att benen inte är på topp idag. Kort sagt: jag har svårt att gå, men jag har tack och lov min rollator, och är därför inte helt fast vid sängen. (Soffan undviker jag för närvarande, ha ha.)
När jag så småningom åt frukost hörde jag på radio en idrottskvinna som vunnit i någon idrott. Hon var SJUKT glad över vinsten, som var SJUKT bra. Det är långt ifrån första gången jag hört en ung människa använda detta märkliga uttryck. Att det är språkligt undermåligt får man i dessa dagar försöka stå ut med; de flesta har ju lärt sig det nya språk där till exempel nedskärningar och andra försämringar kallas besparingar. Det är nog ingen vidare lärdom.
Men jag undrar hur vårt uppväxande släkte lärt sig att en framgång kan vara SJUKT bra.
Som 65-åring med en kronisk sjukdom har jag dagar då tillvaron fungerar hyggligt och dagar då det är mindre hyggligt.
Men det är aldrig SJUKT bra.

Tankar om idrott och pengar

Jag måste skriva ett par rader till idag. Det blir om sport. ÅFF slog AIK med 2-0. Jubel! Men tyvärr också nyheten att Sixten Jernberg är död. Han var en av våra största idrottsmän. Alla kategorier, förstås, eftersom han var längdåkare. Som 12-åring började han arbeta som smed; det var väl därför han kom att kallas Sme-Sixten. Sen blev det jobb i skogen. Det var så skidåkare försörjde sig på hans tid.
Sportnytt hade också en icke-nyhet, nämligen den här: det är en mellandag i Paris. Mellandagen innebar att det inte fanns ett dugg att rapportera om bollspelaren Zlatans eventuella övergång till ett Parislag. Det stod en reporter och berättade för oss att det inte fanns något att rapportera. Och igår stod samma reporter i Paris och rapporterade också då att det inte fanns något att rapportera.
Men i tidningen står att Zlatan och fransmännen inte är överens om lönen. Det påstås att Zlatan kräver 15 MILJONER EURO PER ÅR, men de snåla fransoserna vill bara betala 9! Med dagens kurs är 9 miljoner Euro 75-80 miljoner kronor, 15 är runt 130 miljoner kronor. Om detta är sant förstår jag att det inte fanns något avslut att rapportera; så långt från varann som parterna tycks stå. Så långt har nog aldrig löntagarna i Sverige stått från sin motpart.
Och jag kan inte låta bli att fundera på vad Sixten (4 OS-guld och 4 VM-guld) tjänade på skidåkningen.
Någon kanske säger att utvecklingen gått framåt. Men fan vet: 130 miljoner per år för att sparka boll!
Och jag undrar hur bollsparkarnas miljoner påverkar direktörernas bonusar.
I det perspektivet blir det lite lättare att stå ut med att SVT sänt en reporter till Paris. Och man kan ju hoppas att han också hade något konkret att göra.
Men det är klart att man undrar över nyhetsvärderingen.

En (nästan) sann berättelse

För ett par veckor sen lånade jag en bok av en granne. En liten incident vid eftermiddagskaffet inspirerade till följande berättelse. Sägas bör att min granne, Christer Robsahm, i verkligheten fick tillbaka boken i läsbart skick.

Boklånet

Magnus hade lånat en bok av en granne, och nu satt han på altanen och läste. Det var en bok som handlade om sommar och det var också vad den hette, ”om Sommaren.” Boken passade den nostalgiske och historieintresserade Magnus. Med små berättelser, tidningsklipp, bilder och så vidare, beskrev den hur sommaren förändrats för människor i Sverige under främst 1900-talet.

Då och då under läsningen brast han ut i ett ”Åh fan!” Det betydde att han lärt sig något nytt. Magnus var nästan 70 år, men trots det inte främmande för att lära sig. Fast då skulle det vara om historia eller litteratur, till exempel; inte om hur man hanterar alla moderna prylar. ”Onödigt skräp som väl gör Mount Everest till en liten kulle, när folk tröttnat på skiten och slängt den”, kunde han säga när reklam-TV plågat honom med något skrikigt och nästan obegripligt inslag.

Men nu sitter han i skuggan och läser, och hustrun kommer ut med kaffe och säger:

”Ge mig boken, så ska jag lägga undan den när vi fikar.”

Det är nämligen så att Magnus behöver hjälp med alltfler mindre sysslor; till exempel att lägga undan en bok när det är kaffedags. Han har en neurologisk sjukdom som bland annat påverkar motoriken: när Magnus säger till sina händer att göra på ett visst sätt lyder inte alltid händerna. De hittar på något annat. Inte sällan fladdrar de iväg och slår omkull något. Det är inte så bra. Och benen lyder inte heller; han har svårt att gå och tappar ofta balansen. Hans liv har alltmer blivit sittande.

Nu har hustrun serverat kaffet och flyttat boken på behörigt avstånd från kaffemuggen. Magnus smakar kaffet och säger ”Ah, så gott med kaffe!” Han sätter muggen på bordet, men tittar i samma ögonblick på boken och bestämmer sig för att den nog ligger för nära kaffemuggen och behöver flyttas. För säkerhets skull, tänker han, jag är ju lite klumpig ibland.
Men händerna når aldrig boken, i stället välter de muggen, och naturligtvis rinner kaffet mot boken. Hustrun får undan boken, men det är kaffe runt omkring. Hon skyndar in i köket för att torka av den. Magnus sitter kvar med tom blick.
Hustrun kommer ut. Hon ser glad ut. "Det gick bra”, säger hon. ”Det syns ingenting.”
Magnus andas ut. Hustrun lägger boken på en stol, på säkert avstånd från Magnus och hans kaffemugg. Men boken ligger så att Magnus plötsligt upptäcker att den nedre kanten av bladen i boken missfärgats av kaffet.
”Fan också”, skriker han och pekar.
”Men det syns ju inget inne i boken”, säger hustrun efter att ha tittat närmare.
”Det är ju inte min bok”, gnäller Magnus. ”Hade det varit min bok, hade det väl inget gjort. Men hur fan ska jag kunna lämna igen en bok som vi förstört!”
Vi, tänker hustrun. Men hon säger inget.
Magnus blänger på boken.
”Den är ju alldeles brun nertill”, säger han.
”Det ser inte så farligt ut, tycker jag”, säger hustrun.
”Så farligt”, härmar Magnus. ”Det ser ju ut som om den legat i en dypöl!”
Hustrun säger inget. Men det rycker i hennes mungipor.

De sitter tysta en stund, så säger Magnus:

”Finns det kaffe kvar?”

”Jag tror det finns lite, men jag stängde av, så det är nog kallt.”

”Det gör inget”, säger Magnus. ”Och när du ändå är inne, kan du ta med den tunnaste av mina vattenfärgpenslar från förrådet.”

”Pensel? Och du har väl aldrig druckit kallt kaffe!”

”Vänta, ska du få se”, säger Magnus. Han ser självbelåten ut.

Han får pensel och kallt kaffe. Han lägger boken tillrätta framför sig. Så doppar han penseln i det kalla kaffet.

”Åh, nej”, säger hustrun när hon fattat vad Magnus tänker göra.

"Det här blir bra”, säger Magnus, ”det blir samma färg runt om, och det kommer inte att märkas ett skvatt av att vi spillt.”

När hustrun ser den nu skakande penseln närma sig boken, tittar hon bort. Hon känner sin Magnus och vet att det är lönlöst att få honom att ändra fattat beslut.  Allt hon förmår är att stöna ohörbart.

Magnus penslar på. Visst märker han av en lätt skakning i handen, men inte värre än att den är under kontroll; inga problem alltså.
”Så där ja”, säger han belåtet när boksidornas alla synliga kanter blivit bruna, ”nu lär han inget märka, nu är det bara att låta mästerverket torka!”

”Jag tycker det ser lite buckligt ut”, säger hustrun efter en stund.

”Buckligt! Det kan väl för fan inte bli buckligt av lite kaffe!”

Hustrun öppnar boken. Magnus har lyckats få in kaffe på boksidorna, inte bara på kanterna.

”Du öppnade boken innan det var torrt, det är därför det runnit in i boken”, försöker Magnus skylla ifrån sig.

”Lägg av”, fräser hustrun, och Magnus tiger; han vet vem som är skyldig.     

Magnus bläddrar i boken. Så farligt är det ju inte, och inga problem att läsa och det viktigaste med böcker är ju att kunna läsa vad det står i dem, utanpåverket är ju inte så viktigt. Och så vidare. Men just det: utanpå, kom det inte några droppar på pärmarna också? Magnus skärskådar pärmarna. Jo, det syns några små prickar. Det kan vara kaffe, men också något annat, till exempel regnstänk. Boken är ju inte ny och den har säkert varit utsatt för ett och annat.
Men Magnus bestämmer sig i alla fall för att ”hyfsa till” pärmarna.
Hustrun har åkt och handlat. Med sin käpp går Magnus till städskåpet som är hennes domän; han känner inte igen en burk eller flaska därinne. Men på en burk står det FLÄCKBORTTAGNINGSMEDEL och Magnus tänker ”Perfekt” och stultar ut på altanen. Han slickar kaffet av penseln och penslar så på fläckborttagningsmedel på bokens pärmar. Sen lutar han sig tillbaka i fåtöljen och gäspar. Att restaurera gamla böcker tar på en handikappads krafter, tänker han innan han somnar.

Han vaknar av hustruns skrik. ”Magnus! Vad har du gjort!”

Först fattar han ingenting, men när han vaknat ordentligt ser han hustruns ena hand peka på bordet. Och på bordet ligger något som han först inte känner igen. Sen förstår han att det är grannens bok. Men text och bilder på omslagssidan är bortfrätta, förvandlat till något oigenkännligt grått.

Magnus stirrar på boken, hustrun på burken intill.
”Herregud”, säger hon, ”har du tagit det där, det skulle ju slängas!”
Och självklart tar Magnus det halmstrå som hon ofrivilligt räckt honom.
”Och varför har du inte slängt det, vi kan ju inte ha livsfarliga kemikalier i huset!”
”Ja”, säger hustrun, ”det borde vi ha slängt.”
Och hon går in i huset.

Det blir kallt på kvällen och de tänder en brasa. När hustrun gör kvällsmat, är Magnus ensam i storstugan och han lägger grannens bok på elden.
Grannen kommer förbi en vecka senare.
”Vad tyckte du om boken”, frågar han.
”Den var bra”, säger Magnus, ”men det hände en liten olycka.”
”Jaså.” Grannen ser bekymrad ut.
”Ja, Jag var nere vid badbryggan och satt där och läste och plötsligt tappade jag boken, och den var ju tung och sjönk som en sten, och det är ju 50 meter djupt därnere så att dyka efter den var ju inte lönt.”
Grannen ser nu förbryllad ut, men säger.
”Ja, olyckor händer. Men det var ingen värdefull bok och jag har ju läst den. Men roligt att du tyckte om den, i alla fall.”
Han har lärt sig att vara artig, men tänker att det nog var en dålig idé att låna ut en så bra bok till Magnus. Och, tänker han vidare, nog sa väl Magnus för ett tag sen att han inte klarar att ta sig till bryggan längre?
Magnus sitter kvar på sin altan och ser grannen försvinna bakom några träd. Han känner inte bara lättnad.

Det finns massvis

Jag har fått påpekanden om min bloggtystnad. Det beror dels på anslutningsproblem, dels på (jodå!) vackert väder; att sätta sig inne och skriva är inte så lockande när det är sol och lagom varmt.
Idag på morgonen har jag suttit i solen och läst 2 artiklar i DN. Jag tar den dåliga först. Rubriken är i tyngsta laget "Sverige måste bli bättre på miljöteknisk innovation" och är skriven av Carin Jämtin och Mikael Damberg, båda tunga (s). Artikeln innehåller ett antal förslag som säkert är bra, men de framförs på ett helt obegripligt sätt; finns det ingen på Sveavägen 68 (partikansliet) som kan skriva så att folk förstår? Det är ju ett angeläget ämne. Frågan som dyker upp efter läsningen är den här: Hvad vilja socialdemokraterna?
Trist.
Den andra artikeln är ett utdrag ur "Manifest för ekonomisk sans", av Paul Krugman (mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) och Richard Layard, brittisk ekonomiprofessor. I korthet handlar manifestet om att krisen orsakats av en alltför omfattande upplåning inom den privata sektorn men att åtstramningar som drabbar vanligt folk inte är rätt medicin. Det är fel att backa in i framtiden; statens uppgift måste vara att upprätthålla konsumtionen. Det håller jag med om. Vad som inte framgår är vad som ska upprätthållas. Alla som känner mig vet att jag inte är en anhängare av produktion och konsumtion av vad skit som helst.
Kanske hville de båda (s):en i sin artikel peka ut en väg som inte bara betyder slit-och-släng. Man kan ju hoppas. Men deras inlägg missade målet. Grovt.
Att jag nu började med den dåliga är ingen tillfällighet. Jag kom nämligen att tänka på en skämtbit som Slas läste på Rimforsa Motell.
En kapten och en underordnad nödlandar i öknen. Den underordnade skickas ut att leta mat, kommer tillbaka och säger: "Kapten, jag har goda och dåliga nyheter." "Då tar vi de dåliga först." "Kapten, det finns bara kamelskit." "Och de goda?" "Kapten, det finns massvis."
I en tid av idiotiska s k besparingar och obegripliga artiklar av topppolitiker ligger det nära till hands att säga: Det finns massvis.