Tankar om arbete

Snart är mitt första år som pensionär slut. Nästa år är det 2013. Då fyller alla födda 1948 sextiofem år och sen är det nog inte så många s k 40-talister kvar i arbetslivet.
Det skulle som ni kanske hört uppstå svår arbetsbrist när alla vi födda på 40-talet pensionerades. Det tycks det inte ha gjort. Åtminstone inte när man ser dagens arbetslöshetssiffror. Och framför allt inte när man ser siffrorna för våra ungdomar.
Våra politiker, med statsministern i spetsen, manar dock alla äldre att jobba på. Man får intrycket att man ska jobba på tills man stupar: det får man förstå; då blir ju belastningen på pensionssystemet mindre. (Se för resten gårdagens inlägg.) Men jag får det inte att gå ihop med arbetslösheten. Kanske är 8 timmars arbetsdag förlegat? Och handen på hjärtat: hur många är särskilt effektiva i 8 timmar...

En som hängde i efter 65 var Hjalmar. För ca 25 år sen krånglade hans rygg och han fick förtidspension på halvtid och en väl anpassad anställning på den andra halvan.
Hjalmar tränade hårt för att få ordning på ryggen: det var fotboll och bandy och folkdans. Och så vidare. Träningen tog hårt på krafterna; hade han inte haft anställningen att vila upp sig på vet man inte hur det skulle ha gått. På den halva som inte ockuperades av anställningen blev han så småningom tvungen att klämma in arbete som fastighetsskötare På så sätt fick han lägre hyra; förtidspensionen och anställningen gav inte mycket i plånboken. I jobbet som fastighetsskötare ingick f ö lite skogsarbete och Hjalmar blev en djävel på att hantera motorsåg.
Han fick p-tillstånd också. Det kom bra till pass när han måste parkera där det var mycket folk, t ex vid starten av de maratonlopp som han deltog i.
Men när han fyllde 65 genomgick han en metarmorfos. Och frisknade till så pass att han kunde gå upp på heltid den sista tiden. Efter 25 år som sjuk! Man kan nästan tro att statsministern sagt: "Stå upp Hjalmar och börja jobba heltid".
Hans arbetsgivare jublade inte precis, men tvingades acceptera; pensionsåldern var ju rörlig, 61-67 år. Och politikerna kunde notera en framgång: en sjuk hade blivit frisk.
Så kan det gå.

Själv har jag tyvärr inte genomgått någon metamorfos. Jag skulle förmodligen inte klara att jobba en kvart.
Å andra sidan är jag inte säker på att Hjalmar jobbade mycket mer.

Tankar om stordrift

I morse tänkte jag på Tage Danielsson. Sämre tankar kan man ha. Jag tänkte dels på sketchen ihop med Hasse, där Tage är stadsbon som kommer ut till en skärgårdsö och har alla artficiella prylar som finns naturligt på ön. Vilket den bofaste Österman (Hasse) med sina repliker tydligt visar.
Dels tänkte jag på en av de sista saker han skrev; om det okloka i att bröd bakas i Ystad och körs med bil till Haparanda. Det visar på två av stordriftens tokigheter: brödet hinner bli ofärskt och en fullständigt onödig transport förbrukar bensin och släpper ut avgaser.

I sketchen säger stadsbon Tage att han har med sig sotare som han köpt på Arvid Nordqvist och fiskaren Hasse säger: Ja, jag rodde in med lite strömming till Arvid Nordqvist i morse. (Då har Tage dessutom just sagt att han ska ta ett träningspass på sin roddmaskin!)

Det var de här två sakerna som fick mig att  tänka på Tage: färsk fisk och onödiga transporter. ABC-nytt visade nämligen i ett reportage att det är hart när omöjligt att köpa färsk fisk i kuststaden Stockholm. Fisken måste nämligen resa till Göteborg först, där mellanhänderna finns. På så sätt blir fisken dyrare eftersom mellanhänderna måste tjäna pengar. Sen är det dags för returresa. När den hamnar på diskarna i Stockholm är den nästan veckogammal. Och som sagt: dyrare.

Men nu ska Länsstyrelsen i Stockholm uppvakta vår fiskeriminister Eskil Erlandsson i frågan.
Skönt! Då kommer säkert allt att ordna sig!

Mera om "stabila finanser".

De som såg Vetenskapens Värld igår tror nog att jag hade sett programmet när jag skrev mitt inlägg "Stabila Finanser". Så var det inte. Jag skrev vid lunchtid, programmet gick på kvällen. Men jag hade läst om den holländske ekonomen som sagt att bland annat svenskarna hade för höga skulder, och att våra bostäder är för högt belånade. För att vi ska kunna konsumera mera. Och öka tillväxten.
En professor från den s k Chicagoskolan som bland annat förespråkar en oreglerad marknad gjorde en slät figur. Han hävdade att det var omöjligt att förutse krisen 2008. Aj fan! Han är en av 22 från Chicagoskolan som fått Riksbankens pris till Nobels minne. Ännu en gång: Aj fan! Mitt förtroende för de uppblåsta figurer som utser pristagare sjunker ytterligare; snart får de sträcka på sig för att nå upp till botten.
Men det fanns hopp. Holländaren var en (tyvärr skrev jag inte upp hans namn). Och inte minst en australisk ekonom som jag tror heter Keene. Inte långt från Keynes alltså. Keene(?) förutsåg krisen. Och han begriper att marknaden självklart måste regleras.
Ty allt hänger ihop. När VÄRLDSBANKEN (alltså inte Naturskyddsföreningen eller någon annan miljöorganisation som brukar misstänkliggöras av "strutsarna" som vill fortsätta som förr) nu varnar för att temperaturen på Vår Jord kan stiga med 4 grader på 50 (FEMTIO) år, det mesta på 20 MILJONER(!) år, är det så allvarligt att en och annan "struts" borde få sin blockerade skalle ur sanden. Utan regleringar lär vi inte klara klimatmålen.
Jorden klarar sig. Den vet hur läkande går till.
Det är mera osäkert hur det går för den varelse som ställt till skiten. För att citera ur Rachel Carsons "Tyst vår" från 1962: "Den fråga det rör sig om är huruvida en civilisation kan föra ett skoningslöst krig mot livet självt, utan att samtidigt förstöra sig själv och utan att förlora rätten att kallas civiliserad."

   

Nätfiske

Utdrag ur Willy Anderssons offentliga äventyr

 

Nätfiske

Uppsats av Willy Andersson.

Det var tidig morgon och kallt. Jag tror det var i maj. Min far och jag stod och väntade på farbror Birger; vi skulle till Hammarsjön och fiska och ta upp nät. Vi var lastade med fiskegrejer; metspön, kastspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden gick utan att Birger dök upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", sa min far. "Fan, nu skulle vi haft telefon!"
Men telefon hade vi alltså inte.

”Jag åker hem till honom", sa min far och cyklade iväg. Efter en evighet var han tillbaka i Birgers bil.
"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss själva." (Senare fick jag reda på att Birger haft drygt fyrtio graders feber.)
Jag satte mig fram, fast jag lagom fyllt sju och inte ens börjat skolan, men min far reagerade inte på min lilla kupp och vi fräste iväg.
När vi lastat allt i båten sa min far:
"Hur fan gör vi nu? Jag kan ju inte både ro och ta opp nätet. Kan du ro?"
Han visste mycket väl att jag inte kunde ro, eftersom han aldrig låtit mig komma i närheten av årorna.
"Det är inte så svårt", fortsatte han när han såg att jag blev nervös så jag nästan skakade. "Jag talar om hur du ska göra."
Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från land. Jag visste att den markerade ena änden på nätet.
"Okej", sa min far, "nu är det dags för mandomsprovet!" Jag visste inte vad mandomsprov var men han reste sig och visade att jag skulle ta plats vid årorna, och jag lyckades ta mig dit trots att båten krängde.
Jag fattade årorna; de var som timmerstockar för mig.
Vi gled iväg från träbiten.
"Slå back", skrek min far. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott. Min far kom rusande från aktern.
"Slå back, sa jag ju", skrek han.
Jag vet fortfarande inte om jag slog back, men jag drog till så mycket jag kunde med årorna. Och båten, som redan krängde rejält av min fars rusning, gick tvärt åt vänster.

Min far föll åt höger. I vattnet.
Han tog sig upp i alla fall.
"Flytta på dig", fräste han och rodde som en galning mot land. I smyg kände jag på vattnet; det var iskallt.
Vi tog oss till bilen, min far frös så han skakade. En tanke slog mig.
"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?" Jag hade lärt mig att man ska vara rädd om maten.
"Skit i matsäcken", skrek min far och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att jag tyckte att något måste sägas, och jag visste att Birger var rädd om bilen, så jag sa:
"Birger blir nog inte glad när sätet är blött."
Min far morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Min mor var i köket när vi kom hem och såg oss inte komma in i hallen.
"Är ni redan hemma", ropade hon. "Fick ni nån fisk?"