Ännu en kort berättese

Slag på slag

Per Persson bodde på äldre dar i en etta på tredje våningen i Telegrafhuset. Han växte upp i huset men familjen hade flyttat till Stan när han var 13 år, och Per blev polis när han var vuxen. Han hade naturligtvis inte räknat med att flytta tillbaka till Hallmansberg och absolut inte till en etta; Per var en gång en man med ambitioner.

När han kom tillbaka från Stan var det till en rymlig trea i det populära området Åbacka. Han hade träffat en kvinna från samhället och de flyttade ihop: att pendla till Stan gick på en dryg halvtimma; tågen gick ännu i tid.

Kvinnan hette Lisa och att de bosatte sig i Hallmansberg berodde på att hon hade politiska uppdrag i kommunen. Per var lycklig; han var drygt femtio och hade ställt in sig på att vara singel resten av livet, men så hade han alltså mött Lisa. Hon var fyrtiotvå när de flyttade ihop men tre år senare dog hon i cancer. Det var som ni förstår ett hårt slag för Per, och bara några månader senare fick han nästa slag; och den här gången bokstavligt. Det var när han och några kollegor var utkommenderade för att skydda demonstrerande nazister. Det hade blivit motdemonstrationer och tumult vilket inte borde ha överraskat någon, men det överraskade polisledningen som underskattat människors avsky för nazismen och ställt för få poliser på benen, och i röran hade Per fått en huvudskada. Exakt vad som hänt kunde (eller ville?) ingen av de andra poliserna redogöra för, och Per själv mindes ingenting. Men många av hans kollegor visste att han hade övervägt att sluta som polis och ett par gånger sagt: ”Inte fan blev jag polis för att skydda nassar!”

Några motdemonstranter trodde sig ha sett att en annan polis träffat Pers huvud med sin batong. De kontaktade polisledningen och talade om vad de trodde sig ha sett, men deras vittnesmål avfärdades med orden: ”Tror gör man möjligen i kyrkan!” Tilltron till deras uppgifter minskade givetvis av att de till skillnad från nazisterna saknade tillstånd att demonstrera. 

En utredning kom så småningom fram till att Per varit försumlig i sin utövning och därför skadats. Tre kollegor vittnade om att han brutit mot givna order och på grund av sin ordervägran träffats av ett föremål i huvudet.  Flera kollegor vittnade om att Per sagt att han inte ville ställa upp på givna order och vid ett tillfälle hade sex stycken hört honom säga att det minst av allt var polisens uppgift att skydda vissa demonstranter. Ordervägran blev därmed ett centralt begrepp för utredningen. Facket tyckte att Per för att inte prickas för ordervägran skulle accepterera försumlighet, och eftersom han på grund av sin skada trodde att både arbetsgivaren och facket såg till hans bästa accepterade han. Därmed försvann möjligheten till ersättning för skadan, men den facklige representanten sa att Per haft tur som inte fällts för ordervägran för då hade kanske hans jobb hängt i luften.

Så kan det gå.

När Per var långtidssjukskriven fick hans friska kollegor skattesänkning efter skattesänkning och samtidigt höjdes lönerna. Per däremot hade ”slagit i taket”, vilket betydde att hans sjukersättning inte ökade. Inte heller sänktes hans skatt, vilket betydde att han OCKSÅ fick betala mera i skatt än de friska kollegorna!

”Jag trodde inte att ett samhälle kunde bete sig så jävligt mot sjuka medborgare”, sa han bittert. ”Först fick jag ett slag i skallen. Sen slog jag i taket och får inte höjd sjukpenning och den tredje smällen är att jag får betala mest i skatt för att jag är sjuk! Vad blir det härnäst?”

Han hade trott att den som drabbats av sjukdom eller olyckshändelse, och därför inte kunde arbeta, var lika mycket värd som den som arbetade. Men allt eftersom värdet av hans sjukpenning fortsatte sjunka samtidigt som mat, hyra och annat av livets nödtorft blev dyrare, insåg Per att talet om det goda samhället var en evig lögn. Han upptäckte att han helt enkelt blivit fattig, och att samhället gav fullständigt fan i det. Efter ett par år som sjukskriven fick han en låg förtidspension; det betydde att hans vanliga pension också skulle bli låg, eftersom dess storlek byggde på att man varit frisk och kunnat arbeta. Och när han fyllde 65 och fick sin första utbetalning av sin ålderspension, upptäckte han att han inte bara som sjuk utan också som pensionär fick betala mer i skatt än den som var frisk och kunde arbeta.

Hans fråga ”Vad blir det härnäst?” hade fått ett icke önskvärt svar.

Han tvingades be sin far om hjälp. Fadern var nittio och före detta sergeant och när Per stammat fram sitt ärende hade den gamle sergeanten vrålat:

”Vafalls! Ska man till och med behöva försörja dig när du är pensionär! Odugling!”

Den gamle sergeanten bodde ensam i två rum och kök. Köket var litet och hade bara plats för ett bord och tre stolar och också sovrummet var litet och möblerat bara med en säng, ett nattygsbord, ett litet skrivbord och en gammal kontorsstol. Vardagsrummet var större men fruktansvärt övermöblerat med för många fåtöljer, ett onödigt soffbord (det fanns två) och på golvet stod uppstoppade huvuden av vilda djur som väntat på att sättas på väggarna i flera år. Flera huvuden var inropade på auktioner på platser där sergeanten var garanterat okänd; det ryktades att den gamle infanteristen aldrig lyckats fälla så mycket som en hare.

”Förbålt märkligt att din tomma träskalle kunde ta skada av ett ynka slag! Eller vad det var. Hur fan tror du det skulle se ut om militären vek ner sig på ett så viktigt skyddsuppdrag!”

”Läkarna sa att…”

”Läkarna! Bolsjeviker hela bunten! Hade du blivit militär hade du kunnat skydda dig mot de där figurerna som störde en demokratiskt godkänd demonstration!”

”Militären var ju inte …”

”… inte där, nej! Vilket är en skandal! När yttrandefriheten ska försvaras måste samhällets starkaste krafter uppbådas! Punkt!”

”Jo, det gällde …”

”Jag har inga pengar! Såssarna konfiskerade för bövelen varenda sekin!”

”Jag hoppades … jag är i alla fall din son …”

”Ja, tyvärr.”

Just då snubblade Per på ett av vilthuvudena som låg spridda på golvet.

”Se upp med var du sätter fötterna, för bövelen!”

Per fick fram ett förlåt, men hans far tycktes inte lyssna.

”Det är ju för bövelen älghuvudet! Det har kostat mig … blod, svett och tårar, timmar i skogen. Drullputte!”

Det var sista gången far och son träffades. De hade aldrig haft ett bra förhållande och det hade kostat på för Per att söka upp fadern, och resultatet blev alltså grov förnedring. Hans far levde ett år till. Per gick inte på begravningen.

Sergeanten hade varit sanningsenlig i ett avseende: han hade inga pengar. Men han hade åtminstone en försäkring som täckte kostnaden för begravningen.

”Annars hade de fått slänga liket var fan som helst. Bara man sett till att fanskapet inte förorenat för mycket!” kommenterade Per.

Fiskafänge

Okej, här är ännu en novell

Fiskafänge

Arne bodde i uppgång C i Telegrafhuset. Hans farsa hette Olle men kallades Fiskarn för att hans stora intresse var fiske; nätfiske och mete på sommaren, och pimpel och något som kallades angling på vintern. Ett av Arnes första minnen var när hans farsa en gång kom hem med ett riktigt odjur.

”Den här gäddan på 6 kilo fick jag på mina nya angeldon”, sa han.

”Gammelgäddan”, fortsatte han och slängde upp den på diskbänken.

”Den är ju stor som den värsta krokodil”, sa Arnes morsa.

”Ugnstekt gädda”, sa hans farsa. ”Det skulle smaka nu.”

”Den där går inte in i en ugn, i alla fall inte i våran.”

 ”Vi kan väl för helvete dela den!” sa hans farsa. ”Den räcker till flera middagar.”

Arne mindes inte hur hans morsa lagade till odjuret, men han skulle alltid komma ihåg gäddan; den var torr som fnöske. Och full av ben. Och hans farsa hade tyvärr rätt; som han mindes det fick de (allt torrare) gädda till middag i minst en vecka.

Men han tyckte om abborre och tjatade om att åka med och fiska och en vårdag blev det så att bara hans farsa och han åkte iväg.

Det är en dag i mitten av maj och Arne och hans farsa står på trottoaren, precis framför Anderssons Tobak och Tidningar. De väntar på Arnes farbror Evert som är den förste i släkten som skaffat bil. De ska till Hammarsjön och meta och ta upp näten som hans farsa och Evert lagt i kvällen innan. De är lastade med fiskegrejer; metspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden går utan att Evert dyker upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", säger hans farsa. "Fan, att han inte har telefon!"

Arne är ännu inte slav under klockan och står lugnt och tittar i Anderssons skyltfönster.

”Titta farsan”, säger han, ”de har en Fantomen som vi inte har!”

Han kan läsa lite fast han ännu inte börjat skolan; han ska börja till hösten.

”Den måste vi fan köpa!” säger hans farsa.

Farsan läster ofta serietidningar; sällan eller aldrig böcker. Han är som de andra farsorna i huset.

”Det är ju fan att den jävla Evert inte kan passa tiden! Jag åker hem och väcker den latoxen", säger han sen.

Han hämtar sin cykel och sätter iväg längs Torggatan.

Efter en evighet kom han tillbaka i Everts bil.

"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss du och jag."

(Senare fick Arne reda på att Evert haft drygt fyrtio graders feber.)

Arne gjorde en liten kupp och satte sig fram; hans farsa verkade inte tänka på att han hade en liten unge fram, och de brakade iväg. Sista biten var en liten skogsväg, som tog slut ett par hundra meter innan sjön och de fick gå sista biten. Arne bar bara ett metspö, hans farsa tog resten.

Båten var en eka av trä; utvecklingen hade ännu inte nått så långt att de flesta båtar gjordes i plast. Ekan låg i morgonskugga, bunden vid en gammal al. Det var småkallt och Arne tänkte att han nog borde ha lyssnat på morsan Elsa och klätt sig varmare.

”Här får man passa sig för fästingar, de jävla trivs vid alar”, undervisade hans farsa. Arne tittade noga på trädet och lärde sig hur en al ser ut; fästingar ville han inte ha.

De lastade i grejerna och hans farsa rodde iväg. Han höll båten vid några grå störar som stack upp ur vattnet.

”En vase”, sa han, ”här står det ofta abborre.”

Han gjorde fast vid en av störarna. Arne glodde ner i vattnet; det var granruskor någon meter under ytan. Vasen låg i morgonsol och Arne slutade frysa. Arnes metspö var för långt, så hans farsa hjälpte honom att kasta ut, men det var för tungt också; han orkade inte hålla det över ytan.

”Håll det mot båtkanten”, sa hans farsa.

Det gick bättre och bara den yttersta delen var nu under ytan.

”Släpp inte flötet med blicken en sekund, om det försvinner är det napp och då skriker du så kommer jag och hjälper dig dra upp den fan”, sa farsan Fiskarn. ”Och se upp så du inte kommer in i granriset!”

Arne släppte inte flötet med blicken; han höll absolut järnkoll. Det kom en lätt morgonbris och båten svängde lite. Solen steg och det blev behagligt varmt och hans farsa sa:

”Det här Arne, det är livet!”

Men fiskarna var rädda om livet, och till slut sa farsan Fiskarn:

”Nää. De är inte i svälj de jävla, vi får kolla näten i stället!”

Han drog upp; och när Arne drog upp försvann hans flöte och han skrek:

”Napp, jag har napp, farsan!”

Men när hans farsa tog spöet och ryckte stod reven som en båge, och så brast den och hans farsa svor.

”Jag sa ju för fan att du skulle se upp för riset!” vrålade han.

”Du sa ju att jag skulle titta på mitt flöte”, sa Arne.

”Men du måste för helvete se vad som är under flötet, fast det är väl inte så lätt när man är bakom flötet!"

Då började Arne gråta; det kanske inte är så svårt att förstå. Det gjorde hans farsa ångerfull och han kom över till aktern och höll om sin son.

”Förlåt Arne, förlåt! Jag blev bara så rädd när kroken fastnat och … Förlåt att jag skrek så där!”

Och Arne log medan tårarna rann på kinderna; han skulle alltid minnas denna första och enda gång som hans farsa kramade honom.

När hans farsa tyckte att han kramat nog sa han:

”Nu, Arne, kommer mandomsprovet; näten! Du får ro och jag tar upp fiskarna i nätet!”

Arne hade aldrig varit i närheten av ett par åror och bleknade.

"Det är inte så svårt", fortsatte hans farsa när han såg att Arne blev nervös. "Jag talar om hur du ska göra."

Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från vasen. Arne anade att den markerade ena änden på nätet. De stannade vid träbiten.

"Okej nu är det dags för mandomsprovet!" sa farsan Fiskarn.

Arne visste inte vad mandomsprov betydde, men hans farsa reste sig och visade att han skulle ta plats vid årorna, och han lyckades ta sig dit trots att båten krängde.
Han fattade årorna. De var som timmerstockar för honom; han orkade knappt lyfta dem och båten gled bort från träbiten.

"Slå back för helvete", skrek farsan Fiskarn. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott.

Fiskarn kom rusande från aktern.

"Slå back, sa jag ju", skrek han.

Arne har fortfarande ingen aning om ifall han slog back, men han tog i så mycket han orkade och lyckades få den ena åran att röra sig. Och båten, som redan krängde rejält av hans farsas rusning, gick tvärt åt vänster.

Hans farsa föll åt höger. I vattnet.

Han tog sig upp i alla fall.

"Flytta på dig", fräste han och knuffade till Arne som tog sig till aktern och satt där och lyssnade till hur hans farsa svor, medan han rodde som en galning mot land. Arne kände på vattnet; det var iskallt.
De tog sig till bilen, farsan Fiskarn frös så han skakade, men han fick igång bilen och de studsade iväg. Arne sa:

"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?"

Han hade lärt sig att man ska vara rädd om maten. (Men han var beredd att göra undantag för en torr gädda som kommit på bordet minst tusen gånger!)
"Skit i matsäcken", väste hans farsa och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att Arne tyckte att något måste sägas, och han visste att Evert var rädd om bilen, så han sa:

"Evert blir nog inte glad när sätet är blött."

Farsan Fiskarn morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Morsan Elsa var i köket när de kom hem. Hon hörde dem komma in i hallen och såg inte att farsan Fiskarn var genomvåt.

"Är storfiskarna redan hemma", ropade hon. "Fick ni mycket fisk?"

Nyår

Hittade det här ett år gamla inlägget. Repriserar det

Nyårsdag och vem kom gående här utanför om inte Majoren.

”Det är för bövelen skandal”, ryade han. ”Jag gick som vanligt till sängs klockan tjugotvå noll noll, men väcktes ett par timmar senare av vad jag trodde var kriget. Jag for upp och skrek Giv Akt, men ingen fan hörde mig. 

Inte ens hunden; han låg i sin korg och höll för öronen. 

Så ringde det på min dörr och där stod min granne Ahmed som flytt från kriget och han sa: Nu är kriget här också, du måste hjälpa! Då sa jag att han kunde vara lugn, det var bara fyrverkeri för några hundra miljoner som gick upp i rök och ökade på Tillväxten.

Han tittade på mig som om jag inte var klok, och visst förstår jag honom: Det borde finnas en deadline för viss Tillväxt, till exempel efter klockan 22 när folk ska sova.”