Bra idé

Nyss hade radion ett program om miljökrisen. En ung flicka sa: ”Det som skrämmer mig är inte de som talar om miljöhotet. Det som skrämmer mig är folk som inte bryr sig.”
Det värsta är att de som bestämmer tillhör den grupp som inte bryr sig. Som lägger mängder av pengar på till exempel motorvägar typ Förbifart Stockholm så att bilismen ökar, i stället för att satsa på järnvägar och tåg så att tågen kommer i tid. Och att det blir billigt att åka tåg. Åtminstone billigare än det miljövidriga flyget.
Den unga flickan sa också att vi inte får dra oss för att prata miljöhot i alla sociala sammanhang. Hon kände det tydligen som vi alla gör ibland: hellre än att trampa på ömma tår deltar vi i tomt kallprat. Vi vet att det oftast är mera okej att berätta om en kväll på krogen än att prata om allas vår framtid. Att någon pratar om den fantastiska semestern i Thailand är också okej, men om man då påpekar att Thailand är politiskt tveksamt blir man suspekt. Till skillnad från semesterfiraren som tagit flyget dit fem gånger.
Den unga flickan i radion har slutat flyga. Hon såg ingen poäng i att flyga till Thailand och ligga på stranden och läsa en pocketbok som hon hellre kan läsa hemma. Så det finns hopp.
Och låt mig citera miljökämpen Johan Ehrenberg som (från borgerligt håll) får höra att det inte är lönsamt(!) att rädda världen.
Han svarar så här: Nej, det är sant att det inte är lönsamt att rädda världen – men det kanske är en bra idé ändå.

Bromsen

Vid årsskiftet sänks pensionen. Politikerna säger att det beror på att bromsen slår till.
Utan tvekan skulle det behöva bromsas både här och där. Bonusar och skenande löner för direktörer. Idrottsstjärnors fantasilöner. Utsläpp som hotar klimatet på grund av konsumtion av prylar och aktiviteter som vi tror är nödvändiga. Trots att vi ofta inte ens visste att vi behövde dem för bara några decennier sen. Om de ens fanns; behovet är inte sällan skapat av tillgången.
Man kan inte låta bli att undra om det bromsas på rätt ställe: pensionen är nämligen skrämmande låg för många.
När det gäller skattesänkningar för de friska som jobbar heltid finns till exempel ingen broms. De ska nu konsumera ännu mera prylar som ger utsläpp som hotar klimatet. Och så vidare.
Men eftersom mycket av det som konsumeras tillverkas under bedrövliga förhållanden i bland annat Asien, blir det nog inte många jobb här hemma. Men det blir förstås färre jobb i vården och skolan. Om nu någon fortfarande inte fattat att det finns ett samband.
Och kanske möter en och annan svensk turist de Asientillverkade varorna som är på väg till Sverige, när skattesänkningen gett honom eller henne pengar till en badresa till Thailand.
Men om jag förstod Göran Hägglund rätt ska bromsen för oss pensionärer inte gå i botten.
Han lägger en hundralapp under.

I övningsstudion

Regissören suckar tungt efter 11:e tagningen. Det gick inte bra den här gången heller.
Jan: Men skärpning nu Göran! Det där lilla kan väl inte va så svårt.
Göran: Det är just det. Att det är så lite. Jag har ju lovat …
Annie: Du har åtminstone fått lite. Men vad ska jag säga!
Jan: Ja, Göran, vad ska hon säga? Som knappt fick nånting.
Göran: Varför ska Fredrik äta valfläsket först jämt, det blir ju knappt svålen kvar till oss!
Jan: För att han är större än oss tre ihop, förstås. Kom igen nu!’
Göran: Jag har så svårt att ljuga, i söndagsskolan lärde vi oss…
Jan: Apropå skolan, ja. Jag fick inte mycket jag heller, men i TV lät det som om jag fick en hel del. Hade du tittat då hade du förstått att politik är det möjligas konst. Det gäller för oss att koka soppa på en spik. Kom igen nu, Göran! Jag förstår att det inte är lätt, men ge järnet!
Regissören: Hägglund. Tolvte tagningen.
Göran (i TV-bild): För våra pensionärer sänker vi skatten med en hundralapp. Framför allt för de sämst ställda pensionärerna blir det ett värdefullt tillskott, som mildrar effekten av att bromsen i pensionssystemet slår till nästa år.
Regissören: Den var bra. Nu tar vi lunch. Är det fläsk idag också?
Göran: Tur att man tittade i en kamera. Om det varit en riktig pensionär hade jag inte klarat att se honom i ögonen. Jag hoppas jag har gjort det här för sista gången.
Regiassistenten(tyst): Det är vi nog många som hoppas.

Osiktigt eller Om dimman lättar

Oxfam är en internationell hjälporganisation som bildades 1942 (obs året) i Oxford och som sen dess arbetat mot orättvisor och fattigdom. Drygt 70 års erfarenhet alltså. Det borde vara svårt att vifta bort också för den mest girige. 
För ett par veckor sen gick man ut och varnade för att den åtstramningspolitik som EU ägnar sig åt i Europa leder till ökad fattigdom. Till exempel Spanien och Storbritannien kan hamna på samma ojämlikhetsnivå som Paraguay och Sudan.
Det är ett trestegshopp bakåt som Christian Olsson aldrig var i närheten av.
Å andra sidan har ju Storbritannien strävat mot ökad ojämlikhet sen Thatcher kom till makten. Jag har hört nyliberaler påstå att hon räddade landets ekonomi. Jag tycker att ordet rädda är något malplacerat när resultatet av politiken blev utbredd fattigdom.
Samma nyliberaler sa att Reagan räddade USA:s ekonomi! Punkt.
Och nu är det EU som leker räddare i nöden. Med nedskärningar som ökar fattigdomen och leder till ökade klyftor.
Det är ingen vidare politik på lång sikt.
Den sikt man nu inbillar sig ha, räcker nog inte längre än näsan.
Å andra sidan lär näsan bli ganska lång om sikten klarnar.

Ett möte

För något år sen när vi kom från sjukhuset stannade vi vid Coop Forum. Hustrun gick in och handlade, jag satte mig (med möda) på en bänk framför butikens konditori: jag orkade inte följa med in och handla.
Det var ett bord framför bänken och på andra sidan satt en äldre man och följde mina stela rörelser när jag satte mig. ”Ja, det är inte lätt”, sa han. Jag tittade upp. ”Arne Kjell”, sa jag sen. Något tändes i hans ögon; han var igenkänd trots att det var 60 år sen han spelade i allsvenskan. ”Så du känner igen mig?”, sa han; smickrad.
Jag sa att jag bott i Åtvidaberg och sett honom spela när jag var grabb. ”Ihop med Fritz Nilsson och Einar Leoo”, sa jag. ”Och Östen var väl center? Men vem var vänsterytter?” ”Erik Bergström”, sa han.
”Men sen gick du till SAAB”, sa jag. ”Din svikare.” Han skrattade. ”Det var inne att gå till SAAB på 50-talet”, sa han.
Han sa inte mer, men jag misstänkte att SAAB erbjudit bättre villkor än ÅFF. Det klubbarna kunde locka med var jobb, inte kontrakt. Ingen blev rik på fotbollen.
SAAB bjöd nog över Facit. Gissar jag. Men det tog jag inte upp. I stället sa jag:
”Jag hade Fritzarn som tränare i pojklaget. Och Massa i juniorerna. Han lärde oss att hålla i motståndarnas byxlinning när det var hörna.” (Massa var högerhalven och slitvargen Nils Johansson.) Arne skrattade. ”Ja, Massa var en luring”, sa han.
Så kom hans fru som jag vet hette Ljung som ogift, och yngste sonen Hans och vi hälsade och Hans hjälpte Arne upp från bänken. Så sa vi Hejdå och de gick.
Jag kom att tänka på det här när en, som jag förstått det, klubb med miljardskulder (Real Madrid) betalat 875 miljoner för EN spelare. Och när man betalat så mycket för denne spelare var man tydligen tvungen att höja årslönen för lagets stjärna.
Summorna inom vissa idrotter är svindlande. I morse fick vi reda på att en svensk tjänat 75 miljoner på att spela golf några timmar.
Och staden Detroit har gjort konkurs, men hockeylaget betalar spelarna fantasilöner. Och tyvärr tycks idrotten vara löneledande för direktörer och "styrelseproffs."
Golfen och hockeyn är i USA, där det mesta är avreglerat och många följaktligen är fattiga, och man har så stora skulder att man nu står på ruinens brant igen. Fast staten får väl rycka in igen.
Även om en och annan republikan tycks ropa Kommunism! om så mycket som en gatlampa ägs av staten.
Jag undrar när de kommer att fatta att de nyliberala villfarelserna var – just villfarelser. I tid?
Jag är tyvärr som dr Dängrot i Lorry. Skeptisk.

Höstdagjämning utan utjämning

22 september och enligt almanackan höstdagjämning. Men inte riktigt än, för klockan är bara 05.11 och höstdagjämningen är inte en hel dag utan ett ögonblick, och det ögonblicket har någon fastställt till 20.44 i kväll. Det är ju skickligt. Om det är nödvändigt att vara så noggrann kan jag inte bedöma, men om sanningen ska fram känns det lite onödigt.
Idag vaknade jag 04.15. Då hade jag sovit 4½ timma. Det är ju inte mycket. Likadant var det igår: jag vaknade kvart över 4 och var klarvaken. Naturligtvis blir man trött på dagen av sömnunderskottet, och jag behöver sova middag.
Igår sov jag en stund och satte på radion när jag vaknade, och det var lördagsintervju med finansministern. Precis när jag satte på sa han sin favoritfras: Starka statsfinanser. Men är den hans: brukade inte Göran Persson säga det? Innan han sadlade om till konsult och godsägare, och stärkte sina privata finanser.
Alltnog. Igår var det Borg som uttalade frasen, och jag måste ha somnat en stund igen, för sen var det andra röster i radion. Det var radioteatern, Utförsäkrades röster i Sverige 2013. Det var ett stycke trist verklighet som avslöjade ihåligheten i uttrycket Starka statsfinanser.
Man kan till exempel få dem att se bra ut om man är cynisk och låter fattigdomen ta allt större plats. Och därmed låter skillnaderna i samhället öka. Det är naturligtvis inte bra i det långa loppet. Historien vimlar av exempel på ojämlika samhällen, där skillnaderna lett till blodiga revolter. Eller ”bara” ökad kriminalitet: det skjuts mycket i Sverige nu för tiden, har ni tänkt på det?
Och har ni tänkt på en annan sak? För ni har ju hört att de politiska tillkortakommandena i Sverige, och framförallt EU, beror på Finanskrisen? Det är nog så.
Men hörde ni ordet Finanskris innan avregleringarna genomfördes med början i USA och England på 1980-talet? Och EU införde fri rörlighet av kapital. Och kapitalet började löpa amok.
Jag kan inte erinra mig att ordet ens fanns förrän på 1990-talet. När avregleringarna fullbordats och en osannolik summa pengar sen har använts till att rädda banker.
Jag misstänker att pengar kan användas bättre.

PS Nämnda radioteater går i repris måndag kl 19 i P1  

Tidig Juldikt

Tiden tycks gå fortare när man blir äldre. Nyss var det midsommar, nu är det ett par dagar till höstdagjämning, och snart är det jul. En del äldre sover mindre också. Till exempel jag.
När jag vaknat tidigt en morgon ”skrev” jag en dikt i huvudet. Till min förvåning kom jag ihåg den när jag senare satte mig vid datorn. (Det finns visst hopp!)
Någon kanske invänder att det är väl tidigt med en dikt om jul i september. Till och med tidigare än affärernas julskyltning! Men jag funderar på att damma av den till jul. Den är naturligtvis ännu aktuellare då. Tyvärr, på flera sätt.

Det är julkväll här i nord
Det syns ljus
I många hus
Granen grön
I stugan står
Utan lön
Dock många går
Mycket mat
På många fat
Ingen mat
På andra fat
Det är julkväll här i nord

Läst, men inte förstått?

När man vaknar för tidigt men inte vill gå upp och sitta och glo i mörkret, lyssnar man ibland på radion.
I morse rapporterade en ung manlig röst entusiastiskt att det var högtryck på resebyråerna. Som aldrig förr, sa han. Trots att klockan bara var halv fem läste han upp några SMS där nattvakna blivande semesterfirare entusiastiskt berättade om sina bokningar. Det var Thailand, Kanada och Hawaii. Långa resor med flyg, alltså.
Jag tänkte att jag hört att det lär vara på gång med ett flygbränsle som inte skitar ner så in i helvete. Jag låg i sängen och undrade när det kanske kommer, och tänkte sen att vissa saker tycks det inte vara så bråttom med. Trots att det numera är så bråttom med det mesta.
Det kom en nyhetssändning sen och jag fick reda på att det skulle bli en reallöneökning med 750 kr i år. Därtill kommer skattesänkning för de friska som har jobb. Omfördelningen från det gemensamma till privata plånböcker fortsätter.
Det kan förklara långresorna. Kanske förklarar det också varför skattesänkningarna inte gett fler jobb: pengarna spenderas i stor utsträckning på resande och utomlands. Det är naturligtvis bra att folk reser och lär mer om andra länder och kulturer. Om det nu är syftet.
Men de flesta av de många miljarder som det kostat att sänka skatten för främst välsituerade hade nog gjort större nytta för vårt land om de använts till nödvändiga jobb inom vård, skola och omsorg. (Eller låta pensionärer betala samma skatt som finansvalpar.)
Svenskarna har dock upptäckt att vårt gemensamma holkas ur mer och mer. Enligt en undersökning har en klar majoritet märkt att skola, vård och omsorg blivit sämre på bara några år. Och de är negativa till att våra skattepengar blir till vinster i välfärden. Vinster som knappt beskattas i så kallade skatteparadis.
Majoriteten av svenskarna verkar inte sätta egoismen i högsätet, utan kanske är beredda att ta hand om sin broder. Tyvärr har vi en socialminister, Göran Hägglund, och äldreminister, Maria Larsson, som säkert läst att man bör ta hand om sin broder, men inte tycks ha förstått det de läst.
Kvart i sju är det morgonandakt i P 1, men då är det ljust och jag har gått upp så jag lyssnar inte. Kanske handlar den om när Jesus kastade ut månglarna ur templet. Och kanske lyssnar ministrarna. Men jag undrar om de förstår.

Budget

Jag tror det är på onsdag som höstbudgeten presenteras. Om det nu finns något kvar för finansministern att presentera.
De fyra korvgrillarna från Maramö har ju framträtt gång på gång och avslöjat det mesta som står i den. Vid det här laget är det mest patetiskt, och smått komiskt, att se dem. Det enda som kan ta upp konkurrensen är när regeringens kvinnliga ministrar stod uppställda vid Obamas flygplan för att ta adjö. Man undrar vem som kläckt den idén! 
Ni vet ju att jag vid ett av de fyras framträdanden såg Hägglund göra sitt bästa för att lura i oss att 100-lappen i skattesänkning är en stor satsning på oss pensionärer. (Fattar han inte att vi fattar att sänkningen är flera gånger större för till exempel honom; alla jobbavdragen alltså.)
I går lyste dock Hägglund med sin frånvaro, när regeringens förslag på höjd alkoholskatt presenterades. Jag varken såg eller hörde honom eller någon annan av korvbrännarna i alla fall.

Alltnog. Skatten på en flaska vin höjs med 2 kronor och för en burk öl med 40 öre. Det är allt tur att man inte dricker, för den som dricker en flaska vin i veckan får en skattehöjning med 8 kronor i månaden. Höjningen blir densamma för den som dricker 5 öl i veckan. För en pensionär som dricker så relativt måttligt betyder det med andra ord att Hägglunds hundring är naggad i kanten. Inte mycket, det medges, men med hänsyn till att pensionen SÄNKS nästa år är varje krona viktig för de flesta pensionärer.
Inte för alla; skillnaden mellan rika och fattiga ändras inte för att folk pensioneras.
Vad Hägglund inte sa när han försökte få oss att tro att 100-lappen var en 1000-lapp, var hur stor sänkningen av pensionen blir. Det förstår jag: dåliga nyheter platsar ju inte bland valfläsket.
Men det märker vi i januari 2014.
Valåret.

Höst

Den originelle (och rolige) arbetarförfattaren Birger Vikström skrev en gång: Jag har ingen ordning på mina papper. Det värsta är att folk börjat märka hur det står till.
Reservation: jag har plockat fram hans ord ur minnet, och det värsta är att jag ibland tror att folk omkring mig börjat märka hur det står till med det. Men andemeningen är jag säker på att jag fångat.

Alltnog. Jag tänkte på Vikström när jag för en stund sen tappade en liten plastflaska med sårrengöring. Inte en gång, utan fyra. Jag har ingen ordning på mina händer, tänkte jag. Sen tänkte jag att folk inte behöver vara särskilt skarpsynta för att märka hur det står till. Det är inte så roligt.

Händerna spelar mig spratt också när jag skriver; det går allt långsammare, bland annat för att felslagen börjat bli så många. När jag äter är de emot mig och mat hamnar på golvet. Och så vidare.

När jag nu är inne på hur jag mår är det väl lika bra att nämna att jag sover dåligt. Fyra-fem timmar per natt. Jag vaknar klockan fyra och är klarvaken med ens och det går bara inte att somna om. Men jag sover middag utan problem. Man får vara glad för det. Jo, jag ska väl nämna att jag fått öka dosen av min nyaste medicin. Jag hade väl en blåögd förväntan på den och inbillade mig att jag skulle kunna gå. Så är det förstås inte. I bästa fall bromsar den förloppet.
Och snart har halva september gått och det är höstdagjämning inom kort och på marken ligger mängder med gula och bruna löv.
Det är som ni hör en dyster dag. Inte ens Hägglunds sänkning av pensionärsskatten med en hel hundring får mig att le.
PS. Fel av mig: när jag tänkte på den nyss började jag gapskratta. DS

Pension

Återigen gjorde den svenska versionen av de fyras gäng ett TV-sänt besök i Verkligheten. Nu skulle man släppa en liten bit av höstbudgeten igen. Nu tänker jag inte på den stora ”satsningen” på arbetsmarknaden: att ta bort den kraftiga höjningen av A-kasseavgiften som de själva införde för några år sedan! Höjningen infördes för att skapa jobb, men det har den naturligtvis inte gjort. Däremot har antalet medlemmar i A-kassorna minskat med 400000, vilket kommunernas socialbudget lär märka. Det faktum att ersättningen från A-kassorna inte höjts på elva år spelar förstås också roll för allt fleras nyfattigdom.

Nej, det jag inte kan låta bli att tänka på är när den patetiske Göran Hägglund höll en predikan om hur fantastiskt det var att regeringen skulle sänka skatten för oss pensionärer med en hel 100-lapp. Men vår glädje grumlades när han i förbigående nämnde att 100-lappen NÄSTAN kompenserar oss för den SÄNKNING av pensionerna som drabbar oss nästa år! Samtidigt förbereds en 5:e skattesänkning för friska och inte sällan välsituerade.

Karln är socialminister, att han inte skäms!

Och om pensionerna: alliansen och sossarna gjorde en pensionsöverenskommelse och PPM infördes. Vi skulle själva kunna styra hur vår pension utvecklades, sas det. Sålunda skapades 800(!) fonder och vi fick frihet att välja helt fritt mellan dem. Äntligen fick alla valfrihet att styra sin pension!

Jag tror att nästan alla 800 fonderna har rådgivare och för råden tar man förstås en avgift, vilket givetvis minskar den framtida pensionen. Men rådgivningen ger ju en del jobb, förstås. Säkert minst 800. Har man tur kan det rentav ge bättre utdelning att gå till en rådgivare än att tro på en orangutang som via pilkastning spår hur aktiemarknaden ska utvecklas. Det är dock inte säkert; orangutangen brukar slå räknenissarna.

En sak till: om vi upptäckte att vi hade en fond med till exempel kol, uran, kemikalier och krigsvapen eller något annat ”nyttigt” och fonden går fantastiskt bra; hur skulle vi agera? Risken är förstås att vi får börsplaceringar som ideologi och struntar i vad för skit fonden innehåller. Och att det blir ännu tystare.

Nu har LO reagerat på eländet. Och tydligen sossarna. Men hur kunde de gå med på att det spelas om våra pensioner??

10 september

Det är den 10 september och sommaren håller på att ta slut. Moln har dykt upp och det är svalare och vi sitter inomhus.
Om en dryg timma spelar Sverige fotboll, VM-kval mot Kazakstan. Matchen går i TV. I Kanal 5! Jag antar att 5:an betalat mest för matchen: penningen styr, inte mitt behov att se VM-kval. Å andra sidan finansieras väl 5:an av en massa urusel reklam, och de gör väl reklamavbrott just när Sverige har straff och Zlatan tar sats för att skjuta.
Jag har inget val; det blir radion. Men då får jag säkert veta om Zlatan sätter straffen.
1958 lyssnade jag också på radio; VM-final mot Brasilien. Sverige förlorade, 2 – 5, men ledde med 1 – 0. Målskytt: Liedholm, uppvuxen på Järnvägsgatan; ett par stenkast från Lilla Blå. Tänk er: två grabbar från nuvarande Valdemarsviks kommun spelade i svenska laget. Liedholm och Julle Gustavsson från Gusum. Det är nästan otroligt.
Idag är det 10 år sedan Anna Lindh blev överfallen av en knivmördare. Hon dog den 11:e.
Och alla vet nog att den 11:e körde flygplan in i World Trade Center och cirka 3000 dog. Men kanske vet inte alla att den 11 september för 40 år sedan tog diktatorn Pinochet makten i Chile genom en militärkupp. Också då uppskattades antalet döda till ungefär 3000.
Tilläggas kan att USA den gången inte hade en tanke på att ingripa när Pinochet mördade sina landsmän. USA hade nämligen ekonomiska intressen som kanske var hotade, men Pinochets kupp räddade amerikanarnas pengar.
I väntan på matchen kollar jag text-TV. I Norge har var 6:e väljare röstat på det invandarfientliga Fremskrittspartiet. (Jag har länge trott att dopning inte förekom i Norge, men nu vete fan!) Nu kommer de troligen med i regeringen.
Mitt barnbarn Adam ska till Norge och jobba. Jag hoppas att han inte blir utkastad. Men han är ju från ”rätt” sida Alperna.
Det står också om Fukushima. Nu är det 3200 becquerel per liter vatten i GRUNDVATTNET. I juni var det 1000 och förra året under 10. Det läcker.
Kärnkraftens förespråkare hävdar att den är ren.
Tror ni dem?  

Rumpor

Benke fick tidigt lära sig livets väsentlighet. När han just fyllt åtta var han med sin far till sjön och fadern försökte lära honom ro. Det gick inte så bra; han tog i för dåligt och de rörde sig knappt. ”Det där duger inte”, sa hans far. ”När man ror måste kämpa. Man måste jobba arslet av sig!”
Benke tänkte att det var viktigt att jobba arslet av sig: annars var risken stor att man blev stillastående som en eka när en åttaåring skulle lära sig ro.
I mellanstadiet fick de en ny lärare i Idrott. De skulle tävla mot en annan skola. ”Vi måste vinna”, sa läraren. ”Skolan förväntar sig att var och en jobbar arslet av sig. Minst.”
Sen gick Benke med i fotbollsklubben. Tränare var en förälder som inte kunde något om fotboll. En gång låg de under med sex-noll i paus. ”Ni spelar bedrövligt”, sa tränaren, ”I fotboll måste man för fan jobba arslet sig!”
Det var obligatoriskt för unga män att göra lumpen på Benkes tid. (Märkligt nog protesterade knappast nån mot den ojämställdheten.) I lumpen fick Benke lära sig döda, lyda och jobba arslet av sig.
Sen blev det arbetslivet; på ett löpande band fick han jobba arslet av sig för att tillverka saker som han inte behövde. I det läget började han se fram mot pensionen, men så kom en massa politiker och sa att människor måste jobba arslet av sig i ytterligare några år för att man skulle klara välfärden..
Nu förstod inte Benke någonting. Det var inte svårt att se att folk fått det materiellt mycket bättre sen han var barn. Men behövde de mera prylar? Och det hade skett en massa tekniska förbättringar: borde det inte ha lett till att man inte behövde jobba arslet av sig?
Och många av de politiker som sa att man måste fortsätta jobba hade stora, feta rumpor.
Riktiga praktarslen, tänkte Benke.

Nyheter

 Jag har funderat en hel del på nyhetsvärdering på sista tiden.

Det har ju varit ganska mycket om pennalismen på riksinternatet Lundsberg i media. Och om en generaldirektör som naturligtvis inte skulle fått det jobbet: att vara tandläkare är nog inte rätt bakgrund om man ska vara chef för Arbetsförmedlingen.

Igår fanns dock en liten notis på SVT:s text-TV om en sak som borde värderats mycket högre än Lundsberg av media. Det handlade om kärnkraftverket Fukushima, som var förstanyhet i tidningar och TV-rutor i mars 2011. Två och ett halvt år sen. Tiden går fort och media hastar vidare till färska nyheter. Undantag är förstås Zlatan. Han behöver inte ha gjort ett dugg för att vara aktuell.

Nåväl. I notisen om Fukushima stod att det hade läckt 300 ton förgiftat vatten ur en container. Ur en enda container. Men det stod också att det finns cirka1000 (ett tusen!) stora containrar med förgiftat vatten på området! Det blir en djävla massa förgiftat vatten. De tekniker som vissa av oss tror ska lösa alla problem som med jämna mellanrum uppstår vid kärnkraftverk, har uppenbarligen inte klarat ut det här med vattnet på två och ett halvt år. För inte så länge sen hade man nog släppt ut det i Stilla Havet. Det är ju stort.

Och det är inte mer än 50 år sen som vi trodde att haven kunde svälja all skit.

50 år! Det är ju inte mycket.

Men vi har på den korta tiden börjat förstå att vi gett haven (och därmed oss själva) enorma skador. Och en undran om Fukushima dyker upp:

var fan ska de göra av allt vattnet?