söndag 20 oktober 2013

Om fotboll


Jag måste skriva ett par rader om fotboll, nu när allsvenskan går in i slutskedet.
Åtvidaberg har klarat kontraktet, så allvarligt talat har den riktiga nerven gått ur trots att serien inte är klar. Men givetvis ska jag se matchen mot Helsingborg i eftermiddag.
Det blir på TV; jag har lite för svårt att gå för att ta mig till Kopparvallen, men ibland när vi är i ”Sockna” tar vi ett varv runt den nya planen och ler när vi ser att kulturbyggnaden ”Gamle Gymnastiken” står kvar. Den var inte bara omklädningsrum för fotbollen till runt 1960; den blev också ett slags geografiskt märke av rang.
Till exempel när en känd Åtvidabergsbo gjorde en bussresa i Europa, ända till Medelhavet. ”Vilken väg åkte ni, då?” frågade någon efter semestern. Svaret blev: ”Vi åkte över Gamle Gymnastiken.” Punkt.
Men allvarligt talat är jag inte säker på att jag skulle åka till matchen även om jag vore frisk: det är 3 grader ute och man skulle nästan behöva bandyportfölj. Klädsel som till en bandymatch krävs i alla fall.
Och jag vet att den ståndpunkt jag nu redovisar, delas av många: Varför i helvete spelar man inte höst-vår istället? Som de flesta andra länder. Nog vore det skönare att se serien avgöras i juni i stället för i november? Omläggningen till vår-höst skedde VM-året 1958. Det är tveksamt om Sverige får VM igen. Men en ändring så att serierna avgörs på försommaren i stället för på förvintern är nog ingen dum idé.
Igår spelade Gefle för att rädda kontraktet. Inför hemmapublik. 2800 personer. Punkt igen.
PS Nyss vann ÅFF med 3-0.

fredag 18 oktober 2013

Provtagning

I fredags morse åkte vi till vårdcentralen. Jag skulle lämna prover. Jag var hos läkare i tisdags, för mitt blodsocker har legat lite högt de senaste veckorna; jag vet det eftersom hustrun är diabetiker och har en mätare och vi har mätt varje dag sen midsommar.
Läkaren ville kolla mina blodfetter också; de har inte alltid varit på topp. Eller kanske det är just vad de varit då och då?
Nåväl. Det var en tvågradig morgon med vass vind, och vi kom fram sju minuter i halv åtta. De öppnar halv åtta. Nu visade det sig att halv åtta var precis halv åtta. Vi var två som köade utanför, och jag sa något om vädret till kvinnan som kommit först. Det är som ni vet det perfekta ämnet när man ska inleda ett samtal; inte minst en kall och blåsig morgon.
Man kan tycka att sju minuter inte är så mycket, men när man står och köar utanför en vårdcentral en ruggig oktobermorgon känns varje minut lång. Allrahelst när man klätt sig för tunt.
Halv åtta öppnades i alla fall dörren. Vi var nu fyra som köade. Kvinnan som kommit först satte fart och var snabbt framme vid receptionen. Hon var så klar etta att hon inte behövde kölapp. Snabba var också de två som kommit efter mig: jag med min rollator var chanslös när de rusade mot kölapparna. När receptionisten tryckte fram nästa nummer började kvinnan som anlänt som trea, men utklassat mig och kommit tvåa till kölapparna, rusa mot henne men då stod jag redan intill receptionen och tog mig fram före henne:
”Jag hann inte fram och ta någon lapp”, sa jag. ”Man står sig slätt med rollator.”
 Kvinnan retirerade och jag visade fram mitt frikort för receptionisten och fick en kölapp till provtagningen; nu slapp jag tillvarons märkliga konkurrens, där en handikappad blir någon som man ska tränga sig före.
Sen satt vi i ett väntrum, och efter ett tag kom en kvinna ut och frågade om någon hade rosa lapp. Jag tittade på min lapp: den var gul, men kvinnan som trängt sig hade rosa lapp för hon skulle träffa en läkare lite senare. ”Då får du komma först, rosa lappar går först.” Kvinnan log triumferande mot mig när hon reste sig och höll upp sin rosa lapp för oss som bara hade gula.
Det kom mera folk och när de med rosa lapp och kvinnan som kommit först gått in till provtagarna, var vi sex i väntrummet. Och de andra fem satt och stirrade in i sina smarta telefoner!
Det blev min tur och när jag var klar gick jag ut genom väntrummet. Det är smalt och jag tar plats med rollatorn och ett par väntande drog åt sig fötterna. Men ingen lyfte blicken: alla satt och glodde i sina smarta telefoner.
På vägen ut funderade jag på om Utvecklingen är så smart. Egentligen.

torsdag 17 oktober 2013

Man baxnar

Man baxnar.
Jag såg en glimt av Reinfeldt på TV, när han öppnade moderaternas arbetsstämma idag. Jag vet inte hur länge deras stämma kallats arbetsstämma varannan gång men jag misstänker att det inte är så många år. Kanske nästan lika många som succéordet arbetslinjen varit ett begrepp i svensk politik? Jag har följt svensk politik i över 40 år, och det som hänt de senaste åren hade man inte kunnat tänka sig för 10 år sen.
Jag tror att det rent av var på självaste 1 maj ett år som statsminister Göran Persson med vanlig självsäkerhet sa att jobben inte blir någon stor valfråga.
Jag tror att när hans motståndare fick höra om hans enorma klavertramp vässade de sina knivar: han hade gett dem en möjlighet att slå honom på hans egen hemmaplan; jobben.
Hos moderaterna samlades strategerna: begreppet Arbetslinjen kom till. Nya Moderaterna blev det nya Arbetarpartiet.
Sossarna tittade på. Kanske kände man ingen rädsla för att det gamla högerpartiet skulle kunna tränga sig in på deras domäner. (Kanske var Ledaren upptagen av att stå på sin gård och se ut över sina egna domäner.)
Plötsligt men för sent vaknade man av att det var trängsel där man förr bara haft sällskap av det lilla Vänsterpartiet. Som väsnades lite, men inte trängdes. Men nu kallade sig två stora partier Arbetarpartiet, och det otroliga är att sossarna inte tog strid. Man lät helt enkelt motståndarna härja fritt på den egna planhalvan. Och förlorade valet.
Nu har åren gått och de båda partierna har fram till nu varit ungefär lika stora i mätningarna. Moderaterna betonar ARBETE i var och varannan mening, och nyligen såg jag en skylt där det stod Socialdemokraterna Framtidspartiet. Socialdemokratiska Arbetarpartiet tog inte sista striden; man kastade in yxan.
Och nu till det som fick mig att baxna. Moderaterna har samtidigt som man sänkt skatterna rejält för samhällets rikaste, lyckats stjäla sossarnas gamla honnörsord och fått dem bli sina egna. Ni minns kanske sossarnas valslogan (jag tror det var 2006): Alla ska med.
När Reinfeldt talade var det en skylt på den lilla pulpeten framför honom.
Där stod: Alla behövs. 

måndag 14 oktober 2013

Krock och nylonskjortor

En lördageftermiddag på 50-talet kom Begga med andan i halsen. ”Slute spele kort för fan å följ mä bort ti krockplan! Anton å Kocken har nylonskjorter!” Kortspelet avbröts och vi sprang till ”Änga” där gubbarna spelade krock.
Inte krocket som överklassen spelade på välklippta, jämna gräsmattor med klubbor smala som stickor. Och höll klubban mellan benen med två händer när de slog. Slog, för resten: det blev bara petningar och klotet fick knappt styrfart.
Krock var något helt annat. Man hade rejäla klubbor och klot och svingade klubban med en hand; det blev helt annan fart på kloten. Och ”Änga” var inte jämn, utan kuperad, och fläckvis fanns inget gräs, och bågarna hade placerats så att det skulle vara svårt och avgörande för lagmatchen.
Det var ännu en skillnad: krocket spelades individuellt, krock i lag. Och ytterligare en: det var arbetarklassen som spelade krock.
Nåväl. När vi kom fram stod vi och glodde på Anton och Kocken. Eller rättare: deras vita nylonskjortor. Kocken var medveten om våra blickar och stilade runt mer än vanligt, och efter ett tag vände han sig mot oss och sa: ”Nu grabbar, ha den store världen komme hit ti Sockna, nu ha Continent fått hem nylonskjorter.” Och vi förstod att han hade rätt; ännu ett steg i utvecklingen hade hittat till oss.
På hösten det året glodde vi upp på en klar stjärnhimmel.
”Nu kommer han snart”, sa Begga, ”dä stog i tidninga att han skulle va här klocka åtta.”
Och två över åtta kom den. Sputnik, den första satelliten.
”Visst ä dä konstit”, sa Ludde, ”att ryssa har en Sputnik, men inga nylonskjorter.”  
”Farsan sa att dä ä för att di ä komminister”, sa Lill-Gurra.
”Tyst för fan”, väste Begga, ”säjer en dä där högt kan en locke fram dom.” Så såg han sig omkring och viskade: ”Komministera, alltså.”
Jag var lite rädd. Tänk om det tryckte en ”komminist”  i mörkret! Och jag visste inte hur en ”komminist” såg ut.
Det enda jag visste var att han inte hade nylonskjorta.

lördag 12 oktober 2013

Dä vart paj igen

Jag har noterat att flera av medias experter kommit fram till att det var en uppfriskande partiledardebatt i Agenda förra söndagen. De kan ha rätt; men bara om andra delen friskade upp.
Jag såg nämligen bara första delen och jag kan säga följande: jag blev inte uppfriskad. Men kanske lyfte debatten under andra halvan.
Kanske slog då Fredrik näven i pulpeten och sa att nu får det vara slut på all sifferexercis och pajkastning. Nu måste vi skärpa oss och enas om att ta tag i den enda riktigt viktiga frågan: den om våra barn och barnbarns framtid på Jorden.
Är alla utom Jimmie med på tåget? Jonas? Jan? Stefan? Jimmie får åka efter snabbtåget på en dressin. Liknelsen om tåget var väl bra, Åsa?
Vi tar och skiter i nya jobbavdrag, för resten, och satsar på järnvägen: bilar är ett jävla gissel och vi bör nog höja bensinskatten och sänka biljettpriserna på tågen.
Jag hörde av en som betalar själv att det är billigare att ta det miljövidriga flyget än att åka tåg. Jag trodde han drev med mig, men han visade biljetten.
Och vi måste äntligen satsa rejält på sol- och vindkraft; det går att skapa jobb utan kärnkraft Stefan och Jan!

Det var kanske det uppfriskande: att blockpolitiken begravdes. Och Jimmy stod i ett hörn och svor; blockpolitiken hade ju varit hans kanske främsta vapen. Så länge båda sidor anklagade den andra för att stödja sig på honom var han mer än nöjd: då insåg folk att han hade inflytande.
Men så läste jag experternas kommentarer till punkt, och förstod att det uppfriskande var att pajerna kastats lite hårdare.
Och att det var samma gamla pajer.

fredag 11 oktober 2013

Gymnastik för krymplingar

På Parkinsongymnastiken sitter vi under halva passet på stolar. I våras var ledarna väldigt måna om att jag, och bara jag i gruppen på sju, skulle ha en stol med armstöd. ”Det här är din stol, Christer!” ropade de när jag med hjälp av min rollator hasade mig in.
Under testerna i deras gym hade det nog inte varit svårt att se att balansen inte var min starkaste sida, och de var förstås rädda för att jag skulle falla av en stol utan armstöd. Men det var lite svårt att göra alla moment på "min" stol; jag slog armbågarna i armstöden nästan hela tiden.
Andra halvan av passen ska vi stå upp. Det vill säga de tre som kan; vi andra får utföra den stående gymnastiken sittande. Det går bättre med både den sittande och den stående gymnastiken nu i höst, för nu slipper jag stolen med armstöd. Det har ju varit sommaruppehåll och de har kanske glömt att jag måste ha den.
Alltnog. Det är musik till vår gymnastik: Bruce Springsteen, Lars Winnerbäck, Roffe Wikström sjunger Ferlin och så vidare.
Och vad sägs om den här övergången som nog skulle platsa lätt i P 4: Nils Ferlin är ju från Filipstad och alltså värmlänning. En annan värmlänning är vissångaren Gunde Johansson. Han är mest känd för Torparvisa som vi här hör med värmlänningarna Sven-Ingvars.
Om inte sjukdomen gett sig på mitt tal och fått mig att sluddra, kanske jag skulle ha en framtid som radiopratare.
Torparvisa med Sven-Ingvars är alltså en av de låtar som spelas. Den skevs för 65 år sen och jag tror att den var en underfundig protest mot bland annat det nyligen avslutade kriget. Hör versen:
Tocka ordning dä ä uti världa nu,
dä grunnar ja`mycket på.
För di slåss å sen jobber di värre än sju,
dä dära ä svårt å förstå.
Som ni förstår tar jag till mig det där ”å sen jobber di värre än sju”.
Jag har för mig att det på socialdemokratiska expeditioner fanns en tavla där arbetare demonstrerade för 8 timmars arbetsdag.
Det var ett krav vid sekelskiftet. Det förra, alltså; mellan 1800- och 1900-tal.
Idag kallar sig de två största partierna arbetarpartier. De demonstrerar minsann inte för sänkt arbetstid. I stället säger de att vi ska jobba mer. Samtidigt som arbetslösheten ökar, framför allt för ungdomen. Och vi blir fler och fler.
Det är något som inte stämmer, Stefan och Fredrik!
Arbetstiden, kanske?

lördag 5 oktober 2013

Invandring förr och nu


I Sverige har nu utvecklingen kommit så långt att vi har fått ”gated communities” En ”gated community” ger bland annat jobb åt de vaktbolag som bevakar så att inga obehöriga kommer in i det luxuösa och för obehöriga stängda bostadsområdet. På så sätt är de en pusselbit i arbetslinjen som i övrigt tycks sakna en massa bitar.
I en ”gated community” måste man förstås ha en massa pengar för att ha råd att bo. Det får mig att tänka på EU:s murar mot omvärlden. Murarna har bl a lett till att människor i Afrika sålt allt de äger och gett sina sista pengar åt skrupulösa människosmugglare, som för att tjäna så mycket som möjligt överlastat de små båtar som ska korsa Medelhavet. Och ofta har båtarna kapsejsat och människor drunknat. Senast nu i veckan.
Skälet till att människorna är så desperata, är att chanserna att överleva i det egna landet är små. Men till EU invandrar man inte hur som helst; EU har ju blivit en ”gated community”.
För inte så länge sen var vi européer invandare i Afrika. Fast då kallade vi oss förstås inte invandrare, utan herrar, och vi delade utan skrupler upp kontinenten för det fanns en massa rikedomar och naturtillgångar att stjäla. För stal var precis vad Europa gjorde när man invandrade. Stal och mördade miljontals människor. Vi hade fått för oss att ett människoliv i Afrika inte hade samma värde som ett i Europa.
Och om ett land stjäl ett annat lands tillgångar, är det troligt att det ena landet blir rikt och det andra fattigt. Europa borde därför om det är någorlunda civiliserat börja betala av på sin gigantiska skuld: inte resa murar.
Men jag tror inte att det blir så. Bland annat för att fördomsfulla och historielösa krafter växer sig allt starkare i ett alltmer ojämlikt EU. Vilket tyvärr talar för en ljusare framtid för ”gated communities” än för moralen och humanismen.

8 timmar

Nu kommer jag med en käpphäst igen. Nämligen det fullständigt idiotiska och helt obegripliga att normen ska vara 8 timmars arbetsdag.
Politikerna med statsministern i spetsen tycker att folk ska jobba längre. Till 75 enligt statsministern. Men hans parti röstade nyss för att de som nu sitter i riksdagen kan gå med pension vid 50. Han kanske har upptäckt ännu fler i sitt parti som inte håller måttet. Å andra sidan brukar han ju utse den som inte håller måttet till minister.
Om en fotbollstränare tog ut spelare motsvarande Cecilia Stegö, Gunilla Carlsson, S O Littorin, Sten Tolgfors, Tobias Billström, Hillevi Engström och Maria –vad-hon- nu- hette (hon satt ju bara en vecka) till en match, skulle han nog inte bli gammal på sin post.
Alltnog: 8 timmar. Problemet är att jobben inte tycks räcka åt alla när vi jobbar 8 timmar. Arbetslösheten i världen är ju skyhög idag. Det blir nog inte lättare att klara 8 timmar åt alla i framtiden, eftersom vi blir fler och fler invånare på Jorden.
Receptet som EU använder mot länderna i Sydeuropa för att ”rädda” ett lands ekonomi verkar lindrigt sagt korkat. För inte räddar man människor med att göra dem arbetslösa; ”den enkle” går i alla fall inte jag på.
Men EU-ledarna kanske också är för arbetstidsförkortning: deras recept innebär väl att det arbetas högst 6 timmar i snitt om man tar hänsyn till arbetslösheten. Det är inte så jag tänkt, utan jag tror att vi måste införa lagstadgad arbetstidsförkortning.
Jag kan till exempel inte erinra mig att jag nånsin träffat nån som varit effektiv i 8 timmar. Handen på hjärtat: har ni? Och OM ni tror er ha gjort det: vill ni ha en tillvaro där nån står med en piska för att vi ska jobba arslet av oss?
Nästa fråga är vad vi till exempel ska tillverka under 8-timmarsdagen. En ny parfymsort? Kalsonger som det står Björn Borg på? Krigsvapen att sälja till länder som inte krigar? Eller nåt annat som mänskligheten inte klarar sig utan.
Allt det där sliter på vårt gamla klot; vi lever ju som om det fanns ett och ett halvt klot.
I Sverige lever vi som om det fanns tre. Det är ju inte så klokt.
Jag travesterar Slas och säger: Gud vare med er, själv är jag redan pensionär.
Och jag tror inte på ett samhälle där några jobbar arslet av sig och andra inte alls.
Det är ett av många skäl till att jag tror att 8-timmarsdagen också bör pensioneras.

fredag 4 oktober 2013

Att flyga eller inte flyga ...

För 8 år sen bestämde jag mig för att aldrig mer flyga. Jag har aldrig tyckt om att flyga och har inte tillbringat många timmar av mitt liv i en metallkonstruktion som proppfull med passagerare, bagage och flygbränsle inte borde ha en chans att lyfta.
Men lyfter gör planen; det måste vara ett starkt bränsle som får alla dessa ton att flyga. En klar dag kan man se att det omvandlat till avgaser bildar en lång svans efter planen. Många långa svansar ser man numera när det är många plan som trängs däruppe.
Det går åt mycket bränsle, och tack vare det minskar planen i vikt och kan flyga lite fortare när de närmar sig Bangkok. Eller vilket mål det nu kan vara. Det är ju bra att det går fort, eftersom passagerarna ofta imponeras av farter så höga att de kan tjäna några minuter.
Men jag flyger som sagt inte mer. Jag har förstått att flyg är ett fullständigt miljövidrigt sätt att resa och när jag nu förstått det, är det inte svårt att avstå. En gör så gött en kan, som den formidable fotbollspelaren Ralf Edström sa.
Dock har jag märkt att många inte tycker om när man säger att man inte flyger av miljöskäl. Deras miner visar avståndstagande och de skyndar sig ofta att byta ämne. Det händer att jag tror att de ser mig som en skrythals som vill visa att jag inte bara är teoretiskt korrekt, utan till och med praktiskt. Jag har några gånger snuddat vid tanken att jag ger dem dåligt samvete eftersom de knappast kan vara omedvetna om flygets mörka baksida. Men ändå flyger.
I stället lyssnar de gärna till någon som skroderar om sin senaste semester i Thailand. Då är alla artiga och byter inte ämne, och en telefon med bilder går runt och resenärerna minns och berättar om fantastiska drinkar och badtemperaturer.
Jag blir också artig och tar emot den tekniskt välutvecklade lilla telefonen, och när jag sitter där och glor på lite sand känner jag att jag nästan är accepterad som en i gänget.
Trots att jag inte flyger.

torsdag 3 oktober 2013

Svanesång?


Olof Palme sa: vi måste ju ha elektrisk ström. Det var 1976 och han tycktes tro att kärnkraft var den enda lösningen på våra energiproblem; oljan som är en av grunderna för västerlandets nuvarande välstånd var ju inte längre farligt billig.
Torbjörn Fälldin var motståndare till kärnkraft. Han vann valet. Centern var en grön kraft i svensk politik, det är man tyvärr inte längre. Nu har man offrat nästan allt man trodde på för att nästan helt utan inflytande få vara transportkompani åt Borg och Reinfeldt.
Kärnkraftsmotståndet är historia och det senaste är att Annie Lööf fick igenom på deras stämma att utländska bolag kan komma hit och tjäna pengar på att nästan gratis gräva upp våra naturtillgångar. Så har det blivit med deras andra huvudben: landsbygdspolitiken. Så kan det gå när Stureplan blir viktigare än landet. Man behöver nog inte fundera så mycket på varför de idag bara är någon tiondel av vad de var på Fälldins tid.
Högersvängen som de tagit för att få sitta i regeringsställning ser nu ut att utplåna dem, och jag måste erkänna att jag jublar varje gång Annie Lööfs parti hamnar under 4 procent i en undersökning. Jag tycker helt enkelt inte om det hon står för; rå högerpolitik. Långt från borgerlig vänster som många i gamla Centern stod för.
Till exempel Olof Johansson. Jag såg att han var på deras stämma. Det förvånade mig. Å andra sidan är man ju ensam i valbåset …
Olof Johansson fick för resten ett bra betyg när Carl Bildt intervjuades om regeringstiden 1991-94. Bildt sa att det varit mycket svårt att samarbeta med honom.

onsdag 2 oktober 2013

Om rika och sjuka

Affärsmagasinet Forbes presenterar varje år världens rikaste. I USA som ju har stora skulder finns som jag skrev igår många rika. De 400 rikaste i USA äger 14000 miljarder kronor. 14000 miljarder! Fattar ni summan? Jag gör det inte: den är helt enkelt för stor. Det är, om jag nu räknar så här höga tal rätt, nästan 4 gånger vår BNP. 400 personer! De har råd att betala lobbare som jobbar för att de ska slippa skatta bort några dollar. Men det finns miljardärer som tycker att de ska betala mer i skatt. Det ska sägas. Men, tänker man, det vore väl fan annars.
Och i Italien verkar Berlusconi ha kastat in handduken. Det är på tiden. Men han verkar ha fler liv än en katt. Så det är nog tidigt att redan nu ropa hej. Vet ni för resten vem som vann bogarmästarvalet i Napoli för några år sen? Jag är osäker på förnamnet, men efternamnet var - Mussolini. En sondotter. Jag tror att Hitlers sondotter vore chanslös i Tyskland. Liksom Quislings barnbarn i Norge. Men i Italien kan en Mussolini vinna ett val. Å andra sidan har Berlusconi vunnit flera gånger.
Själv har jag varit på gymnastik med ett gäng Parkinsonsjuka idag. Vi använde bland annat en stav som såg ut som skaftet på en bandyklubba. (Nu börjar jag känna igen det här: har jag berättat det förr?)
I alla fall: jag frågade där vi satt ett gäng som knappt, eller inte alls, kan gå om det var dags att spela innebandy.
Livet kräver lite galghumor.

tisdag 1 oktober 2013

Världens största ekonomi

USA är världens största ekonomi och dollarn världens troligen viktigaste valuta. De torde också ha flest miljardärer i världen. Men fattigdomen är också stor.
USA:s sjukvård kostar mycket pengar, men eftersom den till stor del är privat omfattar den inte alla och man måste ha råd med en privat försäkring för att få vård. Ibland till och med för att överleva.
Nu försöker Obama få USA att genomföra en sjukvårdsreform som naturligtvis gynnar de fattigaste i landet.
Problemet är Republikanerna; de har majoritet i den ena av kamrarna och kan obstruera presidentens beslut, och de tycks betrakta sociala, federala insatser som kommunism. Vilket ju är det värsta som finns i USA. Utom när det handlar om att göra affärer med kommuniststyrda Kina, förstås. Och naturligtvis för att använda statens pengar för att rädda det ekonomiska systemet, eftersom den lille rackaren verkligheten inte stämde med de nyliberala, teoretiska skrivbordsmodellerna. Staten stod risken och miljardärerna blev rikare.
I Sverige kostade det 450 miljarder att rädda bankerna; det är inte kattskit.
Nu står dock världens största ekonomi vid ett så kallat budgetstup. Idag skulle en budget antas för att inte statens brist på pengar skulle leda till permitteringar, men eftersom sjukvårdsreformen är ett krav från Obama, vägrade Republikanerna att godkänna budgeten.
Som europé har man svårt att begripa vad som händer; här har ju offentlig sjukvård varit en självklarhet i årtionden. I alla fall i de flesta länder. Och än så länge.
Men också här i Sverige finns det de som tror att USAs modell med privata sjukhus är bäst. Det är ju sant om man främst tänker på ägarna. För de allt flera fattiga i landet är det mer än tveksamt, eftersom det innebär att klockan vrids tillbaka flera decennier.
USA lär nu inte ha pengar att betala sina statsanställda från och med idag. Världens största ekonomi, alltså! Kanske borde miljardärerna betala en skatt värd namnet? Men de lobbar och kämpar emot, och lyckas slippa betala. Slippa betala skatt, alltså!
Nu lär politikerna i alla fall ha ett par veckor på sig att komma överens om en budget.
Men tänk om världens största ekonomi går i putten?