Om ledning och "medarbetare"

I går på nyheterna hörde jag om en s k medarbetarundersökning på min gamla arbetsplats, Arbetsförmedlingen. Det var en nyhet därför att resultaten var uppseendeväckande usla. En detalj man pekade på var att frågan om "medarbetarnas" förtroende för generaldirektören Angela Bermudas-Svankvist plockats bort. Eftersom frågan funnits med sedan undersökningarna började för ett par decennier sedan är detta naturligtvis anmärkningsvärt. Kan det vara så att det allt lägre förtroendet för henne i tidigare undersökningar spelat in? Men den officiella förklaringen till att  personalen inte fick bedöma sin högsta chef, var att så få träffade henne!
När hon var ny som chef träffade i alla fall många "medarbetare" henne. Dock inte jag; jag ville inte se henne, än mindre höra henne, och höll mig undan från alla sammankomster där hon fanns med.
Ett starkt skäl till mitt (kanske tjuriga) agerande var det här: hon var ny som gerneraldirektör och hade presenterat sig och sina tankar på en chefskonferens. Tydligen hade hon gjort ett gott intryck för på ett personalmöte fick vi en entusiastisk presentation av henne. Jag och flera med mig blev dock skeptiska, eftersom det som bland annat inspirerat på chefskonferensen tydligen var att hon använt uttryck som "lik i lasten" och "surkorvar". Vi kunde tänka oss bättre inspiration.
Vi skeptiska var alla "gamla i Verket", vi anade att vi var liken i lasten och surkorvarna. Så jag bestämde mig redan då: en högsta chef som använde uttryck som "lik i lasten" och "surkorvar" bland det första hon gjorde, ville jag inte träffa. Och det gjorde jag inte heller.
Jag var i Verket i över 30 år och många generaldirektörer kom och gick. Bermudas-Svankvist var den i särklass sämsta. Och då hade hon ändå konkurrens av bland annat Bosse Ringholm, mannen med utstrålning som en gammal grindstolpe. Ringholm var tillsatt på politiska meriter. Hur Bermudas-Svankvists politiska preferenser ser ut vet jag inte. Men hon utsågs av dåvarande ministern Littorin (M), sedan han sparkat Bylund (S).
När Bermudas-Svankvist tillträdde stod det i en presentation att hon jobbat som tandläkare.
Det skulle hon kanske fortsatt med.

Citat med mera

"Herre. du ålade oss att föröka oss, uppfylla jorden och lägga den under oss. Vi har gjort som du befallde, vi har uppfyllt jorden. Den svämmar över av oss.
Vad vill du att vi ska göra nu?"
Den jag citerar är Jonas Gardell. Som sann ateist gillar jag förstås innehållet. Om Gud finns, varför drar han sig undan när det bränns?  Och bränns gör det. Kanske ännu mera än när han gömde sig förr. En han gömde sig för var Hitler. Var var han då?
Jag plockar ur minet några ord av Stig Claessons amerikanske brevvän, Kurt Vonnegut: Skål för Gud Fader Allsmäktig, den lataste killen i stan.

Tänk: när vi var barn hörde vi om primitiva folk som dyrkade solen. Vi skrattade åt deras okunskap. Men vi kom och civiliserade dem och lärde dem tro på Gud. Och i Guds släptåg kom Penningen; civilisationens slutliga bevis. Men trots Penningen svalt folk. Eller var det på grund av? Men vi visste ju att de svältande hade chansen. Det gällde bara att sträva på. Som vi i den rika världen gjort.  Henrik Tikkanen uttryckte vår barnatro: "Kapitalismens bärande tanke är att alla kan tillhöra det fåtal som har det bra."
Men vi förstod nog inte vad han sa.
Så kan det gå.

Tidningsläsning

Jag läser att 3000 hektar (ha) jordbruksmark försvann i Sverige mellan 2006 och 2010. Det är nog ganska mycket; annars skulle det knappast vara en nyhet. Det är svårt det här med ha och tunnland, tycker jag. Vårt samhälle har ju blivit så urbant att vi nästan glömt de gamla ytmåtten som främst var knutna till jordbruket.
I alla fall gick 3000 ha åt till vägar, järnvägar (är det Norrlandsbanan; där man nu köpt tyska tåg som inte vill gå på vintern? Eller skandalen Hallandsåsbanan) och byggnader. Samtidigt blir vi enligt en annan artikel äldre och äldre och alltså fler och fler. Men det tycks bekymra föga. Vi har ju kunnat kompensera mindre yta med effektivare metoder. Till exempel pga billigt konstgödsel som inte varit så bra för vår natur, bland annat hav och sjöar, vilket lett till färre friska fiskar. Och därmed sämre tillgång på mat. Kanske kan man kompensera den allt mindre ytan med effektivare grödor; jag vet inte. Men kan denna (i alla fall för mig: osäkra) effektivitet föda allt fler? Och i HELA världen?
Här i Linköping hade vi en gång utmärkt jordbruksmark. Men nu har vi byggt bostadsområden (Skäggetorp m fl) och det gigantiska handelsområdet i  Tornby. Jag tvivlar på att det var särskilt klokt om man vill, och vågar, se på längre sikt. Med Tornby är det dessutom så att det nästan krävs bil för att handla; kollektivtrafiken dit är ju inte direkt lysande.
Jag tänker på en gammal indian. Jag kanske har citerat honom korrekt tidigare; jag minns inte. Och jag minns inte citatet nu. Men det var när de vita infört "civilisation" som han trött konstaterade att när den sista buffeln skjutits på den sista prärien och den sista fisken fångats i den sista floden, är det svårt att bli mätt på pengar.
På hans tid fanns inte kort. Jag tror inte att man blir mätt på dem heller.