Litterärt möte

Jag var på biblioteket i förmiddags, och när jag stod med rollatorn framför en hylla i skönlitterära avdelningen ropade en bekant röst:
"Jaså du kan läsa. I alla fall."
Det var förstås Majoren. Jag gick över till honom
"Jodå", sa jag. "Men jag måste säga att det är en överraskning att stöta på dig här."
"I Valdemarsvik igen, menar du. Ja, som jag sa när vi sågs före midsommar har jag campat ute i Gryt. Vid Sandgärdet, om du känner till det."
"Det är väl för fan ingen campingplats! Finns det ens dricksvatten?"
"En soldat får inte vara petig! Då har man ingen chans mot ryssen."
Majoren satt i en fåtölj framför avdelningen med krigsböcker, och bredvid satt en mager figur runt 80 år som hittills sovit, men vid Majorens sista ord spratt han till.
"Ryssen!" vrålade han.
"Lugn, Överste", sa Majoren. "Jag tror inte han kommer idag. Får jag presentera, Överste Morgonstråhle, min gamla chef." Han gjorde en kort paus och pekade sen med handen på mig. "Och det här är en granne till mig i stan. En samvetsöm."
"Vafalls", skrek nu översten, "är du bekant med samvetsömma, det var det värsta!"
"Granne. Bara granne", sa Majoren. Han lät riktigt ynklig nu, och det var lätt att se att han ångrade åtminstone ett ord.
"Det är väl bövelen illa nog!"
Bibliotekarien dök upp och sa att vi måste vara tysta.
"Vi går", bestämde Översten. "Här kan fan vara! Civilister som befaller landets försvarare mot ryssen att hålla käft. Och samvetsömma! Fy för bövelen!"
Han tågade iväg. Majoren följde efter, men först vände han sig mot mig.
"Där ser du vad du ställer till!" sa han.