Sjuktransport

Gräsmattorna är bruna och små björkar och lönnar fäller gula löv. Det är som oktober efter torr höst men det är juli och för varmt för en inte helt frisk 66-åring. Att vara i solen är inte att tänka på. Så jag sitter under tak på altanen och alla som går förbi nere på vägen har samma kommentar: ”Vilken värme!”
Och jag minns en het julidag på semestern för drygt 60 år sen. Vi var hos mormor, på Norrgatan 23, här i Valdemarsvik. Från huset var det en liten backe till en uthuslänga där de som bodde i 23:an och 25:an hade sina vedbodar. Elspis fanns ännu inte; de var tvungna att elda i sina järnspisar för att laga mat och det var varmare inne än ute. Trots att det var drygt 30 ute.
På längans gavlar var dassen. Sen några år fanns toalett inomhus så de användes inte längre. Morbror Hans bodde ännu hemma och visade det gamla dasset. Det hade tre sittplatser bredvid varann. ”Ett klassiskt trefjöls”, sa Hans. ”Tack och lov att vi har toan inne nu. Förr frös man ju nästan arslet av sig på vintern!” 
Nu när dasset inte användes kastade de vuxna pil mot en tavla på gaveln. Jag var för liten och fick stå och titta på. Roligare kunde man ha.
Men den här julidagen kände jag mig plötsligt dålig i värmen. Morbror Hans upptäckte att jag var likblek och nära att svimma. ”Druckit för lite”, trodde någon och min far tog cykeln efter vichyvatten. Jag drack några klunkar. Och kräktes. Sen var en doktor där och han sa att jag måste in på sjukhus. Välfärden var vid den tiden inte långt kommen och ambulans Valdemarsvik-Linköping gick inte att ordna, så det fick bli taxi. Jag hade 41,9 i feber och vi hade lärt oss att vid 42,0 dör man.
Jag överlevde som ni förstår, men jag blev inlagd i en evighet. Och utanför fortsatte sommaren men jag fick inte lämna sängen.
Vad hade jag egentligen? Troligen hjärninflammation eller hjärnhinneinflammation. Men min mor säger att det nog var ”en virus”. Läkarna trodde att de var Gud Fader på den tiden, och mina föräldrar hade lärt sig att inför den som tror att han är Gud Fader håller man mössan i hand. Så jag tror inte att de fick reda på vad jag hade.
Men själv funderar jag ibland på om min nuvarande sjukdom kan ha ett samband med den där julidagen.
Epilogen är att min far och en av mina morbröder byggt en vagn som jag fick när jag kom hem. Jag hade hellre fått en trampbil, men det sa jag inte. Men i en uppsats några år senare blev vagnen en trampbil.
Jag fick bra betyg, vilket gjorde mig lite katig; lärare var författaren Björn Runeborg.

Tävlingen

Två gamla män kom på Storgatan på två gamla cyklar. Jag satt på Lilla Blå och Majoren fick syn på mig och skrek: ”Har du fastnat där, din fan!”
Det var ju en trevlig hälsning.
De parkerade sina cyklar och satte sig vid mitt bord utan att först fråga om det var ledigt. De hämtade kaffe och lyxmazarin. ”Nu ska du smaka något fantastiskt, von Gyllenfjord. Lyxmazarin, en ÖB bland bakverk!” Han tog en tugga och smackade. Sen presenterade han oss.
”Det här är löjtnant von Gyllenfjord, och det här är… ja min granne.  Vapenvägraren, du vet. Han skulle inte klara sig länge i USA, där de fått lära sig att frihet kräver ordentliga vapen”
Så bytte han ämne: ”Vi är här för Lydnadstävlingen. Vi tror att vi har en god chans att vinna. von Gyllenfjord är en tusan till karl att lyda. Fem gånger vann han Baddaren. Fem gånger!”
von Gyllenfjord log och nickade ivrigt och jag sa: ”Baddaren?”
”Baddaren, ja", sa Majoren. "En Baddare på att lyda order som Regementsmästerskapen hette. Fem gånger! Rena rama Björn Borg! ”
”Men…” sa jag, men avbröts.
”Och om allt går vägen får vi en jätteförstärkning i morgon. Vår gamle tyske kollega, kapten Franz af Hingsten. Ett problem är om tävlingen bara är för amatörer. Då får nog inte tysken af Hingsten vara med. Proffsen har ju egna tävlingar.”
Äntligen fick jag en syl i vädret: ”Men tävlingen är ju för hundar!”
”För hundar? Ja, jag läste inte annonsen själv. Det gjorde von Gyllenfjord och han var alldeles till sig när han berättade om tävlingen. Men jag borde kanske ha tänkt på att adeln inte är hans enda stånd när han ser ordet lydnad.”
von Gyllenfjord flinade och nickade.
Ivrigt.

Nyspråk eller Att kidnappa ord

De senaste gångerna jag hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har de till och med varit mer än vanligt förutsägbara. Nästan alltid säger de att regeringen står för arbetslinjen och oppositionen för bidragslinjen.
Avsikten är förstås främst att tala förklenande om oppositionen, men det blir förklenande om alla oss som behöver bidrag. Som handikappad blir jag upprörd: jag är ju beroende av bidrag till hjälpmedel. Och min mor, 92 år och fattigpensionär, behöver sitt bostadsbidrag.
Nu har ju regeringen försämrat de flesta bidrag till sjuka, gamla och handikappade (skattesänkningarna till rika och friska måste ju betalas), men det är nog inte de bidragen de menar när de talar om bidragslinjen. Att gå till val med löftet att sänka stödet till de svagaste är ju inte så smart; sänkningarna får ske senare, när nya jobbskatteavdrag gjort dem "ekonomiskt nödvändiga".
Så det vore intressant att få veta exakt vilka bidrag herrarna avser.  ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN? Är det höjningen av nivån, så att arbetslösa kan leva hyggligt och har råd att konsumera det nödvändigaste och därmed hjälpa till att få fart på hjulen, och sänka arbetslösheten?
Eller är det SJUKFÖRSÄKRINGEN? Där har regeringen satsat resurser mot fusket som är beräknat till 193 miljoner. (Som handikappad finner jag assistansfusket särskilt avskyvärt.)
Mot ekonomisk brottslighet man dock inte satsat vad man borde, eftersom den brottsligheten enligt uppskattningar uppgår till 133 MILJARDER. Om jag räknar rätt är det nästan 700 gånger fusket med sjukskrivningar! Uttrycket Sila mygg och svälja kameler ligger nära till hands.
Och nu öppnas fängelseportarna på vid gavel för skattefuskare, därför att regeringen sjabblat med att anpassa lagstiftningen till EU. Man har haft 4 år på sig! Kritiken är samstämmig och förödande i pressen, från s-tidningar och c-press och liberal press. Jag letar i ÖC, den lokala borgerliga tidningen. Men hittar ingen kommentar. Det förvånar inte.
Men bidrag. De infördes för att jämna ut skillnader i samhället. Nu när det inte längre står särskilt högt på dagordningen att utjämna skillnader har bidrag blivit ifrågasatt och ett negativt ord. Inte minst genom de båda nämnda herrarnas tal.
Det är trist. Men det kanske är meningen.

Om nostalgi, kultur och sammanträden

Häromdan åkte vi upp till Norrgatan här i Valdemarsvik. Det gör vi inte ofta; den ligger lite offside för oss.
På 1950-talet bodde min mormor i ett av husen, nummer 23. Hus med så högt nummer som 23 var arbetarbostäder och mormor bodde i en lägenhet med två rum och vedspis. I ena rummet bodde morbror Hans; han var länge ungkarl och gifte sig först som mogen. Eller övermogen. Man sa så om ogifta 40-åringar då: det är andra tider nu när en 40-åring knappt lämnat skolan.
Alltnog: huset är ombyggt och har en vacker fasad och är säkert inte arbetarbostad längre. Eller också är det just det, för enligt det politiska nyspråket är alla som jobbar arbetare. Det är som sagt andra tider nu: jag tror inte att ägaren till Fabriken där Hans med flera garvade läder hade uppskattat att bli kallad arbetare.
Inte de som jobbade på Kontoret heller. Fast arbetarna kallade förstås alla som jobbade på kontoret för Pennvässare; det var nog ingen titel som de stoltserade med, precis.
Jaha ja, jag hade tänkt berätta om när jag en julidag blev sjuk på Norrgatan 23, och fick tas i ambulans till Linköping och ligga en vecka på sjukhus. Men det får bli en annan gång. Jag vill skriva kort här; då ökar nog chansen att åtminstone någon kommer till punkt.
En sak till dock: morbror Hans var ombud för ”gamla” Folket i Bild. Det var en kulturtidning som Hans tog upp beställning på från arbetskamraterna. Senare las tidningen ned och namnet såldes till en porrblaska. Jag tror att den i sin tur är nedlagd. Men Hans var ju garvare och kulturombud, som sagt, och jag undrar om han kände till Alf Henrikssons dikt om sammanträdaren. Jag är inte säker att jag minns den exakt, men det här minns jag:

Sammanträdaren sammanträder
han hyvlar inga bräder
han garvar inget läder
han bygger inga städer
han hedrar inga fäder.
Han sammanträder.