fredag 13 december 2013

Utdrag

Jag roar mig med att skriva min andra roman. Arbetsnamn är Norra Bruksgatan. Min första är jag inte nöjd med och den ligger i en dator och samlar damm. Eller hur man säger numera. Här är ett utdrag från mitt opus 2. Det är hemma hos familjen Johansson på Norra Bruksgatan; mamma Rut, pappa Harry och sonen Dånald.

Ni minns väl att Dånalds far Harry vann första pris i ett lotteri, och att det skulle dröja någon vecka innan han fick vinsten? Precis som utlovat fick han vinsten en vecka senare, men Rut kunde inte dölja sin besvikelse när Harry kom hem med den. 
”En bokdjävel!” utropade hon. ”Hur fan kan ett lotteri ha en bokdjävel som högsta vinsten!”
Hon slet boken ur händerna på maken Harry och vände den ett par gånger.
”Jag tycker den verkar begagnad”, sa hon. ”Jag är inte så van vid böcker, men nog ser det ut som om någon bläddrat i den.”
Hon la boken framför Dånald som satt vid köksbordet.
”Vad säger du, Dånald? Ni har ju böcker i skolan.”
Dånald tittade på boken. Det var första delen av en uppslagsbok, A – B.
”Den är nog inte så ny”, sa han
”Abraham sa att han kanske kan få tag på hela serien, ända till Ö”, sa Harry
Det var som ni kanske minns Harrys arbetskamrat Abraham som ordnat lotteriet.
”Abraham”, fnös mamma Rut nu. ”För resten undrar jag varför det tog en vecka att få fram en gammal bok. Hade lumpboden semesterstängt?”
”Lumpboden?” sa Harry.
”Ja, han måste ju ha köpt bokdjäveln i en lumpbod!”
”Här finns väl ingen lumpbod?”
”I stan, förstås! Han har köpt bokdjäveln i en lumpbod i stan, begriper du väl! Eller hittat den på soptippen!”
 Hon gjorde paus och lugnade sig och fortsatte sen:
”Vad gick lotteriet till?”
”Vad då?” sa Harry.
”Vem stod för lotteriet, vart gick pengarna? Var det någon förening?”
”Det sa han inget om. Han brukar ordna lotterier. Och han var jätteglad att jag vann; han skrattade när jag fick boken.”
”Herregud”, sa Rut. ”Han har ju lurat arslet av dig! Inga fler lotter av Abraham, hör du det! Fan vet vad du kan komma dragande med härnäst!"
Hon tog boken och kastade in den i lägenhetens enda garderob som blivit samlingsplats för allt skräp. Boken hade funnit sin plats.

onsdag 11 december 2013

Foten och stafett

När man inte ens kan gå, blir man klar över vilka bra människor det oftast är som arbetar med vård. Igår kom min läkare Klara hem och undersökte min onda fot (tala om husläkare!) och idag var en sjuksköterska med elev här och tog prover.
Alla är jätterara och min känsla är att om de ville ägna sig åt att tjäna pengar skulle de ha valt ett annat jobb. Det är vad jag tror, men jag tror också att jag lärt mig att känna igen snikna figurer. Och i den gruppen finns de inte.
Jag tänker på min gamle lärare Agnar vars favorituttryck var ”Jag känner mina löss på gången”. Numera tror jag mig förstå vad han menade.
En gång fick vi lyssna på radio. Han var väl själv intresserad. Det var 1958 och Sveriges herrar vann VM-stafetten i Lahtis. Utan att slå upp det ska jag nu dra laget: Lennart Larsson från Järven, Jörn (Lill-Järven); Sixten från Lima; Sture Grahn, Lycksele; Per-Erik Larsson, Oxberg.
Men vi var inte den enda klassen som lyssnade på loppet. Åke Hammarström har berättat att i Sveg utbringade läraren ett fyrfaldigt leve för Per-Erik när segern var vår.
Och i helgen slog Charlotte Kalla både Björgen och Johaug. I klassisk åkning. Man börjar se fram mot olympiaden, trots ryssarnas underligheter. 
(Undrar för resten om inte Sixten åkte 1:a och Lill-Järven 2:a?)

tisdag 10 december 2013

Favorit i repris och min vänstra fot


Jag sa att jag skulle damma av min lilla juldikt när vi närmade oss jul. Jag gör det nu med att hänvisa till inlägget Tidig Juldikt, 18 september. Tiden går fort.
Här är det för övrigt trist. Min vänstra fot är plötsligt svullen och öm, och den som i vanliga fall måste ha rollator för att kunna gå är chanslös när en fot strejkar. Har ni sett någon hoppa på ett ben bakom en rollator? Jag sa igår till hustrun att jag nog borde bli skolpolitiker så svårt som det är för mig att ”sätta ner foten”.
Just nu väntar jag på telefonssamtal från vårdcentralen; jag tar mig inte dit för egen maskin och de har pratat om hembesök. Hembesök av jourläkare var vanliga på 60-talet. Har jag berättat att jag kvällen innan jag gifte mig hade hög feber och fick besök, och medicin, av läkaren Peter Ravelli? Jodå; han var far till tvillingarna Tomas och Andreas. Det var i Åtvidaberg, och tar jag inte helt fel växte en annan landslagsmålvakt upp i ”Sockna”, Tomas Wernersson. Tänka sig! Och apropå ÅFF: bekymret nu är mittbackar. Hallingströms skada plus Mobergs och Tom Petterssons övergångar till andra klubbar kan bli problem.
Nu ringde vårdcentralen. Jag får hembesök av läkare klockan 15.00. Håll tummarna för mig och min vänstra fot.
(”Min vänstra fot” är en film om irländske författaren och konstnären Christy Browns liv. Han föddes cp-skadad och skrev och målade med den enda kroppsdel han kunde bemästra, vänstra foten. Kanonrulle med Daniel Day-Lewis.)  

  

  

torsdag 5 december 2013

Buss

Idag åkte vi buss in till stan. Faktum är att jag inte varit vid Trädgårdstorget på flera år. Där var det mesta sig likt; bortsett från att ett antal butiker på St. Larsgatan bytt ägare och skepnad.
Å andra sidan är det en ständigt pågående förändring att butiker kommer och går inne i själva stan, eftersom vårt nya centrum tycks vara Tornby; på den en gång så fina jordbruksmarken.
Till Tornby tar man sig helst med bil och man kan parkera gratis. Och utbudet av varor är snarast större än inne i stan. Men det gäller förstås att ha tillgång till bil; bussar går det inte många per dag.

Till stan går det dock flera bussar: vi åkte buss 24 dit, gjorde vårt ärende (optikern) och tog buss 15 hem. Inne i bussen fanns en liten skylt från Östgötatrafiken med texten ”Åker du SNÅLSKJUTS på andra”.
Den riktade sig till alla som låter bli att betala. Det stod att om alla betalar, så blir det en bättre trafik. För alla. Jag antar att ni håller med. Åka snålskjuts på bussen är ju som att stjäla från vårt gemensamma.
Och det är ju inte särskilt hedervärt.
Eller har vårt rika samhälle skapat så många nyfattiga att allt fler inte klarar avgiften?
Det vore heller inte så hedervärt.

torsdag 21 november 2013

"Konjak"

Nyss var det tisdag förmiddag och ett antal friska pensionärer arbetade med bland annat underhåll här i området. Jag satt vid mitt skrivbord och hade vädringsfönstret på glänt och nedanför stod två alerta 75-åringar och pratade.
”Var är Majoren idag?”, sa den ene.
”Sjuk”, sa den andre.
”Vilket dråpslag”, sa den förste och så skrattade båda.
Jag drog på munnen. Jag visste vad de och alla andra visste: att Majoren trodde att han var arbetsledare och precis som i sitt så kallade arbetsliv mest stod och  pekade utan att åstadkomma så värst mycket. Vilket nog var tur. Om man tänker efter.
”Fast det är det där med konjaken, förstås. Han bjuder ju på konjak efter varje arbetsdag.”
” Konjak! Det är inte konjak!”
”Men jag har sett flaskan. Det är Grönstedts!”
Det hördes ett fnysande. ”Så du vet inte?”
”Vet vadå?”
”Att han har en gammal konjaksbutelj som han fyller med Eau-de-vie. Eau-de-vie lär vara försvarets nya, hemliga vapen: man ställer några flaskor där fienden drar fram. Och efter tre små glas är fienden så sjuka att man kan ta vapnen direkt ur deras händer! För resten ska jag hem till Majoren med några papper. Du ska inte med? Han kanske bjuder på konjak!"
"Jag hinner nog inte, jag har lite att styra med hemma."
"Jag anade nästan det."


lördag 16 november 2013

Spaning eller Kanske bör vi se upp.


Fredageftermiddagar mellan 15.03 och 15.45 bör man lyssna på ”Spanarna” i P1. Programledare är Ingvar Storm. Han är som en riktigt bra fotbollsdomare; märks inte så mycket och gör nästan allt rätt. Framför allt TV vimlar numera av programledare som skulle behöva prya ett par år hos honom.
Igår var det en toppuppsättning: Göran Everdal, Jonas Hallberg och den mångbegåvade Sissela Kyle. Herrarna får stå tillbaka nu; hennes spaning gav mest tankar. Den handlade om framtidsmeriter. Ja, ni känner väl till flugan ”coaching”. Det coachas om jobb, karriär, lön, välbefinnande och fan och hans moster.
De framtida meriterna kommer bäst till pass när det gäller att få ett jobb eller att själv förhandla sin lön. Då gäller det att tiga om den självkännedom som man kanske har, det vill säga att man inte är perfekt, och i stället tala om hur bra man är eller kommer att bli.
Det är nog särskilt bra att dra på rejält om det gäller den egna lönen, för om en medarbetare säger sig vara nästan Tarzan spiller det förstås över på chefen, som ju basar över denne Tarzan och rimligen bör vara Tarzan i kvadrat.  Då går det nog bra i den individuella förhandlingen.
Det har ju blivit så att facken abdikerat från gemensamma lösningar och satsa-på-dig-själv slagit igenom också hos dem. De hävdar att det är för att de måste hänga med i tiden, men jag är inte säker på att vår tid är så bra att bara hänga med i.
I sin spaning hänvisade Sissela Kyle till en krönika i Aftonbladet av Fredrik Virtanen, ”Vi är inga särskilt lyckliga cirkusapor” som bland annat handlar om lönesamtal. En annan läsvärd krönika av Virtanen är ”Vi jobbar skiten av oss eller får inte jobba alls.”
Lyssna på ”Spanarna” och läs Virtanens krönikor! 
De finns på nätet och till och med jag hittade dem.

 

torsdag 14 november 2013

En god man

Jag tänker ofta på min gamle vän Roland Danielsson. Han var fruktad målvakt i vårt korplag som han döpte till De Röda Djäfvlarna. Han var fruktad därför att han vid utboxningar kunde träffa motspelarna i stället för bollen. Inte heller vi medspelare gick säkra.
Roland var arbetargrabb i den betydelse ordet hade förr, och han fick sin bildning och utbildning på folkhögskola.
Och bildad var han: första gången han träffade Pär Hallström, länsarbetsdirektör i Östergötland, frågade han om Pär var släkt med sin namne, Akademiens gamle ständige sekreterare. De var släkt; men hur många vet att Akademien haft en ständig sekreterare som hette Pär Hallström?
Roland arbetade inom Arbetsmarknadsverket och pensionerades som avdelningsdirektör på dåvarande AMS. Jag kommer alltid att förknippa honom med orden: ”Det blir mycket bättre när människor samarbetar i stället för att konkurrera.” De är så tydliga i sin enkelhet.
Härom året blev Roland sjuk. Han hade fått en elak cancer; en av många sjukdomar som beror på att delarna i kroppen inte samarbetar som de borde, utan konkurrerar.
Ibland övergår konkurrensen i rent krig; då dör man. Det gjorde Roland.
Jag tror att han nu är i målvakternas himmel. Om några forwards förirrar sig dit får de se upp för hans utboxningar.

onsdag 13 november 2013

En dagsvers

Det finns tyvärr många tecken på att vi ger energi åt stormar, orkaner och tyfoner genom vårt sätt att leva. Ökad tillväxt för att få ny ”fart på hjulen” är förstås inte rätt väg; det begriper nog alla.
Ändå väljer vi den vägen.
Vid klimatkonferensen i Polen fick en delegat från Filipinerna stående ovationer när han talade om sambandet mellan den ofattbara tyfonen och vår livsstil. Han och resten av den Filipinska delegationen lär hungerstrejka. Det här hörde jag i ett kort inslag på radio; jag har inte sett att TV tagit upp det.
Här kommer i alla fall en liten vers om katastrofen.


Det blåste en kraftig tyfon
Den värsta som världen sett
Men det var långt härifrån
Så vi köpte oss fria lätt.

Och vi åkte som förut plan och bil
Och vi bytte igen och igen mobil
Ty det var så långt härifrån
Som det blåste en kraftig tyfon

söndag 10 november 2013

Ni, sa morbror Hans

Morbror Hans kom hem från jobbet och mormor sa: ”Kan Hans hämta en korg ved?” Hans sa: ”Ja, mamma”, och han tog vedkorgen och försvann ut. När han kom tillbaka sa han: ”Är det något mer ni behöver hjälp med?”
Det var 50-tal i Valdemarsvik, Hans jobbade på Lundbergs läderfabrik som om några år skulle gå omkull. Då skulle Hans och mina andra mostrar och morbröder flytta till Oxelösund där järnverket erbjöd jobb och en lysande framtid.
Min morbror Timon skulle inte njuta av denna framtid så länge. En dag på jobbet fick han glödande järn över sig och dog av svåra brännskador. Då var det 70-tal och arbetarskydd hade gjort entré på dagordningen, men inte kommit längre än till just entrén.
Men på 50-talet la Hans in ett vedträ i järnspisen och mormor sa: ”Tack Hans.” Hans tog Folkbladet och satte sig i kökssoffan och mormor ställde sig vid spisen och gjorde kvällsmaten.
Hans var trea i ålder av syskonen på tio. Han hade en gång varit förlovad med en bonddotter, men hon var med i Högern och Hans var Socialdemokrat, och det höll inte: skillnaden var på den tiden för stor. Så Hans bodde ännu hemma. Men snart skulle han träffa en annan kvinna ((hon hette Dagny) och när flyttlasset gick till Oxelösund 1960 var de gifta.
Nu dukade mormor fram och de åt och efteråt sa Hans: ”Tack mamma” och mormor sa: ”Hans är väl ordentligt mätt nu?” och Hans sa: ”Ja, mamma.” Sen sa Hans: ”Är det nåt mer jag kan hjälpa er med, jag tänkte gå ut en sväng.”
Hans sa er fast det bara var han och mormor därinne. Mormor dog 1965; jag hörde aldrig min mor säga annat än ni till henne. Avståndet mellan barn och föräldrar var stort; tack och lov har det minskat. Och jag tycker gräsligt illa om att bli kallad ni av ungdomar som fått för sig att det är oartigt att säga du. Vissa saker hör hemma i historien. Punkt.
Kanske gick Hans till minigolfbanan den här kvällen. Den låg ett stenkast från fabriken, intill Garveråna som kom ut från fabriken och luktade fan. På golfbanan residerade Hyllman som var förståndare (eller ägare) och enarmad. Banrekordet var 26 på 18 hål. Det delades av två, Slampen och Gomorron. Golfbanan var öppen från klockan18 och stängde när det blev för mörkt. Minigolf var kvällsnöjet.
På dagarna kom arbetare med skottkärror ut från fabriken. De tömde sin last på pråmar som åkte ut en bit och tömde skiten i vattnet.
Nu försöker man sanera viken. Garveråna går sedan länge i kulvert och stinker inte, men i torsdags kände jag en doft av 50-talet stiga upp när muddringen pågick. Det värsta är att vi befann oss i höjd med Grännäs, badplatsen. Sen läste vi att det senaste fyndet i viken är arsenik.
Men fabriken försåg ju bygden med arbete …

söndag 3 november 2013

Lite mer om fotboll

Så är säsongen slut och ÅFF kom före Snoka. Sett till resurser, publikunderlag och så vidare är det nästan otroligt att lilla Åtvid kommer före Norrköping.
Men jag ser ett orosmoln inför nästa säsong. Anfallet.
Till min förvåning lånade man ut Mattias Mete till Syrianska utan krav på att han inte skulle spela mot ÅFF. Han gjorde 2 mål. Har Oscar Möller gjort det på hela säsongen?
När jag ser Möller tänker jag på min fars ord när han första gången sett Roland Sandberg i ÅFF-skrud: ”Di bruker säje att spelere ä ovän mä bollen, men en kunne tro att bollen va hans dödsfiende.” Sandberg var förvisso inget tekniskt under, men med tiden visade han att min far hade delvis fel: han var en jävel på att få dödsfienden i mål.
Det är skillnaden mot Möller.
Värvningen av Santos som inte platsat i sina tidigare allsvenska klubbar förvånade stort. Men hans mediokra insatser förvånar tyvärr inte. Utlåning igen?
Nu gick Falkenberg upp och med Mjällby är det 3 klubbar från små orter i högsta serien. ÅFF och Mjällby har klarat sig trots små resurser; de har rättat mun efter matsäcken.
Det tycks inte förbundet gjort: Friends Arena blöder. Det förvånar inte heller. Samtidigt har Tele 2 Arena byggts. Vad tror man Stockholm är? New York City?
På Friends Arena har tydligen gräset varit så dåligt att en armada långtradare kört nytt gräs från Holland flera gånger. Miljövidrigt, dyrt och idiotiskt. Jag hoppas att det är en skröna. Men säker kan man inte vara.
Som gammal forward har jag 2 förslag till regeländringar. 1. Ta bort tramset ”kommer från offside”! Det har jag aldrig förstått. Åke Bergström, eldsjälen i Falerums IF, sa: ”En forward måste vara 50 % bättre än en försvarare.” Och på den tiden var man 5 forwards! Jämna ut skillnaderna och ta bort eländet, det skulle tveklöst ge ett par mål. Och vi vill ju se mål. 2. Inspark i stället för inkast. Det kan också ge ett par mål till. Det heter ju för fan FOTBOLL!
För övrigt måste nog Linköpings Hockey Club komma till skott och förstärka på backsidan om man vill nå slutspelet.

lördag 2 november 2013

"Värdelöst" vetande?

Henrik Tikkanen sändes en gång till ett kristet pojkläger. Där lärde han sig runka. Kristendomens läror är inte alltid vad en del tror.
Många afrikaner tvivlade säkert på det kristna budskapet när det dök upp i följe med civilisationens arméer, som delade upp kontinenten i europeiska delar och exploaterade den. En bra vinst för Europa. För de kristna blev det också en liten vinst, för alla afrikaner såg inte altarets förbund med svärdet och omvändes till ”den rätta läran”
I skolan på 50-talet lärde vi oss skratta åt att de dyrkat solen innan vi kom och fick dem att dyrka en gud som inte var synlig. Ingen lärde oss att solen är förutsättningen för allt liv. (Inte ens oljan eller kärnkraften kan konkurrera!)
Jag är förvisso ateist, men senast igår läste jag både i bibeln och lyssnade på morgonandakten 05.45. Jag lyssnade visserligen med ett halvt öra men hörde prästen citera Anne på Grönkulla, som sa att hon hoppades att världen skulle vara ett bättre ställe när hon dog än när hon föddes. Tänkvärt, eller hur.
Det jag läste i bibeln var om Kain och Abel. Jag kom inte ihåg vem av dem som var mördare och sa: Skulle jag ta vara på min bror? Det var Kain. Han bosatte sig sen Öster om Eden.
Som ung läste jag John Stenbecks roman, som gjorde stort intryck. Det vart också en av legendaren James Deans tre filmer. Han var världens förste tonårsidol. Han körde ihjäl sig. Jag kan alla hans filmer, de andra två är Ung rebell och Jätten.
Jag tror Edna Ferber skrev Jätten, och jag tror också att hon skrev förlagan till en av världens bästa musikaler, Teaterbåten. (Jag har inte slagit upp det, litar än så länge på förvärvad kunskap)
Det här  är exempel på vad många (mindre vetande?) föraktfullt kallar värdelöst vetande. Så illa är det alltså de tror att det måste finnas en prislapp på all kunskap. Det kan kanske förklara varför kulturen inte får så mycket pengar. Nu när lönsamhet blivit religion. Men jag tror att vi behöver kunskap utan prislapp. Jag tror att den som äger kunskap om Kultur och Historia inte låter sig luras av de mörka krafter som alltmer sticker upp i Europa. Och Sverige.
Vet ni för resten att Hitlers propagandaminister Goebbels sa: När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver. Det är fan i mig inte värdelöst att veta!
Till slut Tikkanen igen. Förordet till boken jag läser om, Brändövägen 8, lyder: Första delen av en historia som lär att den som inte vill se framåt och inte kan se bakåt bör se upp.
Jag lämnar tolkningen till var och en.

söndag 20 oktober 2013

Om fotboll


Jag måste skriva ett par rader om fotboll, nu när allsvenskan går in i slutskedet.
Åtvidaberg har klarat kontraktet, så allvarligt talat har den riktiga nerven gått ur trots att serien inte är klar. Men givetvis ska jag se matchen mot Helsingborg i eftermiddag.
Det blir på TV; jag har lite för svårt att gå för att ta mig till Kopparvallen, men ibland när vi är i ”Sockna” tar vi ett varv runt den nya planen och ler när vi ser att kulturbyggnaden ”Gamle Gymnastiken” står kvar. Den var inte bara omklädningsrum för fotbollen till runt 1960; den blev också ett slags geografiskt märke av rang.
Till exempel när en känd Åtvidabergsbo gjorde en bussresa i Europa, ända till Medelhavet. ”Vilken väg åkte ni, då?” frågade någon efter semestern. Svaret blev: ”Vi åkte över Gamle Gymnastiken.” Punkt.
Men allvarligt talat är jag inte säker på att jag skulle åka till matchen även om jag vore frisk: det är 3 grader ute och man skulle nästan behöva bandyportfölj. Klädsel som till en bandymatch krävs i alla fall.
Och jag vet att den ståndpunkt jag nu redovisar, delas av många: Varför i helvete spelar man inte höst-vår istället? Som de flesta andra länder. Nog vore det skönare att se serien avgöras i juni i stället för i november? Omläggningen till vår-höst skedde VM-året 1958. Det är tveksamt om Sverige får VM igen. Men en ändring så att serierna avgörs på försommaren i stället för på förvintern är nog ingen dum idé.
Igår spelade Gefle för att rädda kontraktet. Inför hemmapublik. 2800 personer. Punkt igen.
PS Nyss vann ÅFF med 3-0.

fredag 18 oktober 2013

Provtagning

I fredags morse åkte vi till vårdcentralen. Jag skulle lämna prover. Jag var hos läkare i tisdags, för mitt blodsocker har legat lite högt de senaste veckorna; jag vet det eftersom hustrun är diabetiker och har en mätare och vi har mätt varje dag sen midsommar.
Läkaren ville kolla mina blodfetter också; de har inte alltid varit på topp. Eller kanske det är just vad de varit då och då?
Nåväl. Det var en tvågradig morgon med vass vind, och vi kom fram sju minuter i halv åtta. De öppnar halv åtta. Nu visade det sig att halv åtta var precis halv åtta. Vi var två som köade utanför, och jag sa något om vädret till kvinnan som kommit först. Det är som ni vet det perfekta ämnet när man ska inleda ett samtal; inte minst en kall och blåsig morgon.
Man kan tycka att sju minuter inte är så mycket, men när man står och köar utanför en vårdcentral en ruggig oktobermorgon känns varje minut lång. Allrahelst när man klätt sig för tunt.
Halv åtta öppnades i alla fall dörren. Vi var nu fyra som köade. Kvinnan som kommit först satte fart och var snabbt framme vid receptionen. Hon var så klar etta att hon inte behövde kölapp. Snabba var också de två som kommit efter mig: jag med min rollator var chanslös när de rusade mot kölapparna. När receptionisten tryckte fram nästa nummer började kvinnan som anlänt som trea, men utklassat mig och kommit tvåa till kölapparna, rusa mot henne men då stod jag redan intill receptionen och tog mig fram före henne:
”Jag hann inte fram och ta någon lapp”, sa jag. ”Man står sig slätt med rollator.”
 Kvinnan retirerade och jag visade fram mitt frikort för receptionisten och fick en kölapp till provtagningen; nu slapp jag tillvarons märkliga konkurrens, där en handikappad blir någon som man ska tränga sig före.
Sen satt vi i ett väntrum, och efter ett tag kom en kvinna ut och frågade om någon hade rosa lapp. Jag tittade på min lapp: den var gul, men kvinnan som trängt sig hade rosa lapp för hon skulle träffa en läkare lite senare. ”Då får du komma först, rosa lappar går först.” Kvinnan log triumferande mot mig när hon reste sig och höll upp sin rosa lapp för oss som bara hade gula.
Det kom mera folk och när de med rosa lapp och kvinnan som kommit först gått in till provtagarna, var vi sex i väntrummet. Och de andra fem satt och stirrade in i sina smarta telefoner!
Det blev min tur och när jag var klar gick jag ut genom väntrummet. Det är smalt och jag tar plats med rollatorn och ett par väntande drog åt sig fötterna. Men ingen lyfte blicken: alla satt och glodde i sina smarta telefoner.
På vägen ut funderade jag på om Utvecklingen är så smart. Egentligen.

torsdag 17 oktober 2013

Man baxnar

Man baxnar.
Jag såg en glimt av Reinfeldt på TV, när han öppnade moderaternas arbetsstämma idag. Jag vet inte hur länge deras stämma kallats arbetsstämma varannan gång men jag misstänker att det inte är så många år. Kanske nästan lika många som succéordet arbetslinjen varit ett begrepp i svensk politik? Jag har följt svensk politik i över 40 år, och det som hänt de senaste åren hade man inte kunnat tänka sig för 10 år sen.
Jag tror att det rent av var på självaste 1 maj ett år som statsminister Göran Persson med vanlig självsäkerhet sa att jobben inte blir någon stor valfråga.
Jag tror att när hans motståndare fick höra om hans enorma klavertramp vässade de sina knivar: han hade gett dem en möjlighet att slå honom på hans egen hemmaplan; jobben.
Hos moderaterna samlades strategerna: begreppet Arbetslinjen kom till. Nya Moderaterna blev det nya Arbetarpartiet.
Sossarna tittade på. Kanske kände man ingen rädsla för att det gamla högerpartiet skulle kunna tränga sig in på deras domäner. (Kanske var Ledaren upptagen av att stå på sin gård och se ut över sina egna domäner.)
Plötsligt men för sent vaknade man av att det var trängsel där man förr bara haft sällskap av det lilla Vänsterpartiet. Som väsnades lite, men inte trängdes. Men nu kallade sig två stora partier Arbetarpartiet, och det otroliga är att sossarna inte tog strid. Man lät helt enkelt motståndarna härja fritt på den egna planhalvan. Och förlorade valet.
Nu har åren gått och de båda partierna har fram till nu varit ungefär lika stora i mätningarna. Moderaterna betonar ARBETE i var och varannan mening, och nyligen såg jag en skylt där det stod Socialdemokraterna Framtidspartiet. Socialdemokratiska Arbetarpartiet tog inte sista striden; man kastade in yxan.
Och nu till det som fick mig att baxna. Moderaterna har samtidigt som man sänkt skatterna rejält för samhällets rikaste, lyckats stjäla sossarnas gamla honnörsord och fått dem bli sina egna. Ni minns kanske sossarnas valslogan (jag tror det var 2006): Alla ska med.
När Reinfeldt talade var det en skylt på den lilla pulpeten framför honom.
Där stod: Alla behövs. 

måndag 14 oktober 2013

Krock och nylonskjortor

En lördageftermiddag på 50-talet kom Begga med andan i halsen. ”Slute spele kort för fan å följ mä bort ti krockplan! Anton å Kocken har nylonskjorter!” Kortspelet avbröts och vi sprang till ”Änga” där gubbarna spelade krock.
Inte krocket som överklassen spelade på välklippta, jämna gräsmattor med klubbor smala som stickor. Och höll klubban mellan benen med två händer när de slog. Slog, för resten: det blev bara petningar och klotet fick knappt styrfart.
Krock var något helt annat. Man hade rejäla klubbor och klot och svingade klubban med en hand; det blev helt annan fart på kloten. Och ”Änga” var inte jämn, utan kuperad, och fläckvis fanns inget gräs, och bågarna hade placerats så att det skulle vara svårt och avgörande för lagmatchen.
Det var ännu en skillnad: krocket spelades individuellt, krock i lag. Och ytterligare en: det var arbetarklassen som spelade krock.
Nåväl. När vi kom fram stod vi och glodde på Anton och Kocken. Eller rättare: deras vita nylonskjortor. Kocken var medveten om våra blickar och stilade runt mer än vanligt, och efter ett tag vände han sig mot oss och sa: ”Nu grabbar, ha den store världen komme hit ti Sockna, nu ha Continent fått hem nylonskjorter.” Och vi förstod att han hade rätt; ännu ett steg i utvecklingen hade hittat till oss.
På hösten det året glodde vi upp på en klar stjärnhimmel.
”Nu kommer han snart”, sa Begga, ”dä stog i tidninga att han skulle va här klocka åtta.”
Och två över åtta kom den. Sputnik, den första satelliten.
”Visst ä dä konstit”, sa Ludde, ”att ryssa har en Sputnik, men inga nylonskjorter.”  
”Farsan sa att dä ä för att di ä komminister”, sa Lill-Gurra.
”Tyst för fan”, väste Begga, ”säjer en dä där högt kan en locke fram dom.” Så såg han sig omkring och viskade: ”Komministera, alltså.”
Jag var lite rädd. Tänk om det tryckte en ”komminist”  i mörkret! Och jag visste inte hur en ”komminist” såg ut.
Det enda jag visste var att han inte hade nylonskjorta.

lördag 12 oktober 2013

Dä vart paj igen

Jag har noterat att flera av medias experter kommit fram till att det var en uppfriskande partiledardebatt i Agenda förra söndagen. De kan ha rätt; men bara om andra delen friskade upp.
Jag såg nämligen bara första delen och jag kan säga följande: jag blev inte uppfriskad. Men kanske lyfte debatten under andra halvan.
Kanske slog då Fredrik näven i pulpeten och sa att nu får det vara slut på all sifferexercis och pajkastning. Nu måste vi skärpa oss och enas om att ta tag i den enda riktigt viktiga frågan: den om våra barn och barnbarns framtid på Jorden.
Är alla utom Jimmie med på tåget? Jonas? Jan? Stefan? Jimmie får åka efter snabbtåget på en dressin. Liknelsen om tåget var väl bra, Åsa?
Vi tar och skiter i nya jobbavdrag, för resten, och satsar på järnvägen: bilar är ett jävla gissel och vi bör nog höja bensinskatten och sänka biljettpriserna på tågen.
Jag hörde av en som betalar själv att det är billigare att ta det miljövidriga flyget än att åka tåg. Jag trodde han drev med mig, men han visade biljetten.
Och vi måste äntligen satsa rejält på sol- och vindkraft; det går att skapa jobb utan kärnkraft Stefan och Jan!

Det var kanske det uppfriskande: att blockpolitiken begravdes. Och Jimmy stod i ett hörn och svor; blockpolitiken hade ju varit hans kanske främsta vapen. Så länge båda sidor anklagade den andra för att stödja sig på honom var han mer än nöjd: då insåg folk att han hade inflytande.
Men så läste jag experternas kommentarer till punkt, och förstod att det uppfriskande var att pajerna kastats lite hårdare.
Och att det var samma gamla pajer.

fredag 11 oktober 2013

Gymnastik för krymplingar

På Parkinsongymnastiken sitter vi under halva passet på stolar. I våras var ledarna väldigt måna om att jag, och bara jag i gruppen på sju, skulle ha en stol med armstöd. ”Det här är din stol, Christer!” ropade de när jag med hjälp av min rollator hasade mig in.
Under testerna i deras gym hade det nog inte varit svårt att se att balansen inte var min starkaste sida, och de var förstås rädda för att jag skulle falla av en stol utan armstöd. Men det var lite svårt att göra alla moment på "min" stol; jag slog armbågarna i armstöden nästan hela tiden.
Andra halvan av passen ska vi stå upp. Det vill säga de tre som kan; vi andra får utföra den stående gymnastiken sittande. Det går bättre med både den sittande och den stående gymnastiken nu i höst, för nu slipper jag stolen med armstöd. Det har ju varit sommaruppehåll och de har kanske glömt att jag måste ha den.
Alltnog. Det är musik till vår gymnastik: Bruce Springsteen, Lars Winnerbäck, Roffe Wikström sjunger Ferlin och så vidare.
Och vad sägs om den här övergången som nog skulle platsa lätt i P 4: Nils Ferlin är ju från Filipstad och alltså värmlänning. En annan värmlänning är vissångaren Gunde Johansson. Han är mest känd för Torparvisa som vi här hör med värmlänningarna Sven-Ingvars.
Om inte sjukdomen gett sig på mitt tal och fått mig att sluddra, kanske jag skulle ha en framtid som radiopratare.
Torparvisa med Sven-Ingvars är alltså en av de låtar som spelas. Den skevs för 65 år sen och jag tror att den var en underfundig protest mot bland annat det nyligen avslutade kriget. Hör versen:
Tocka ordning dä ä uti världa nu,
dä grunnar ja`mycket på.
För di slåss å sen jobber di värre än sju,
dä dära ä svårt å förstå.
Som ni förstår tar jag till mig det där ”å sen jobber di värre än sju”.
Jag har för mig att det på socialdemokratiska expeditioner fanns en tavla där arbetare demonstrerade för 8 timmars arbetsdag.
Det var ett krav vid sekelskiftet. Det förra, alltså; mellan 1800- och 1900-tal.
Idag kallar sig de två största partierna arbetarpartier. De demonstrerar minsann inte för sänkt arbetstid. I stället säger de att vi ska jobba mer. Samtidigt som arbetslösheten ökar, framför allt för ungdomen. Och vi blir fler och fler.
Det är något som inte stämmer, Stefan och Fredrik!
Arbetstiden, kanske?

lördag 5 oktober 2013

Invandring förr och nu


I Sverige har nu utvecklingen kommit så långt att vi har fått ”gated communities” En ”gated community” ger bland annat jobb åt de vaktbolag som bevakar så att inga obehöriga kommer in i det luxuösa och för obehöriga stängda bostadsområdet. På så sätt är de en pusselbit i arbetslinjen som i övrigt tycks sakna en massa bitar.
I en ”gated community” måste man förstås ha en massa pengar för att ha råd att bo. Det får mig att tänka på EU:s murar mot omvärlden. Murarna har bl a lett till att människor i Afrika sålt allt de äger och gett sina sista pengar åt skrupulösa människosmugglare, som för att tjäna så mycket som möjligt överlastat de små båtar som ska korsa Medelhavet. Och ofta har båtarna kapsejsat och människor drunknat. Senast nu i veckan.
Skälet till att människorna är så desperata, är att chanserna att överleva i det egna landet är små. Men till EU invandrar man inte hur som helst; EU har ju blivit en ”gated community”.
För inte så länge sen var vi européer invandare i Afrika. Fast då kallade vi oss förstås inte invandrare, utan herrar, och vi delade utan skrupler upp kontinenten för det fanns en massa rikedomar och naturtillgångar att stjäla. För stal var precis vad Europa gjorde när man invandrade. Stal och mördade miljontals människor. Vi hade fått för oss att ett människoliv i Afrika inte hade samma värde som ett i Europa.
Och om ett land stjäl ett annat lands tillgångar, är det troligt att det ena landet blir rikt och det andra fattigt. Europa borde därför om det är någorlunda civiliserat börja betala av på sin gigantiska skuld: inte resa murar.
Men jag tror inte att det blir så. Bland annat för att fördomsfulla och historielösa krafter växer sig allt starkare i ett alltmer ojämlikt EU. Vilket tyvärr talar för en ljusare framtid för ”gated communities” än för moralen och humanismen.

8 timmar

Nu kommer jag med en käpphäst igen. Nämligen det fullständigt idiotiska och helt obegripliga att normen ska vara 8 timmars arbetsdag.
Politikerna med statsministern i spetsen tycker att folk ska jobba längre. Till 75 enligt statsministern. Men hans parti röstade nyss för att de som nu sitter i riksdagen kan gå med pension vid 50. Han kanske har upptäckt ännu fler i sitt parti som inte håller måttet. Å andra sidan brukar han ju utse den som inte håller måttet till minister.
Om en fotbollstränare tog ut spelare motsvarande Cecilia Stegö, Gunilla Carlsson, S O Littorin, Sten Tolgfors, Tobias Billström, Hillevi Engström och Maria –vad-hon- nu- hette (hon satt ju bara en vecka) till en match, skulle han nog inte bli gammal på sin post.
Alltnog: 8 timmar. Problemet är att jobben inte tycks räcka åt alla när vi jobbar 8 timmar. Arbetslösheten i världen är ju skyhög idag. Det blir nog inte lättare att klara 8 timmar åt alla i framtiden, eftersom vi blir fler och fler invånare på Jorden.
Receptet som EU använder mot länderna i Sydeuropa för att ”rädda” ett lands ekonomi verkar lindrigt sagt korkat. För inte räddar man människor med att göra dem arbetslösa; ”den enkle” går i alla fall inte jag på.
Men EU-ledarna kanske också är för arbetstidsförkortning: deras recept innebär väl att det arbetas högst 6 timmar i snitt om man tar hänsyn till arbetslösheten. Det är inte så jag tänkt, utan jag tror att vi måste införa lagstadgad arbetstidsförkortning.
Jag kan till exempel inte erinra mig att jag nånsin träffat nån som varit effektiv i 8 timmar. Handen på hjärtat: har ni? Och OM ni tror er ha gjort det: vill ni ha en tillvaro där nån står med en piska för att vi ska jobba arslet av oss?
Nästa fråga är vad vi till exempel ska tillverka under 8-timmarsdagen. En ny parfymsort? Kalsonger som det står Björn Borg på? Krigsvapen att sälja till länder som inte krigar? Eller nåt annat som mänskligheten inte klarar sig utan.
Allt det där sliter på vårt gamla klot; vi lever ju som om det fanns ett och ett halvt klot.
I Sverige lever vi som om det fanns tre. Det är ju inte så klokt.
Jag travesterar Slas och säger: Gud vare med er, själv är jag redan pensionär.
Och jag tror inte på ett samhälle där några jobbar arslet av sig och andra inte alls.
Det är ett av många skäl till att jag tror att 8-timmarsdagen också bör pensioneras.

fredag 4 oktober 2013

Att flyga eller inte flyga ...

För 8 år sen bestämde jag mig för att aldrig mer flyga. Jag har aldrig tyckt om att flyga och har inte tillbringat många timmar av mitt liv i en metallkonstruktion som proppfull med passagerare, bagage och flygbränsle inte borde ha en chans att lyfta.
Men lyfter gör planen; det måste vara ett starkt bränsle som får alla dessa ton att flyga. En klar dag kan man se att det omvandlat till avgaser bildar en lång svans efter planen. Många långa svansar ser man numera när det är många plan som trängs däruppe.
Det går åt mycket bränsle, och tack vare det minskar planen i vikt och kan flyga lite fortare när de närmar sig Bangkok. Eller vilket mål det nu kan vara. Det är ju bra att det går fort, eftersom passagerarna ofta imponeras av farter så höga att de kan tjäna några minuter.
Men jag flyger som sagt inte mer. Jag har förstått att flyg är ett fullständigt miljövidrigt sätt att resa och när jag nu förstått det, är det inte svårt att avstå. En gör så gött en kan, som den formidable fotbollspelaren Ralf Edström sa.
Dock har jag märkt att många inte tycker om när man säger att man inte flyger av miljöskäl. Deras miner visar avståndstagande och de skyndar sig ofta att byta ämne. Det händer att jag tror att de ser mig som en skrythals som vill visa att jag inte bara är teoretiskt korrekt, utan till och med praktiskt. Jag har några gånger snuddat vid tanken att jag ger dem dåligt samvete eftersom de knappast kan vara omedvetna om flygets mörka baksida. Men ändå flyger.
I stället lyssnar de gärna till någon som skroderar om sin senaste semester i Thailand. Då är alla artiga och byter inte ämne, och en telefon med bilder går runt och resenärerna minns och berättar om fantastiska drinkar och badtemperaturer.
Jag blir också artig och tar emot den tekniskt välutvecklade lilla telefonen, och när jag sitter där och glor på lite sand känner jag att jag nästan är accepterad som en i gänget.
Trots att jag inte flyger.

torsdag 3 oktober 2013

Svanesång?


Olof Palme sa: vi måste ju ha elektrisk ström. Det var 1976 och han tycktes tro att kärnkraft var den enda lösningen på våra energiproblem; oljan som är en av grunderna för västerlandets nuvarande välstånd var ju inte längre farligt billig.
Torbjörn Fälldin var motståndare till kärnkraft. Han vann valet. Centern var en grön kraft i svensk politik, det är man tyvärr inte längre. Nu har man offrat nästan allt man trodde på för att nästan helt utan inflytande få vara transportkompani åt Borg och Reinfeldt.
Kärnkraftsmotståndet är historia och det senaste är att Annie Lööf fick igenom på deras stämma att utländska bolag kan komma hit och tjäna pengar på att nästan gratis gräva upp våra naturtillgångar. Så har det blivit med deras andra huvudben: landsbygdspolitiken. Så kan det gå när Stureplan blir viktigare än landet. Man behöver nog inte fundera så mycket på varför de idag bara är någon tiondel av vad de var på Fälldins tid.
Högersvängen som de tagit för att få sitta i regeringsställning ser nu ut att utplåna dem, och jag måste erkänna att jag jublar varje gång Annie Lööfs parti hamnar under 4 procent i en undersökning. Jag tycker helt enkelt inte om det hon står för; rå högerpolitik. Långt från borgerlig vänster som många i gamla Centern stod för.
Till exempel Olof Johansson. Jag såg att han var på deras stämma. Det förvånade mig. Å andra sidan är man ju ensam i valbåset …
Olof Johansson fick för resten ett bra betyg när Carl Bildt intervjuades om regeringstiden 1991-94. Bildt sa att det varit mycket svårt att samarbeta med honom.

onsdag 2 oktober 2013

Om rika och sjuka

Affärsmagasinet Forbes presenterar varje år världens rikaste. I USA som ju har stora skulder finns som jag skrev igår många rika. De 400 rikaste i USA äger 14000 miljarder kronor. 14000 miljarder! Fattar ni summan? Jag gör det inte: den är helt enkelt för stor. Det är, om jag nu räknar så här höga tal rätt, nästan 4 gånger vår BNP. 400 personer! De har råd att betala lobbare som jobbar för att de ska slippa skatta bort några dollar. Men det finns miljardärer som tycker att de ska betala mer i skatt. Det ska sägas. Men, tänker man, det vore väl fan annars.
Och i Italien verkar Berlusconi ha kastat in handduken. Det är på tiden. Men han verkar ha fler liv än en katt. Så det är nog tidigt att redan nu ropa hej. Vet ni för resten vem som vann bogarmästarvalet i Napoli för några år sen? Jag är osäker på förnamnet, men efternamnet var - Mussolini. En sondotter. Jag tror att Hitlers sondotter vore chanslös i Tyskland. Liksom Quislings barnbarn i Norge. Men i Italien kan en Mussolini vinna ett val. Å andra sidan har Berlusconi vunnit flera gånger.
Själv har jag varit på gymnastik med ett gäng Parkinsonsjuka idag. Vi använde bland annat en stav som såg ut som skaftet på en bandyklubba. (Nu börjar jag känna igen det här: har jag berättat det förr?)
I alla fall: jag frågade där vi satt ett gäng som knappt, eller inte alls, kan gå om det var dags att spela innebandy.
Livet kräver lite galghumor.

tisdag 1 oktober 2013

Världens största ekonomi

USA är världens största ekonomi och dollarn världens troligen viktigaste valuta. De torde också ha flest miljardärer i världen. Men fattigdomen är också stor.
USA:s sjukvård kostar mycket pengar, men eftersom den till stor del är privat omfattar den inte alla och man måste ha råd med en privat försäkring för att få vård. Ibland till och med för att överleva.
Nu försöker Obama få USA att genomföra en sjukvårdsreform som naturligtvis gynnar de fattigaste i landet.
Problemet är Republikanerna; de har majoritet i den ena av kamrarna och kan obstruera presidentens beslut, och de tycks betrakta sociala, federala insatser som kommunism. Vilket ju är det värsta som finns i USA. Utom när det handlar om att göra affärer med kommuniststyrda Kina, förstås. Och naturligtvis för att använda statens pengar för att rädda det ekonomiska systemet, eftersom den lille rackaren verkligheten inte stämde med de nyliberala, teoretiska skrivbordsmodellerna. Staten stod risken och miljardärerna blev rikare.
I Sverige kostade det 450 miljarder att rädda bankerna; det är inte kattskit.
Nu står dock världens största ekonomi vid ett så kallat budgetstup. Idag skulle en budget antas för att inte statens brist på pengar skulle leda till permitteringar, men eftersom sjukvårdsreformen är ett krav från Obama, vägrade Republikanerna att godkänna budgeten.
Som europé har man svårt att begripa vad som händer; här har ju offentlig sjukvård varit en självklarhet i årtionden. I alla fall i de flesta länder. Och än så länge.
Men också här i Sverige finns det de som tror att USAs modell med privata sjukhus är bäst. Det är ju sant om man främst tänker på ägarna. För de allt flera fattiga i landet är det mer än tveksamt, eftersom det innebär att klockan vrids tillbaka flera decennier.
USA lär nu inte ha pengar att betala sina statsanställda från och med idag. Världens största ekonomi, alltså! Kanske borde miljardärerna betala en skatt värd namnet? Men de lobbar och kämpar emot, och lyckas slippa betala. Slippa betala skatt, alltså!
Nu lär politikerna i alla fall ha ett par veckor på sig att komma överens om en budget.
Men tänk om världens största ekonomi går i putten?

måndag 30 september 2013

Bra idé

Nyss hade radion ett program om miljökrisen. En ung flicka sa: ”Det som skrämmer mig är inte de som talar om miljöhotet. Det som skrämmer mig är folk som inte bryr sig.”
Det värsta är att de som bestämmer tillhör den grupp som inte bryr sig. Som lägger mängder av pengar på till exempel motorvägar typ Förbifart Stockholm så att bilismen ökar, i stället för att satsa på järnvägar och tåg så att tågen kommer i tid. Och att det blir billigt att åka tåg. Åtminstone billigare än det miljövidriga flyget.
Den unga flickan sa också att vi inte får dra oss för att prata miljöhot i alla sociala sammanhang. Hon kände det tydligen som vi alla gör ibland: hellre än att trampa på ömma tår deltar vi i tomt kallprat. Vi vet att det oftast är mera okej att berätta om en kväll på krogen än att prata om allas vår framtid. Att någon pratar om den fantastiska semestern i Thailand är också okej, men om man då påpekar att Thailand är politiskt tveksamt blir man suspekt. Till skillnad från semesterfiraren som tagit flyget dit fem gånger.
Den unga flickan i radion har slutat flyga. Hon såg ingen poäng i att flyga till Thailand och ligga på stranden och läsa en pocketbok som hon hellre kan läsa hemma. Så det finns hopp.
Och låt mig citera miljökämpen Johan Ehrenberg som (från borgerligt håll) får höra att det inte är lönsamt(!) att rädda världen.
Han svarar så här: Nej, det är sant att det inte är lönsamt att rädda världen – men det kanske är en bra idé ändå.

onsdag 25 september 2013

Bromsen

Vid årsskiftet sänks pensionen. Politikerna säger att det beror på att bromsen slår till.
Utan tvekan skulle det behöva bromsas både här och där. Bonusar och skenande löner för direktörer. Idrottsstjärnors fantasilöner. Utsläpp som hotar klimatet på grund av konsumtion av prylar och aktiviteter som vi tror är nödvändiga. Trots att vi ofta inte ens visste att vi behövde dem för bara några decennier sen. Om de ens fanns; behovet är inte sällan skapat av tillgången.
Man kan inte låta bli att undra om det bromsas på rätt ställe: pensionen är nämligen skrämmande låg för många.
När det gäller skattesänkningar för de friska som jobbar heltid finns till exempel ingen broms. De ska nu konsumera ännu mera prylar som ger utsläpp som hotar klimatet. Och så vidare.
Men eftersom mycket av det som konsumeras tillverkas under bedrövliga förhållanden i bland annat Asien, blir det nog inte många jobb här hemma. Men det blir förstås färre jobb i vården och skolan. Om nu någon fortfarande inte fattat att det finns ett samband.
Och kanske möter en och annan svensk turist de Asientillverkade varorna som är på väg till Sverige, när skattesänkningen gett honom eller henne pengar till en badresa till Thailand.
Men om jag förstod Göran Hägglund rätt ska bromsen för oss pensionärer inte gå i botten.
Han lägger en hundralapp under.

tisdag 24 september 2013

I övningsstudion

Regissören suckar tungt efter 11:e tagningen. Det gick inte bra den här gången heller.
Jan: Men skärpning nu Göran! Det där lilla kan väl inte va så svårt.
Göran: Det är just det. Att det är så lite. Jag har ju lovat …
Annie: Du har åtminstone fått lite. Men vad ska jag säga!
Jan: Ja, Göran, vad ska hon säga? Som knappt fick nånting.
Göran: Varför ska Fredrik äta valfläsket först jämt, det blir ju knappt svålen kvar till oss!
Jan: För att han är större än oss tre ihop, förstås. Kom igen nu!’
Göran: Jag har så svårt att ljuga, i söndagsskolan lärde vi oss…
Jan: Apropå skolan, ja. Jag fick inte mycket jag heller, men i TV lät det som om jag fick en hel del. Hade du tittat då hade du förstått att politik är det möjligas konst. Det gäller för oss att koka soppa på en spik. Kom igen nu, Göran! Jag förstår att det inte är lätt, men ge järnet!
Regissören: Hägglund. Tolvte tagningen.
Göran (i TV-bild): För våra pensionärer sänker vi skatten med en hundralapp. Framför allt för de sämst ställda pensionärerna blir det ett värdefullt tillskott, som mildrar effekten av att bromsen i pensionssystemet slår till nästa år.
Regissören: Den var bra. Nu tar vi lunch. Är det fläsk idag också?
Göran: Tur att man tittade i en kamera. Om det varit en riktig pensionär hade jag inte klarat att se honom i ögonen. Jag hoppas jag har gjort det här för sista gången.
Regiassistenten(tyst): Det är vi nog många som hoppas.

måndag 23 september 2013

Osiktigt eller Om dimman lättar

Oxfam är en internationell hjälporganisation som bildades 1942 (obs året) i Oxford och som sen dess arbetat mot orättvisor och fattigdom. Drygt 70 års erfarenhet alltså. Det borde vara svårt att vifta bort också för den mest girige. 
För ett par veckor sen gick man ut och varnade för att den åtstramningspolitik som EU ägnar sig åt i Europa leder till ökad fattigdom. Till exempel Spanien och Storbritannien kan hamna på samma ojämlikhetsnivå som Paraguay och Sudan.
Det är ett trestegshopp bakåt som Christian Olsson aldrig var i närheten av.
Å andra sidan har ju Storbritannien strävat mot ökad ojämlikhet sen Thatcher kom till makten. Jag har hört nyliberaler påstå att hon räddade landets ekonomi. Jag tycker att ordet rädda är något malplacerat när resultatet av politiken blev utbredd fattigdom.
Samma nyliberaler sa att Reagan räddade USA:s ekonomi! Punkt.
Och nu är det EU som leker räddare i nöden. Med nedskärningar som ökar fattigdomen och leder till ökade klyftor.
Det är ingen vidare politik på lång sikt.
Den sikt man nu inbillar sig ha, räcker nog inte längre än näsan.
Å andra sidan lär näsan bli ganska lång om sikten klarnar.

Ett möte

För något år sen när vi kom från sjukhuset stannade vi vid Coop Forum. Hustrun gick in och handlade, jag satte mig (med möda) på en bänk framför butikens konditori: jag orkade inte följa med in och handla.
Det var ett bord framför bänken och på andra sidan satt en äldre man och följde mina stela rörelser när jag satte mig. ”Ja, det är inte lätt”, sa han. Jag tittade upp. ”Arne Kjell”, sa jag sen. Något tändes i hans ögon; han var igenkänd trots att det var 60 år sen han spelade i allsvenskan. ”Så du känner igen mig?”, sa han; smickrad.
Jag sa att jag bott i Åtvidaberg och sett honom spela när jag var grabb. ”Ihop med Fritz Nilsson och Einar Leoo”, sa jag. ”Och Östen var väl center? Men vem var vänsterytter?” ”Erik Bergström”, sa han.
”Men sen gick du till SAAB”, sa jag. ”Din svikare.” Han skrattade. ”Det var inne att gå till SAAB på 50-talet”, sa han.
Han sa inte mer, men jag misstänkte att SAAB erbjudit bättre villkor än ÅFF. Det klubbarna kunde locka med var jobb, inte kontrakt. Ingen blev rik på fotbollen.
SAAB bjöd nog över Facit. Gissar jag. Men det tog jag inte upp. I stället sa jag:
”Jag hade Fritzarn som tränare i pojklaget. Och Massa i juniorerna. Han lärde oss att hålla i motståndarnas byxlinning när det var hörna.” (Massa var högerhalven och slitvargen Nils Johansson.) Arne skrattade. ”Ja, Massa var en luring”, sa han.
Så kom hans fru som jag vet hette Ljung som ogift, och yngste sonen Hans och vi hälsade och Hans hjälpte Arne upp från bänken. Så sa vi Hejdå och de gick.
Jag kom att tänka på det här när en, som jag förstått det, klubb med miljardskulder (Real Madrid) betalat 875 miljoner för EN spelare. Och när man betalat så mycket för denne spelare var man tydligen tvungen att höja årslönen för lagets stjärna.
Summorna inom vissa idrotter är svindlande. I morse fick vi reda på att en svensk tjänat 75 miljoner på att spela golf några timmar.
Och staden Detroit har gjort konkurs, men hockeylaget betalar spelarna fantasilöner. Och tyvärr tycks idrotten vara löneledande för direktörer och "styrelseproffs."
Golfen och hockeyn är i USA, där det mesta är avreglerat och många följaktligen är fattiga, och man har så stora skulder att man nu står på ruinens brant igen. Fast staten får väl rycka in igen.
Även om en och annan republikan tycks ropa Kommunism! om så mycket som en gatlampa ägs av staten.
Jag undrar när de kommer att fatta att de nyliberala villfarelserna var – just villfarelser. I tid?
Jag är tyvärr som dr Dängrot i Lorry. Skeptisk.

lördag 21 september 2013

Höstdagjämning utan utjämning

22 september och enligt almanackan höstdagjämning. Men inte riktigt än, för klockan är bara 05.11 och höstdagjämningen är inte en hel dag utan ett ögonblick, och det ögonblicket har någon fastställt till 20.44 i kväll. Det är ju skickligt. Om det är nödvändigt att vara så noggrann kan jag inte bedöma, men om sanningen ska fram känns det lite onödigt.
Idag vaknade jag 04.15. Då hade jag sovit 4½ timma. Det är ju inte mycket. Likadant var det igår: jag vaknade kvart över 4 och var klarvaken. Naturligtvis blir man trött på dagen av sömnunderskottet, och jag behöver sova middag.
Igår sov jag en stund och satte på radion när jag vaknade, och det var lördagsintervju med finansministern. Precis när jag satte på sa han sin favoritfras: Starka statsfinanser. Men är den hans: brukade inte Göran Persson säga det? Innan han sadlade om till konsult och godsägare, och stärkte sina privata finanser.
Alltnog. Igår var det Borg som uttalade frasen, och jag måste ha somnat en stund igen, för sen var det andra röster i radion. Det var radioteatern, Utförsäkrades röster i Sverige 2013. Det var ett stycke trist verklighet som avslöjade ihåligheten i uttrycket Starka statsfinanser.
Man kan till exempel få dem att se bra ut om man är cynisk och låter fattigdomen ta allt större plats. Och därmed låter skillnaderna i samhället öka. Det är naturligtvis inte bra i det långa loppet. Historien vimlar av exempel på ojämlika samhällen, där skillnaderna lett till blodiga revolter. Eller ”bara” ökad kriminalitet: det skjuts mycket i Sverige nu för tiden, har ni tänkt på det?
Och har ni tänkt på en annan sak? För ni har ju hört att de politiska tillkortakommandena i Sverige, och framförallt EU, beror på Finanskrisen? Det är nog så.
Men hörde ni ordet Finanskris innan avregleringarna genomfördes med början i USA och England på 1980-talet? Och EU införde fri rörlighet av kapital. Och kapitalet började löpa amok.
Jag kan inte erinra mig att ordet ens fanns förrän på 1990-talet. När avregleringarna fullbordats och en osannolik summa pengar sen har använts till att rädda banker.
Jag misstänker att pengar kan användas bättre.

PS Nämnda radioteater går i repris måndag kl 19 i P1  

onsdag 18 september 2013

Tidig Juldikt

Tiden tycks gå fortare när man blir äldre. Nyss var det midsommar, nu är det ett par dagar till höstdagjämning, och snart är det jul. En del äldre sover mindre också. Till exempel jag.
När jag vaknat tidigt en morgon ”skrev” jag en dikt i huvudet. Till min förvåning kom jag ihåg den när jag senare satte mig vid datorn. (Det finns visst hopp!)
Någon kanske invänder att det är väl tidigt med en dikt om jul i september. Till och med tidigare än affärernas julskyltning! Men jag funderar på att damma av den till jul. Den är naturligtvis ännu aktuellare då. Tyvärr, på flera sätt.

Det är julkväll här i nord
Det syns ljus
I många hus
Granen grön
I stugan står
Utan lön
Dock många går
Mycket mat
På många fat
Ingen mat
På andra fat
Det är julkväll här i nord

måndag 16 september 2013

Läst, men inte förstått?

När man vaknar för tidigt men inte vill gå upp och sitta och glo i mörkret, lyssnar man ibland på radion.
I morse rapporterade en ung manlig röst entusiastiskt att det var högtryck på resebyråerna. Som aldrig förr, sa han. Trots att klockan bara var halv fem läste han upp några SMS där nattvakna blivande semesterfirare entusiastiskt berättade om sina bokningar. Det var Thailand, Kanada och Hawaii. Långa resor med flyg, alltså.
Jag tänkte att jag hört att det lär vara på gång med ett flygbränsle som inte skitar ner så in i helvete. Jag låg i sängen och undrade när det kanske kommer, och tänkte sen att vissa saker tycks det inte vara så bråttom med. Trots att det numera är så bråttom med det mesta.
Det kom en nyhetssändning sen och jag fick reda på att det skulle bli en reallöneökning med 750 kr i år. Därtill kommer skattesänkning för de friska som har jobb. Omfördelningen från det gemensamma till privata plånböcker fortsätter.
Det kan förklara långresorna. Kanske förklarar det också varför skattesänkningarna inte gett fler jobb: pengarna spenderas i stor utsträckning på resande och utomlands. Det är naturligtvis bra att folk reser och lär mer om andra länder och kulturer. Om det nu är syftet.
Men de flesta av de många miljarder som det kostat att sänka skatten för främst välsituerade hade nog gjort större nytta för vårt land om de använts till nödvändiga jobb inom vård, skola och omsorg. (Eller låta pensionärer betala samma skatt som finansvalpar.)
Svenskarna har dock upptäckt att vårt gemensamma holkas ur mer och mer. Enligt en undersökning har en klar majoritet märkt att skola, vård och omsorg blivit sämre på bara några år. Och de är negativa till att våra skattepengar blir till vinster i välfärden. Vinster som knappt beskattas i så kallade skatteparadis.
Majoriteten av svenskarna verkar inte sätta egoismen i högsätet, utan kanske är beredda att ta hand om sin broder. Tyvärr har vi en socialminister, Göran Hägglund, och äldreminister, Maria Larsson, som säkert läst att man bör ta hand om sin broder, men inte tycks ha förstått det de läst.
Kvart i sju är det morgonandakt i P 1, men då är det ljust och jag har gått upp så jag lyssnar inte. Kanske handlar den om när Jesus kastade ut månglarna ur templet. Och kanske lyssnar ministrarna. Men jag undrar om de förstår.

söndag 15 september 2013

Budget

Jag tror det är på onsdag som höstbudgeten presenteras. Om det nu finns något kvar för finansministern att presentera.
De fyra korvgrillarna från Maramö har ju framträtt gång på gång och avslöjat det mesta som står i den. Vid det här laget är det mest patetiskt, och smått komiskt, att se dem. Det enda som kan ta upp konkurrensen är när regeringens kvinnliga ministrar stod uppställda vid Obamas flygplan för att ta adjö. Man undrar vem som kläckt den idén! 
Ni vet ju att jag vid ett av de fyras framträdanden såg Hägglund göra sitt bästa för att lura i oss att 100-lappen i skattesänkning är en stor satsning på oss pensionärer. (Fattar han inte att vi fattar att sänkningen är flera gånger större för till exempel honom; alla jobbavdragen alltså.)
I går lyste dock Hägglund med sin frånvaro, när regeringens förslag på höjd alkoholskatt presenterades. Jag varken såg eller hörde honom eller någon annan av korvbrännarna i alla fall.

Alltnog. Skatten på en flaska vin höjs med 2 kronor och för en burk öl med 40 öre. Det är allt tur att man inte dricker, för den som dricker en flaska vin i veckan får en skattehöjning med 8 kronor i månaden. Höjningen blir densamma för den som dricker 5 öl i veckan. För en pensionär som dricker så relativt måttligt betyder det med andra ord att Hägglunds hundring är naggad i kanten. Inte mycket, det medges, men med hänsyn till att pensionen SÄNKS nästa år är varje krona viktig för de flesta pensionärer.
Inte för alla; skillnaden mellan rika och fattiga ändras inte för att folk pensioneras.
Vad Hägglund inte sa när han försökte få oss att tro att 100-lappen var en 1000-lapp, var hur stor sänkningen av pensionen blir. Det förstår jag: dåliga nyheter platsar ju inte bland valfläsket.
Men det märker vi i januari 2014.
Valåret.

fredag 13 september 2013

Höst

Den originelle (och rolige) arbetarförfattaren Birger Vikström skrev en gång: Jag har ingen ordning på mina papper. Det värsta är att folk börjat märka hur det står till.
Reservation: jag har plockat fram hans ord ur minnet, och det värsta är att jag ibland tror att folk omkring mig börjat märka hur det står till med det. Men andemeningen är jag säker på att jag fångat.

Alltnog. Jag tänkte på Vikström när jag för en stund sen tappade en liten plastflaska med sårrengöring. Inte en gång, utan fyra. Jag har ingen ordning på mina händer, tänkte jag. Sen tänkte jag att folk inte behöver vara särskilt skarpsynta för att märka hur det står till. Det är inte så roligt.

Händerna spelar mig spratt också när jag skriver; det går allt långsammare, bland annat för att felslagen börjat bli så många. När jag äter är de emot mig och mat hamnar på golvet. Och så vidare.

När jag nu är inne på hur jag mår är det väl lika bra att nämna att jag sover dåligt. Fyra-fem timmar per natt. Jag vaknar klockan fyra och är klarvaken med ens och det går bara inte att somna om. Men jag sover middag utan problem. Man får vara glad för det. Jo, jag ska väl nämna att jag fått öka dosen av min nyaste medicin. Jag hade väl en blåögd förväntan på den och inbillade mig att jag skulle kunna gå. Så är det förstås inte. I bästa fall bromsar den förloppet.
Och snart har halva september gått och det är höstdagjämning inom kort och på marken ligger mängder med gula och bruna löv.
Det är som ni hör en dyster dag. Inte ens Hägglunds sänkning av pensionärsskatten med en hel hundring får mig att le.
PS. Fel av mig: när jag tänkte på den nyss började jag gapskratta. DS

onsdag 11 september 2013

Pension

Återigen gjorde den svenska versionen av de fyras gäng ett TV-sänt besök i Verkligheten. Nu skulle man släppa en liten bit av höstbudgeten igen. Nu tänker jag inte på den stora ”satsningen” på arbetsmarknaden: att ta bort den kraftiga höjningen av A-kasseavgiften som de själva införde för några år sedan! Höjningen infördes för att skapa jobb, men det har den naturligtvis inte gjort. Däremot har antalet medlemmar i A-kassorna minskat med 400000, vilket kommunernas socialbudget lär märka. Det faktum att ersättningen från A-kassorna inte höjts på elva år spelar förstås också roll för allt fleras nyfattigdom.
Nej, det jag inte kan låta bli att tänka på är när den patetiske Göran Hägglund höll en predikan om hur fantastiskt det var att regeringen skulle sänka skatten för oss pensionärer med en hel 100-lapp. Men vår glädje grumlades när han i förbigående nämnde att 100-lappen NÄSTAN kompenserar oss för den SÄNKNING av pensionerna som drabbar oss nästa år! Samtidigt förbereds en 5:e skattesänkning för friska och inte sällan välsituerade.
Karln är socialminister, att han inte skäms!
Och om pensionerna: alliansen och sossarna gjorde en pensionsöverenskommelse och PPM infördes. Vi skulle själva kunna styra hur vår pension utvecklades, sas det. Sålunda skapades 800(!) fonder och vi fick frihet att välja helt fritt mellan dem. Äntligen fick alla valfrihet att styra sin pension!
Jag tror att nästan alla 800 fonderna har rådgivare och för råden tar man förstås en avgift, vilket givetvis minskar den framtida pensionen. Men rådgivningen ger ju en del jobb, förstås. Säkert minst 800. Har man tur kan det rentav ge bättre utdelning att gå till en rådgivare än att tro på en orangutang som via pilkastning spår hur aktiemarknaden ska utvecklas. Det är dock inte säkert; orangutangen brukar slå räknenissarna.
En sak till: om vi upptäckte att vi hade en fond med till exempel kol, uran, kemikalier och krigsvapen eller något annat ”nyttigt” och fonden går fantastiskt bra; hur skulle vi agera? Risken är förstås att vi får börsplaceringar som ideologi och struntar i vad för skit fonden innehåller. Och att det blir ännu tystare.
Nu har LO reagerat på eländet. Och tydligen sossarna. Men hur kunde de gå med på att det spelas om våra pensioner??

tisdag 10 september 2013

10 september

Det är den 10 september och sommaren håller på att ta slut. Moln har dykt upp och det är svalare och vi sitter inomhus.
Om en dryg timma spelar Sverige fotboll, VM-kval mot Kazakstan. Matchen går i TV. I Kanal 5! Jag antar att 5:an betalat mest för matchen: penningen styr, inte mitt behov att se VM-kval. Å andra sidan finansieras väl 5:an av en massa urusel reklam, och de gör väl reklamavbrott just när Sverige har straff och Zlatan tar sats för att skjuta.
Jag har inget val; det blir radion. Men då får jag säkert veta om Zlatan sätter straffen.
1958 lyssnade jag också på radio; VM-final mot Brasilien. Sverige förlorade, 2 – 5, men ledde med 1 – 0. Målskytt: Liedholm, uppvuxen på Järnvägsgatan; ett par stenkast från Lilla Blå. Tänk er: två grabbar från nuvarande Valdemarsviks kommun spelade i svenska laget. Liedholm och Julle Gustavsson från Gusum. Det är nästan otroligt.
Idag är det 10 år sedan Anna Lindh blev överfallen av en knivmördare. Hon dog den 11:e.
Och alla vet nog att den 11:e körde flygplan in i World Trade Center och cirka 3000 dog. Men kanske vet inte alla att den 11 september för 40 år sedan tog diktatorn Pinochet makten i Chile genom en militärkupp. Också då uppskattades antalet döda till ungefär 3000.
Tilläggas kan att USA den gången inte hade en tanke på att ingripa när Pinochet mördade sina landsmän. USA hade nämligen ekonomiska intressen som kanske var hotade, men Pinochets kupp räddade amerikanarnas pengar.
I väntan på matchen kollar jag text-TV. I Norge har var 6:e väljare röstat på det invandarfientliga Fremskrittspartiet. (Jag har länge trott att dopning inte förekom i Norge, men nu vete fan!) Nu kommer de troligen med i regeringen.
Mitt barnbarn Adam ska till Norge och jobba. Jag hoppas att han inte blir utkastad. Men han är ju från ”rätt” sida Alperna.
Det står också om Fukushima. Nu är det 3200 becquerel per liter vatten i GRUNDVATTNET. I juni var det 1000 och förra året under 10. Det läcker.
Kärnkraftens förespråkare hävdar att den är ren.
Tror ni dem?  

söndag 8 september 2013

Rumpor

Benke fick tidigt lära sig livets väsentlighet. När han just fyllt åtta var han med sin far till sjön och fadern försökte lära honom ro. Det gick inte så bra; han tog i för dåligt och de rörde sig knappt. ”Det där duger inte”, sa hans far. ”När man ror måste kämpa. Man måste jobba arslet av sig!”
Benke tänkte att det var viktigt att jobba arslet av sig: annars var risken stor att man blev stillastående som en eka när en åttaåring skulle lära sig ro.
I mellanstadiet fick de en ny lärare i Idrott. De skulle tävla mot en annan skola. ”Vi måste vinna”, sa läraren. ”Skolan förväntar sig att var och en jobbar arslet av sig. Minst.”
Sen gick Benke med i fotbollsklubben. Tränare var en förälder som inte kunde något om fotboll. En gång låg de under med sex-noll i paus. ”Ni spelar bedrövligt”, sa tränaren, ”I fotboll måste man för fan jobba arslet sig!”
Det var obligatoriskt för unga män att göra lumpen på Benkes tid. (Märkligt nog protesterade knappast nån mot den ojämställdheten.) I lumpen fick Benke lära sig döda, lyda och jobba arslet av sig.
Sen blev det arbetslivet; på ett löpande band fick han jobba arslet av sig för att tillverka saker som han inte behövde. I det läget började han se fram mot pensionen, men så kom en massa politiker och sa att människor måste jobba arslet av sig i ytterligare några år för att man skulle klara välfärden..
Nu förstod inte Benke någonting. Det var inte svårt att se att folk fått det materiellt mycket bättre sen han var barn. Men behövde de mera prylar? Och det hade skett en massa tekniska förbättringar: borde det inte ha lett till att man inte behövde jobba arslet av sig?
Och många av de politiker som sa att man måste fortsätta jobba hade stora, feta rumpor.
Riktiga praktarslen, tänkte Benke.

måndag 2 september 2013

Nyheter


 Jag har funderat en hel del på nyhetsvärdering på sista tiden.
Det har ju varit ganska mycket om pennalismen på riksinternatet Lundsberg i media. Och om en generaldirektör som naturligtvis inte skulle fått det jobbet: att vara tandläkare är nog inte rätt bakgrund om man ska vara chef för Arbetsförmedlingen.
Igår fanns dock en liten notis på SVT:s text-TV om en sak som borde värderats mycket högre än Lundsberg av media. Det handlade om kärnkraftverket Fukushima, som var förstanyhet i tidningar och TV-rutor i mars 2011. Två och ett halvt år sen. Tiden går fort och media hastar vidare till färska nyheter. Undantag är förstås Zlatan. Han behöver inte ha gjort ett dugg för att vara aktuell.
Nåväl. I notisen om Fukushima stod att det hade läckt 300 ton förgiftat vatten ur en container. Ur en enda container. Men det stod också att det finns cirka1000 (ett tusen!) stora containrar med förgiftat vatten på området! Det blir en djävla massa förgiftat vatten. De tekniker som vissa av oss tror ska lösa alla problem som med jämna mellanrum uppstår vid kärnkraftverk, har uppenbarligen inte klarat ut det här med vattnet på två och ett halvt år. För inte så länge sen hade man nog släppt ut det i Stilla Havet. Det är ju stort.
Och det är inte mer än 50 år sen som vi trodde att haven kunde svälja all skit.
50 år! Det är ju inte mycket.
Men vi har på den korta tiden börjat förstå att vi gett haven (och därmed oss själva) enorma skador. Och en undran om Fukushima dyker upp:
var fan ska de göra av allt vattnet?  

lördag 10 augusti 2013

Effektivitet - vad är det? Egentligen.

Nyss såg jag en örn högt upp i skyn. Den steg allt högre och jag tänkte på Ikaros.
Han och hans far, den mångkunnige Daidalos flydde ur fångenskap med hjälp av vingar som Daidalos tillverkat och fäst med bivax på deras kroppar. Men Ikaros flög i ungdomligt övermod för högt och kom för nära solen, och bivaxet smälte och han störtade som ett JAS-plan.
Ikaros förstod inte hur varm solen är. Nu vet vi att värmen från den kan omvandlas till energi till och med här i norr. Men det statliga energibolaget Vattenfall har varit försiktigt och inte satsat så mycket på solen.
Mindre försiktig har man varit på andra områden, och gjort en urusel affär och köpt ett holländskt bolag till ett sanslöst överpris. (Jag har ju skrivit om eländet tidigare.) De nuvarande ministrarna hukar och skyller nu på Maud Olofsson som var näringsminister den gången. Det var hon förvisso, men inget kan få mig att tro att hon inte informerade Borg och Reinfeldt, Björklund och Hägglund när staten skulle göra en affär på 90 miljarder.
Vi väljer politiker för att de ska ta ansvar, inte för att de ska huka och skylla ifrån sig på avgångna kollegor. Att använda ordet ynkligt är närmast en underdrift.
Och frågor dyker upp: är det verkligen vettigt att en minoritetsregering kan göra så här stora utlandsaffärer? Borde det inte krävas till exempel två-tredjedels riksdagsmajoritet? Då bör ju chansen öka något att åtminstone någon ledamot larmar om dumheterna.
Att Vattenfall inte satsat mer på det förnybara beror förstås på att ägaren (staten och dess styresmän dvs ytterst regeringen) inte givit tydliga direktiv om det. Det förefaller som om man varit nöjd med att Vattenfall under flera år dragit in pengar till staten.
I stället för att använda Vattenfall till att ställa om energiproduktionen till något mera hållbart och säkert, tycks Vattenfall betraktas som vilket privat aktiebolag som helst. Ett aktiebolags huvuduppgift är ju att tjäna pengar till ägarna. Om någon trodde något annat.
Och sen Penningen tog över oss har ordet effektivitet trängt sig in i centrum och nu är vi så effektiva att stora företag lämnar rapport varje kvartal.
Det är ju ofta.
Om man betänker att Jorden är 4,5 MILJARDER år gammal. 

torsdag 8 augusti 2013

Bom! Krasch!


Idag är det tjugo år sedan ett JAS-plan kraschade i Stockholm. Jag vill minnas att det var Vattenfestival. Det var i alla fall ett arrangemang som lockade massor av folk. Någon hade kommit på att det hela kunde kryddas med en uppvisning av JAS.
Att få stå och glo upp i skyn var naturligtvis precis vad alla önskade.
Men JAS flög inte så bra. I alla fall inte så länge. Planet kraschade, som sagt. Lyckligtvis skadades ingen och en stilla önskan är att det inte blir fler uppvisningar. Det kanske till och med arrangörer av så kallade events begriper.
Nu är JAS på tapeten igen. Det gäller ännu en muthistoria; Sydafrika. Och enligt media har flera länder mutats för att köpa JAS.
Jag vet inte om det är sant, men detta tror jag mig förstå; ett plan som inte flyger så bra är nog inte så lätt att sälja.
Att Sverige vill sälja krigsvapen borde betyda att det tillverkas mer vapen än det svenska försvaret anser sig behöva. Här blandas saker ihop; krigsvapen tillverkas inte av försvarsskäl utan av arbetsmarknadsskäl. Tillverkningen ger ju jobb. Och BNP stiger.
Och jubel hörs från alla med den gammaldags uppfattningen att en ständigt ökande BNP är måttet på att det står bra till på vår Jord. Men tack och lov tycks allt fler förstå att pengar inte är ett mål utan ett medel. Kanske blir det slut på räknenissarnas diktatur?
Ty allas vårt problem är inte kortsiktigt ekonomiskt (kortsiktig ekonomiskt tänkande är det dock!). Det stora hotet mot oss är befolkningsökningen och att vi därmed blir allt fler som ska dela på den (av miljöförstöring delvis angripna) kaka som Jorden erbjuder.
Men som professor Georg Borgström (kanske den förste i Sverige som pekade på miljöförstöring som ett hot) lär ha sagt för cirka 60 år sen: Vi i Västerlandet tror att det står skrivet i stjärnorna att vi ska ha det bättre än alla andra.
Och en fråga pockar på: vad har hänt på 60 år?
Egentligen.

lördag 27 juli 2013

Sjuktransport

Gräsmattorna är bruna och små björkar och lönnar fäller gula löv. Det är som oktober efter torr höst men det är juli och för varmt för en inte helt frisk 66-åring. Att vara i solen är inte att tänka på. Så jag sitter under tak på altanen och alla som går förbi nere på vägen har samma kommentar: ”Vilken värme!”
Och jag minns en het julidag på semestern för drygt 60 år sen. Vi var hos mormor, på Norrgatan 23, här i Valdemarsvik. Från huset var det en liten backe till en uthuslänga där de som bodde i 23:an och 25:an hade sina vedbodar. Elspis fanns ännu inte; de var tvungna att elda i sina järnspisar för att laga mat och det var varmare inne än ute. Trots att det var drygt 30 ute.
På längans gavlar var dassen. Sen några år fanns toalett inomhus så de användes inte längre. Morbror Hans bodde ännu hemma och visade det gamla dasset. Det hade tre sittplatser bredvid varann. ”Ett klassiskt trefjöls”, sa Hans. ”Tack och lov att vi har toan inne nu. Förr frös man ju nästan arslet av sig på vintern!” 
Nu när dasset inte användes kastade de vuxna pil mot en tavla på gaveln. Jag var för liten och fick stå och titta på. Roligare kunde man ha.
Men den här julidagen kände jag mig plötsligt dålig i värmen. Morbror Hans upptäckte att jag var likblek och nära att svimma. ”Druckit för lite”, trodde någon och min far tog cykeln efter vichyvatten. Jag drack några klunkar. Och kräktes. Sen var en doktor där och han sa att jag måste in på sjukhus. Välfärden var vid den tiden inte långt kommen och ambulans Valdemarsvik-Linköping gick inte att ordna, så det fick bli taxi. Jag hade 41,9 i feber och vi hade lärt oss att vid 42,0 dör man.
Jag överlevde som ni förstår, men jag blev inlagd i en evighet. Och utanför fortsatte sommaren men jag fick inte lämna sängen.
Vad hade jag egentligen? Troligen hjärninflammation eller hjärnhinneinflammation. Men min mor säger att det nog var ”en virus”. Läkarna trodde att de var Gud Fader på den tiden, och mina föräldrar hade lärt sig att inför den som tror att han är Gud Fader håller man mössan i hand. Så jag tror inte att de fick reda på vad jag hade.
Men själv funderar jag ibland på om min nuvarande sjukdom kan ha ett samband med den där julidagen.
Epilogen är att min far och en av mina morbröder byggt en vagn som jag fick när jag kom hem. Jag hade hellre fått en trampbil, men det sa jag inte. Men i en uppsats några år senare blev vagnen en trampbil.
Jag fick bra betyg, vilket gjorde mig lite katig; lärare var författaren Björn Runeborg.

onsdag 24 juli 2013

Tävlingen

Två gamla män kom på Storgatan på två gamla cyklar. Jag satt på Lilla Blå och Majoren fick syn på mig och skrek: ”Har du fastnat där, din fan!”
Det var ju en trevlig hälsning.
De parkerade sina cyklar och satte sig vid mitt bord utan att först fråga om det var ledigt. De hämtade kaffe och lyxmazarin. ”Nu ska du smaka något fantastiskt, von Gyllenfjord. Lyxmazarin, en ÖB bland bakverk!” Han tog en tugga och smackade. Sen presenterade han oss.
”Det här är löjtnant von Gyllenfjord, och det här är… ja min granne.  Vapenvägraren, du vet. Han skulle inte klara sig länge i USA, där de fått lära sig att frihet kräver ordentliga vapen”
Så bytte han ämne: ”Vi är här för Lydnadstävlingen. Vi tror att vi har en god chans att vinna. von Gyllenfjord är en tusan till karl att lyda. Fem gånger vann han Baddaren. Fem gånger!”
von Gyllenfjord log och nickade ivrigt och jag sa: ”Baddaren?”
”Baddaren, ja", sa Majoren. "En Baddare på att lyda order som Regementsmästerskapen hette. Fem gånger! Rena rama Björn Borg! ”
”Men…” sa jag, men avbröts.
”Och om allt går vägen får vi en jätteförstärkning i morgon. Vår gamle tyske kollega, kapten Franz af Hingsten. Ett problem är om tävlingen bara är för amatörer. Då får nog inte tysken af Hingsten vara med. Proffsen har ju egna tävlingar.”
Äntligen fick jag en syl i vädret: ”Men tävlingen är ju för hundar!”
”För hundar? Ja, jag läste inte annonsen själv. Det gjorde von Gyllenfjord och han var alldeles till sig när han berättade om tävlingen. Men jag borde kanske ha tänkt på att adeln inte är hans enda stånd när han ser ordet lydnad.”
von Gyllenfjord flinade och nickade.
Ivrigt.

torsdag 18 juli 2013

Nyspråk eller Att kidnappa ord

De senaste gångerna jag hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har de till och med varit mer än vanligt förutsägbara. Nästan alltid säger de att regeringen står för arbetslinjen och oppositionen för bidragslinjen.
Avsikten är förstås främst att tala förklenande om oppositionen, men det blir förklenande om alla oss som behöver bidrag. Som handikappad blir jag upprörd: jag är ju beroende av bidrag till hjälpmedel. Och min mor, 92 år och fattigpensionär, behöver sitt bostadsbidrag.
Nu har ju regeringen försämrat de flesta bidrag till sjuka, gamla och handikappade (skattesänkningarna till rika och friska måste ju betalas), men det är nog inte de bidragen de menar när de talar om bidragslinjen. Att gå till val med löftet att sänka stödet till de svagaste är ju inte så smart; sänkningarna får ske senare, när nya jobbskatteavdrag gjort dem "ekonomiskt nödvändiga".
Så det vore intressant att få veta exakt vilka bidrag herrarna avser.  ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN? Är det höjningen av nivån, så att arbetslösa kan leva hyggligt och har råd att konsumera det nödvändigaste och därmed hjälpa till att få fart på hjulen, och sänka arbetslösheten?
Eller är det SJUKFÖRSÄKRINGEN? Där har regeringen satsat resurser mot fusket som är beräknat till 193 miljoner. (Som handikappad finner jag assistansfusket särskilt avskyvärt.)
Mot ekonomisk brottslighet man dock inte satsat vad man borde, eftersom den brottsligheten enligt uppskattningar uppgår till 133 MILJARDER. Om jag räknar rätt är det nästan 700 gånger fusket med sjukskrivningar! Uttrycket Sila mygg och svälja kameler ligger nära till hands.
Och nu öppnas fängelseportarna på vid gavel för skattefuskare, därför att regeringen sjabblat med att anpassa lagstiftningen till EU. Man har haft 4 år på sig! Kritiken är samstämmig och förödande i pressen, från s-tidningar och c-press och liberal press. Jag letar i ÖC, den lokala borgerliga tidningen. Men hittar ingen kommentar. Det förvånar inte.
Men bidrag. De infördes för att jämna ut skillnader i samhället. Nu när det inte längre står särskilt högt på dagordningen att utjämna skillnader har bidrag blivit ifrågasatt och ett negativt ord. Inte minst genom de båda nämnda herrarnas tal.
Det är trist. Men det kanske är meningen.

lördag 13 juli 2013

Om nostalgi, kultur och sammanträden

Häromdan åkte vi upp till Norrgatan här i Valdemarsvik. Det gör vi inte ofta; den ligger lite offside för oss.
På 1950-talet bodde min mormor i ett av husen, nummer 23. Hus med så högt nummer som 23 var arbetarbostäder och mormor bodde i en lägenhet med två rum och vedspis. I ena rummet bodde morbror Hans; han var länge ungkarl och gifte sig först som mogen. Eller övermogen. Man sa så om ogifta 40-åringar då: det är andra tider nu när en 40-åring knappt lämnat skolan.
Alltnog: huset är ombyggt och har en vacker fasad och är säkert inte arbetarbostad längre. Eller också är det just det, för enligt det politiska nyspråket är alla som jobbar arbetare. Det är som sagt andra tider nu: jag tror inte att ägaren till Fabriken där Hans med flera garvade läder hade uppskattat att bli kallad arbetare.
Inte de som jobbade på Kontoret heller. Fast arbetarna kallade förstås alla som jobbade på kontoret för Pennvässare; det var nog ingen titel som de stoltserade med, precis.
Jaha ja, jag hade tänkt berätta om när jag en julidag blev sjuk på Norrgatan 23, och fick tas i ambulans till Linköping och ligga en vecka på sjukhus. Men det får bli en annan gång. Jag vill skriva kort här; då ökar nog chansen att åtminstone någon kommer till punkt.
En sak till dock: morbror Hans var ombud för ”gamla” Folket i Bild. Det var en kulturtidning som Hans tog upp beställning på från arbetskamraterna. Senare las tidningen ned och namnet såldes till en porrblaska. Jag tror att den i sin tur är nedlagd. Men Hans var ju garvare och kulturombud, som sagt, och jag undrar om han kände till Alf Henrikssons dikt om sammanträdaren. Jag är inte säker att jag minns den exakt, men det här minns jag:

Sammanträdaren sammanträder
han hyvlar inga bräder
han garvar inget läder
han bygger inga städer
han hedrar inga fäder.
Han sammanträder. 

torsdag 27 juni 2013

Litterärt möte

Jag var på biblioteket i förmiddags, och när jag stod med rollatorn framför en hylla i skönlitterära avdelningen ropade en bekant röst:
"Jaså du kan läsa. I alla fall."
Det var förstås Majoren. Jag gick över till honom
"Jodå", sa jag. "Men jag måste säga att det är en överraskning att stöta på dig här."
"I Valdemarsvik igen, menar du. Ja, som jag sa när vi sågs före midsommar har jag campat ute i Gryt. Vid Sandgärdet, om du känner till det."
"Det är väl för fan ingen campingplats! Finns det ens dricksvatten?"
"En soldat får inte vara petig! Då har man ingen chans mot ryssen."
Majoren satt i en fåtölj framför avdelningen med krigsböcker, och bredvid satt en mager figur runt 80 år som hittills sovit, men vid Majorens sista ord spratt han till.
"Ryssen!" vrålade han.
"Lugn, Överste", sa Majoren. "Jag tror inte han kommer idag. Får jag presentera, Överste Morgonstråhle, min gamla chef." Han gjorde en kort paus och pekade sen med handen på mig. "Och det här är en granne till mig i stan. En samvetsöm."
"Vafalls", skrek nu översten, "är du bekant med samvetsömma, det var det värsta!"
"Granne. Bara granne", sa Majoren. Han lät riktigt ynklig nu, och det var lätt att se att han ångrade åtminstone ett ord.
"Det är väl bövelen illa nog!"
Bibliotekarien dök upp och sa att vi måste vara tysta.
"Vi går", bestämde Översten. "Här kan fan vara! Civilister som befaller landets försvarare mot ryssen att hålla käft. Och samvetsömma! Fy för bövelen!"
Han tågade iväg. Majoren följde efter, men först vände han sig mot mig.
"Där ser du vad du ställer till!" sa han.

måndag 10 juni 2013

Whiskygolf -idrott eller?

Majoren kom runt ett hörn. Han cyklade inte på sin Goebbels idag, utan drog en golfvagn. Jag undrade tyst och elakt vilket märke vagnen kunde tänkas ha. Von Ribbentrop, kanske. Det är ju ett namn som blivit gångbart i överklassen igen. (Se inlägget "Varför har gemensamt blivit fult"). Majoren hade bråttom: ”Whiskygolf”, sa han. ”Är sen. General Järnstråhle kommer och hämtar om en minut.” Han skyndade vidare. Tankar for genom mitt huvud. General Järnstråhle! Whiskygolf! Jag hade velat fråga om whiskygolf, men eftersom majoren försvunnit fick jag fantisera om det.
Det blev så här: Ett gäng som har för mycket pengar samlas skrålande vid banans första hål. De tar fram dyra klubbor och mycket dyr whisky. De tar en liten whisky (Single Malt) och slår ut. De går i grupper om 4. Den i gruppen som förlorar ett hål får bjuda de andra på en 2:a. Det är inte värt att ta mer; det är ju 18 hål!
Plötsligt tänker jag på min far. Han drack Standard Selection, den billigaste whiskyn, och spädde ut den med Pommac. Det skulle nog fått mer än en whiskygolfnäsa att rynkas. Tala om utanförskap! Det är ju så utanförskap skapas: när skillnader mellan människor blir stora. Komma med en simpel Standard till whiskygolfen! Och där, tänkte jag på, ligger nog själva poängen med whiskygolf; banorna översvämmas ju numera av kreti och pleti och det gäller att göra golfen attraktiv igen. Och kreti och pleti har inte råd med den dyraste whiskyn. Så lösningen är förstås whiskygolf med svindyr Single Malt. Nu tänker nog någon: hur kan en f d major ha råd med det där. Svaret är: han är av en släkt som genom tiderna lurat till sig massor av pengar, så entrébiljetten till whiskygolfen är klar.

Men jag kan inte släppa von Ribbentrop, Hitlers utrikesminister. Precis som sin husse eftersträvade han Tredje Riket. Och jag kan inte låta bli att associera till tredje fasen när jag hör det. För när Fas 3 kom var jag fortfarande på Arbetsförmedlingen, och någon sa bittert att de styrande nog hittat den slutliga lösningen på arbetslösheten nu. Det kan man kanske tycka var cyniskt sagt, men den verkliga cynismen finns förstås hos dem som hittat på den människoföraktande idiotin.
Och jag tänker på den fantastiske Claes Eriksson (Galenskaparna) som jag såg på TV häromkvällen. Han sa om sparkade direktörer som kört ett företag i botten och för den prestationen belönats med fallskärmar så stora att de till och med kan spela champagnegolf varje dag: ”De sa att de gjorde vad de kunde. Problemet var att de inte kunde vad de gjorde.”
Jag fruktar att det är samma sak med skaparna av Fas 3: de kunde inte vad de gjorde.