tisdag 28 januari 2014

Nytt utdrag


Ännu ett utdrag ur min bok som kommer under våren. Berättaren har kommit till Hemmet. Skälet framgår väl; annars är det ju inte lätt att komma till Hemmet numera

Jag har ett rum i gatuplanet för mina ben är inte i toppform, så jag går med rollator. Men det var inte självklart för alla att jag skulle ha det här rummet: Majoren försökte till och med muta sig till det. Jag lär återkomma till honom då och då. Han bodde på andra våningen när jag tvingades flytta hit, men ansåg att han som veteran i huset borde ha förtur till rum i gatuplanet. 
Jag flyttade hit för att jag inte klarade att bo ensam i vanlig lägenhet längre; jag hade till exempel råkat glömma en platta på spisen några gånger och strykjärnet någon gång, och kåken jag bodde i var kommunens och de var väl rädda att jag skulle sätta eld på den, så jag fick hastigt och lustigt förtur. Det gick väldigt fort, faktiskt.
Majoren går med käpp men är rak i ryggen. ”De har kört upp en eldgaffel i röven på honom; det gör de med alla militärer”, sa Birger en gång. Han rörde inte en min när han sa det, och några av kärringarna som hörde honom trodde det var sant. (Fan vet förresten; det är det kanske!)
Nåväl. Majoren fick bo kvar på andra våningen. Det finns en hiss, men den är liten och det är ett helvete att få in rollatorn. Det var bland annat därför jag fick rum därnere. Men Majoren försökte på alla tänkbara (och otänkbara) sätt få flytta ner. 
Han ordnade bland annat ett intyg från en gammal militärläkare, 85 år och helt dement, som terroriserade personalen på ett demensboende i Regementsstaden. (Det är Majoren som säger Regementsstaden, vilket är lite komiskt för alla regementen är borta för längesen. Vi andra säger stan, eftersom det är vår närmaste stad; bara fem mil.) 
Men intyget hjälpte inte: läkaren hade skrivit att de flesta som gick med rollator var simulanter och skaffat dem bara för att slippa vissa ansträngande övningar, till exempel marscher.
Det var då Majoren försökte med mutor.


fredag 24 januari 2014

Majoren och odjuret

Idag såg jag något som jag aldrig trodde jag skulle se. Jag tittade ut genom fönstret och där kom Majoren med en liten pudel!
Fast de var ganska lika: nosen högt och ryggen rak. Det såg i alla fall ut som om pudeln gick med artellerirak rygg. Ni vet vad jag menar: även om ni inte sett Majoren har ni väl sett en militär! Eller hur! 
Lite senare tog jag mig ut (läkarbesök) och stötte ihop med Enok, en av Majorens grannar. Han var förbannad.
”Hundfan skäller i ett”, sa han. ”Jag trodde gamla militärer hyllade kadaverdisciplin! Men det gäller kanske bara människor, inte hundar. Och när man möter honom i trappen kommer hundhelveten fram och nosar på en. Och Majoren tittar på en med uppfordrande stridsblick, och trots att det sista en vill är att klappa odjuret, så böjer man sig lite och klappar eländet. 
Jag funderar på att ta upp det med styrelsen, att det är förbannat störande att en del har djur inne i lägenheterna. Visst fan är det konstigt att det är tillåtet! 
Är det inte nån religion eller nåt söderut som inte tillåter hundar inne? Och värsta svordomen är Din usla hund? Jag ska ta mig fan ta reda på om det är nån satans religion och konservera. Jaha, konvertera. Fast jag är ju ateist och då är det väl svårare att … ja det där du sa. Du vet inget ställe där man köpa arsenik lite diskret, för resten?”
Just då kom Majoren. Hunden gläfste och gick fram och nosade på Enok. Majoren tittade stint på Enok med stålblå blick.
Enok böjde sig fram och klappade odjuret.

onsdag 22 januari 2014

Öron som trillar

Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Men nyss höll de på att trilla av. Det var ett inslag om underhållet av våra järnvägar. Sosseledaren ville förstatliga det så att ett enda företag har hand om det. Skälet var enkelt; ingen människa som ser nyheter, lyssnar på nyheter eller läser en tidning kan ha undgått att underhållet inte fungerar. Att tåg spårar ur och att det närmast är ett under att inga allvarliga personskador, eller till och med dödsfall skett. Men Rapport lyckades hitta en kvinna som tydligen lyckats undgå att märka vad som sker. Hon heter Elmsäter-Svärdh och är, tro det eller ej, vårt lands kommunikationsminister. På fullt allvar säger hon att avregleringen av underhållet gjort att det är 20 miljarder billigare, OCH, håll i er nu, att det fungerat! Ett helt land kan konstatera att det är osant. Man undrar om människan överhuvudtaget vistats här de senaste månaderna.
Och så detta förfärliga: det är 20 miljarder billigare nu. Tacka fan att det blivit billigare; det blir inte så dyrt när man drar ner på det som borde kosta! För att få kommunikationerna att fungera. Vilket jag trodde var en kommunikationsministers uppgift.
Att jag skriver ”detta förfärliga” om hennes svar att det blivit billigare, beror förstås på att hon säger sig vara nöjd med ett underhåll som vi alla ser inte håller måttet. Men också på att hon tycks tro att vi är så inskränkta att vi i varje läge accepterar att utgifter minskar. (Men när det gäller att sänka skatter för rika och friska är hon med på – tåget)
Men en stilla fundering infinner sig: det blir nog inte så billigt att reparera allt som eftersatts när man "sparat".

  

Nätfiske

Tiden går och jag minns inte om jag publicerat den här lilla berättelsen tidigare. Här är den i alla fall. Ni som har bättre minne än jag får väl hoppa över den. 

Det var tidig morgon och kallt. Jag tror det var i maj. Det var i alla fall tidigt 50-tal. Farsan och jag stod och väntade på farbror Birger; vi skulle till Hammarsjön och fiska. Framför allt ta upp näten som farsan och Birger lagt i kvällen innan. Vi var lastade med fiskegrejer; metspön, kastspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden gick utan att Birger dök upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", sa farsan. "Fan, nu skulle vi haft telefon!"
Men telefon hade vi alltså inte.
”Jag åker hem till honom", sa farsan och cyklade iväg. Efter en evighet var han tillbaka i Birgers bil.
"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss själva." (Senare fick jag reda på att Birger haft drygt fyrtio graders feber.)
Jag satte mig fram, fast jag lagom fyllt sju och inte ens börjat skolan, men farsan reagerade inte på min lilla kupp och vi fräste iväg.
När vi lastat allt i båten sa han:
"Hur fan gör vi nu? Jag kan ju inte både ro och ta opp näten. Kan du ro?"
Han visste mycket väl att jag inte kunde ro, eftersom han aldrig låtit mig komma i närheten av årorna.
"Det är inte så svårt", fortsatte han när han såg att jag blev nervös. "Jag talar om hur du ska göra."
Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från land. Jag visste att den markerade ena änden på nätet. Han stannade vid träbiten.
"Okej", sa farsan, "nu är det dags för mandomsprovet!"
Jag visste inte vad mandomsprov betydde, men han reste sig och visade att jag skulle ta plats vid årorna, och jag lyckades ta mig dit trots att båten krängde.
Jag fattade årorna. De var som timmerstockar för mig; jag orkade knappt lyfta dem och båten gled bort från träbiten.
"Slå back", skrek farsan. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott. Farsan kom rusande från aktern.
"Slå back, sa jag ju", skrek han.
Jag vet fortfarande inte om jag slog back, men jag tog så mycket jag orkade och lyckades få den ena åran att röra sig i vattnet. Och båten, som redan krängde rejält av farsans rusning, gick tvärt åt vänster.
Farsan föll åt höger. I vattnet.
Han tog sig upp i alla fall.
"Flytta på dig", fräste han och knuffade till mig. Jag tog mig till aktern och satte mig och lyssnade till hur han svor, medan han rodde som en galning mot land. Jag kände på vattnet; det var iskallt.
Vi tog oss till bilen, farsan frös så han skakade. En tanke slog mig.
"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?" Jag hade lärt mig att man ska vara rädd om maten.
"Skit i matsäcken", skrek farsan och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att jag tyckte att något måste sägas, och jag visste att Birger var rädd om bilen, så jag sa:
"Birger blir nog inte glad när sätet är blött."
Farsan morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Morsan var i köket när vi kom hem och såg oss inte komma in i hallen.
"Är ni redan hemma", ropade hon. "Fick ni nån fisk?"














tisdag 21 januari 2014

Nyspråk

Igår tänkte jag på Erik Blair. Igen. Han skapade under pseudonymen George Orwell begreppet Nyspråk i sin roman 1984. 
Nyspråk brukar oftast och enklast förklaras med att de styrande sa ”krig är fred” till sina undersåtar. Man vände något i grunden negativt till något (för de styrande) positivt. 
Jag tänkte på honom igen när regeringen presenterade ett ”sparpaket” för SJ. En kort tid efter att en minister sagt att man nu gör en historisk satsning på järnvägen! 
Ett antal SJ-anställda lär snart vara före detta anställda. Precis som de 700 underhållsarbetare som blir av med jobbet. När underhållet är så uselt att det rapporteras om urspårningar och incidenter nästan varje vecka, och det snart är smått sensationellt om ett tåg kommer i tid!
 Då betyder tydligen nedskärning satsning i en ministers mun. 
Då kan man tala om Nyspråk!

Många som blir arbetslösa av denna historiska ”satsning” är försäkrade mot arbetslöshet via A-kassan, och de får kanske ut från den försäkring de betalat avgift till. Om jag förstått vår finansminister rätt, kallar han denna utbetalning från försäkringen för bidrag. 
Inte fan har jag hört någon säga att den som drabbats av till exempel en skada på sin bil fått bidrag; då säger alla att man har fått försäkringspengar utbetalade. Och inte har jag hört vår finansminister säga att den får bidrag som får s k Rutavdrag, för att han har råd att engagera en bartender till sin privata fest. 
Å andra sidan: med en bartender på trädgårdsfesten försäkrar man sig mot felblandade drinkar. För visst vore det pinsamt om en gäst begär en Övre Manhattan och får en Dubbel Stureplan.

onsdag 15 januari 2014

Råd

Nyligen hörde jag på radio en man som anses vara särskilt kunnig i ekonomi. Han sa att inflationen är för låg i Sverige. Den måste upp till ungefär 2 %, vilket är det är det mål vi har, sa han.
Det verkade på honom som om det mesta skulle ordna sig bara vi får lite högre inflation. Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att följa denne särskilt kunnige man. Allra helst när jag fick besked om årets pension; där kompenseras man inte för den inflation den särskilt kunnige anser att vårt land ska ha. Tvärtom. Pensionen MINSKAR med några hundra per år. Som pensionär är man därför glad om till exempel maten inte blir dyrare. Billigare lär den ju knappast bli. Men för den som får lägre inkomster, till exempel sänkt pension, blir den faktiskt dyrare.
Om den särskilt kunnige får som han vill blir den alltså ännu dyrare för en pensionär. Men den särskilt kunnige har nog hög lön och får jobbskatteavdrag, så han har nog råd med lite dyrare mat. Oftast har ju de som vill ha högre inflation just – råd.
Om den kunnige får råda, kan det bli knepigt för en pensionär att få råd med det man förra året hade råd med.
När jag tänker på den särskilt kunnige misstänker jag att de råd han ger är dyra. Men om de är goda vete fan!

fredag 10 januari 2014

Supervalens tid

Det är supervalår 2014: det har ni väl hört? Val till riksdagen och val till det alltmer fjärran EU. Två val. Jag tycker inte att det är så mycket, trots att jag är pensionär och vardagen har en tendens att köra ihop sig just för pensionärer. Ni vet apoteket på tisdag och … Men vänta nu!
Det finns ju flera apotek att välja mellan. Men det har det ju å andra sidan alltid funnits, och man går som tidigare till det apotek som ligger närmast. Problemet är att sedan man fick valfrihet och kunde välja mellan flera ägare, har apoteken sällan alla mediciner hemma Det tycks mig som om lönsamhetskraven inskränker lagret. Åtminstone när det gäller mediciner.
Däremot har man ett rejält sortiment skönhetskrämer. Men eftersom ett apotek långt ifrån alltid har den medicin man behöver på lager, får man gå dit en gång till. Om man kan gå skapligt, vill säga. För mig som går allt annat än skapligt blir det kämpigt: jag behöver ta hjälp.
Jag kan förstås ringa och beställa den medicin som är ett måste för att min sjukdom ska hållas någorlunda i schack; då behöver jag bara gå en gång till det apotek som ligger närmast. Ibland tar det förstås en stund att komma fram per telefon. Ni vet väl hur det är när man har plats 65 i kön och räkningen stannat av.
Men jag har varit på andra ägares apotek än det som ligger närmast. Sortimentet av medicin är nog detsamma. Det vill säga man har inte den medicin jag behöver på lager. Också skönhetskrämerna förefaller vara desamma. Och lika många.
Det påstås i alla fall att vi fått större valfrihet när det nu är flera som äger apoteken. Fan tro´t. Men det är förstås flera som tjänar pengar på att många av oss är så sjuka att vi måste ha medicin.

Att välja under supervalåret är inte särskilt svårt för de flesta av oss. Antingen väljer vi något av regeringspartierna om vi tycker att de gjort något bra, eller också något av oppositionspartierna. Men jag hoppas att så få som möjligt röstar på herrarna i SD.
Betydligt svårare har det varit att välja mellan alla hundra förvaltare i PPM-systemet. (Heter det väl?) Där har valfriheten antagit såna proportioner att den eliminerats. Så kan det gå när man släpper det alltför ”fritt” för förvaltare att tjäna pengar på oss.
Ett svårare val än det vid valurnan, ställs också de inför som måste välja när de ska flytta till ett äldreboende; om det finns plats. Då slåss ”aktörerna” om våra skattepengar.
Och jag måste förstås nämna det fria skolvalet. Det är fritt för en del. Men inte för alla. Vad det betyder i slutändan får var och en försöka räkna ut. Räknat ut det bra har nog alla kapitalister som nu kan tjäna pengar utan att behöva riskera något, eftersom det är skattepengar som ”riskeras”. Medan vi som ofrivilligt fått ta risken står och tittar på. Och elever drabbas när skolor läggs ner.
Och resultaten i skolan talar sitt tydliga språk.
Det är då som man börjar tänka på att verklig frihet måste vara något annat än bara frihet att tjäna pengar, och att den blandekonomi man tror på kunde blandas bättre.  

OL 2022

Det är mindre än en månad kvar till vinter-OS i Ryssland. Såvitt jag förstår blir det en dyr historia. Orten som av någon märklig anledning fått spelen, Sotji, är ingen etablerad vintersportort, utan man har i bergen ovanför staden byggt arenor för tävlingarna. Som alltså kostat multum. 
Numera tycks man tävla inte bara i idrott utan också i själva arrangemangen. Inte minst uppmärksammas invigningen och jämförelser görs med tidigare arrangörer. Själv är jag intresserad av idrotten och förstår inte glamouren kring invigningarna. 
Var det inte Hitlers Tyskland som började med invigningar 1936, för resten? Och de flesta journalister på plats var djupt imponerade av arrangemanget. Så kan det gå. 
År 2022 har Stockholm sökt vinter-OS, och det är som bekant en etablerad vintersportort: man har till exempel slottssprinten på skidor. Tyvärr finns det sällan eller aldrig snö till en bana och lastbilar får köra i skytteltrafik och bland annat lägga ut ”snö” som bildats när man skrapat isbanor av skilda slag. Kultur- och idrottsministern har sagt nej till statligt stöd: det har jag all förståelse för. 
En konkurrent till Stockholm är Oslo. I Oslo finns Holmen-Kollen, världens i särklass bästa arena för längdåkning. Som jag ser det är det David mot Goliat. I småskolan indoktrinerades vi till att hålla stenhårt på David. Nu håller jag på Goliat. Och nationalismen är chanslös mot förnuftet. 
Holmen-Kollen for ever! 

PS OL är den norska förkortningen för OS. Om någon undrar över rubriken

tisdag 7 januari 2014

Tankar om en annan slags rörlighet


För inte så länge sedan hörde jag en s k expert på ekonomi säga att Margareth Thatcher räddat Englands ekonomi. Den som med någorlunda öppna ögon ser vilka konsekvenser denna räddning fått, kan nog tänkas utbrista: Gud bevare oss för en sådan räddning!  Men det skulle inte förvåna mig stort om den s k experten och hans systrar och (framför allt) bröder, snart säger att de nedskärningar som nu sker i England, är ett led i den räddning som inleddes av Thatcher.
 Så gott som alltid drabbar nedskärningar de som inte har så mycket. Och så gott som alltid får de som redan lever i överflöd (eller åtminstone har det gott ställt) ännu mer. Ronald Reagan påstås av en och annan ”expert” ha räddat USA:s ekonomi. Vilka som räddats ser man om man tittar på förmögenhetsfördelningen i landet. Den är en skam för mänskligheten.
Här i Europa har ett antal Storebröder tvingat några småbröder att föra en åtstramningspolitik som nog gjort rika knösar ännu rikare och fattiga satar ännu fattigare. För att travestera en nyligen aktuell saga av Tage Danielsson.
Skälet lär vara Finanskrisen. Jag hörde aldrig det ordet innan avregleringarna genomfördes på 80- och 90-talen, och kapital fick löpa fritt. Och löpte så fritt och otyglat att det löpte amok och skapade sån kris i det nu nästan helt otyglade ekonomiska systemet, att staterna ansåg sig tvungna att vräka in pengar i systemets blodomlopp, bankerna, för att rädda det.
Nu använder konservativa politiker ordet ”Finanskris” som om det vore något som bara hux-flux uppstått, och att vi för att komma tillrätta med denna kris måste ta från de fattiga och ge åt de rika. Om det är så har vi skapat ett system som inte är mycket att yvas över. Vi borde snarare skämmas.
Jag tror att världen behöver vara blandekonomisk, jag tror att det krävs tyglar för t ex kapitals rörlighet. Men idag är det människors rörlighet som hamnat i fokus. Ett av förslagen från den konservativa regeringen i EU-landet England är nu att de som jobbar i England (och, antar jag) betalar skatt, men kommer från t ex Sverige, inte ska få barnbidrag.
Det är ganska otäckt att människors rörlighet ifrågasätts så mycket, men pengars rörlighet kan ske tämligen tyst. Jag är rädd för att fokus ligger fel och att vi måste ändra det. Annars har nog ”Finanskriserna” kommit för att stanna.

måndag 6 januari 2014

Olympiska spel


Sverige gjorde ett fantastiskt OS 2010. Jag pratar nu om längdåkning. Övriga grenar minns jag knappt. Jo, att Anja Pärsson blev blåslagen när hon vurpade, men kom igen och tog ett brons ett par dagar senare. Sånt minns jag.
Annars var det Kalla, Hellner, Johan, Rickardsson, Södergren och Anna Haag man minns. Känns namnen igen? Om Anna får en plats i år är osäkert. Hon har varit förkyld och missat träning. Precis som sambon Emil Jönsson. De bor på hög höjd i Davos. Jag har tänkt på att Per Elofsson, supertalangen, byggde ett höghöjdshus och blev sjuk. Tänk om den som vuxit upp på havsnivå inte klarar att vistas på hög höjd för länge?
Nu tycks ju Emil vara på gång om man ska döma efter tävlingarna i helgen. Han var annars en av få svenskar som gick mindre bra 2010. En annan var Teodor Petterson; han körde sprintstafetten och orkade inte alls. Ett par nya namn har dykt upp. Calle Halfvarsson. Hanna Eriksson. Ida Ingemarsdotter.
Men tyvärr tänker jag på 1976, då Tomas Magnusson av familjeskäl stannade hemma och Lundbäck var helt ur form. Minns jag rätt blev det en medalj: Benny Södergren smög fram och tog brons på 5-milen.
Och just nu står det på Text-TV att Johan Olsson är skadad! Plus att han varit förkyld i julhelgen. Rickardsson blev påkörd av en bil och skadade knät i somras. Södergren har nog gjort sitt och nu i helgen kom Hellner 8:a i Skandinaviska Cupen! Åtta!!  
På damsidan glömde jag Stina Nilsson och fjolårets sensation Emma Wikén. Men Emma får nog ingen biljett.
Det ser sämre ut än på länge, är jag rädd. Jag hoppas jag har fel, förstås. Men det kan bli som 1976; ett brons. Det tar förstås Charlotte Kalla på dubbeljakten. Men stafetterna då? Det vill nog mycket till om damerna ska rå på Finland eller USA i kampen om silver och brons. (Större favorit än Norge i stafett har väl aldrig funnits.)
Och herrarna, troligen utan Johan och en Hellner som inte varit på topp på två år, lär få det mer än svårt att ta medalj i stafetten. Jag hoppas jag har fel, och att det mera kommer att likna sommar-OS 1976, då Gärderud och Bernt Johansson tog två av våra populäraste guld i modern tid.
Men det är nog tur att jag kan glädjas åt norska guld.

Sent PS. Anna, Emma, Sara Lindborg och Britta Johansson-Norgren togs idag ut. Men hur är det med Hanna Eriksson? Hon vann ju en etapp på touren. Och inget nytt om Johan 

lördag 4 januari 2014

Come-back


För en tid sen hörde jag att en relativt framgångsrik boxare dött. Mot slutet av karriären blev det dock som det lätt blir för boxare som håller på lite för länge. En del stryk alltså, och efter en förlust sa en reporter:
”Nu är det väl dags att sluta.”
Men boxaren sa med grötig röst: ”Jag fortsätter!”  
Jag har aldrig varit uppe i den fyrkantiga ringen (!) och boxats, men jag har det gemensamt med den gamle boxaren att jag fortsätter. I mitt fall med bloggandet. Det blev lite tomt i mitt orörliga liv att lägga av. Jag håller på att redigera en roman jag fått ihop och det är i och för sig roligt, men ger inte utrymme att skriva om de inspirerande dagshändelser som drabbar oss. Där finns det uppslag till korta betraktelser!
Jag börjar alltså om, men de flesta av mina läsare tror förstås att jag slutat definitivt efter att de läst mitt förra inlägg. Så jag vore tacksam om ni sprider att jag gör som den gamle boxaren: Fortsätter.
Jag såg för resten att riksrevisionen granskat avregleringarna; bland annat den av apoteket. De var tydligen inte så bra för de ständigt åberopade statsfinanserna. Dogmatism kostar; i det här fallet flera miljarder enligt riksrevisionen. Och inte har det blivit lättare att få medicin för oss kroniskt sjuka; tvärtom.
Men på macken säljer de receptfri medicin numera. Tyvärr ger en del av personalen också råd om medicin. Det är ju inte så bra. Det hade säkert inte Göran Hägglund tänkt. Men ibland måste nog den mest dogmatiske anhängare av Marknaden inse att den behöver tyglas.
F ö är en av bröderna Everly död. Ni vet Everly Brothers, förebilder för bl a Simon & Garfunkel. Bort gå de, sakta skrida de.