Brazil

Man ska ha ett lag, helst i England. Det har jag också, Ipswich Town Football Club. 

Det var i början av 1960-talet The Town gick direkt från 2:an  och vann ligan. Det tyckte jag var så häftigt att jag sedan dess haft The Town som favoriter. Idag spelar man en inte särskilt framträdsande roll i 2:an, som av någon anledning kallas the Championship.

Men i början av 1980-talet hade man sin andra storhetstid. Jag minns centern Paul Mariner, landslagsman för England, och forwarden Eric Gates. Och de båda holländarna på mittfältet, Arnold Mühren och Frans Thijsen. (Och visst var väl Terry Butcher mittback?)                                    

Men mest tänkte jag idag på den tredje forwarden, Alan Brazil. Inte för att VM är i Brasilien, utan för att man bröt matchen Holland-Mexiko efter 30 och 75 minuter för att spelarna skulle få dricka och svalka. Det var då jag tänkte på Alan.

Han var landslagsman för Skottland vid VM 1982 och var nära döden. FIFA ansåg sig veta bäst och fram till 82 i Spanien fick man inte dricka i VM under en match. Alan drabbades av uttorkning och fördes till sjukhus och fick dropp. Sen dess får man inta vätska.

Alan klarade sig. 

Men Ipswich kom bara 2:a i ligan. Vinnarna fick höra You never walk alone på Anfield det året också.

Utanförskap

Innan jag gick i pension var jag långtidssjukskriven på halvtid. Den som är långtidssjukskriven är enligt det politiska språk som uppstod 2000-talet en del av Utanförskapet. På förmiddagarna jobbade jag och var väl då en i Innanförskapet, men på eftermiddagarna skiftade jag skepnad och gick över till Utanförskapet. 

Att jag gick över till Utanförskapet märkte jag framförallt den 25:e varje månad. Då märkte jag att sjukersättningen stod stilla, eftersom jag ”slagit i taket”. Jag upptäckte också att jag betalade högre skatt när jag befann mig i Utanförskapet. Tanken bakom denna märklighet var väl att den som var i Utanförskap skulle bli frisk om han fick det sämre ekonomiskt.

Nu är jag pensionär och tillhör inte Utanförskapet. Men jag betalar också nu mera i skatt än den som jobbar, förstås.

Jag tittar just nu ut över Östersjön och det slår mig att den är en långtidssjukskriven som bara blir sämre.

Kan havet bli en del av Utanförskapet? När vi borde kämpa för att det ska bli bättre gör vi tvärtom; visst är det märkligt? 

Ännu märkligare är att så många betraktar kortsiktiga beslut som kloka. De borde fundera på Tage Danielssons ord: Utan tvivel är man inte klok. 

Inskription

Inskription

eller förslag till en

Lögnen följer vår häl

från vaggan till kyrkogården

Blott fiender tog du farväl

men vännerna reste vården.  

Så skrev en gång Nils Ferlin, och visst var han bäst.

Läs raderna en gång till, och låt orden sjunka in. Då lär du också inse att han var bäst.

Eller hur? 

Att välja framtid

Här på landet tycker några att vi ska bygga ett tio kvadratmeter stort omklädningsrum vid vår badbrygga, med en dam – och en herravdelning och ett soldäck framför. Vi är inte mer än ca 30 hus på området. Det är därför ingen djärv gissning att detta överdimensionerade omklädningsrum kommer att bli sparsamt utnyttjat.

Nu ska sägas att vi byggde ett soldäck för ett antal år sedan, och att det också finns ett omklädningsrum (gammalt och originellt och kanske just därför värt att bevara).

Det behöver rustas upp. Det har stått där sen vi byggde badbryggan på 70-talet, men det har använts sparsamt eftersom behovet av omklädningsrum varit försumbart; vi har klätt om hemma eller i skydd av ett badlakan.

Ett alternativ i den pågående omröstningen är att renovera det befintliga omklädningsrummet. Det är här en fundering kring konsumtionssamhället dyker upp. Vårt slit- och slängbeteende är naturligtvis ohållbart när vi konsumerar ungefär 2 jordklot per år. I den s k västvärlden mellan 3 och 4. Man behöver inte vara Einstein för att förstå det.

Någon tänker kanske ”vad har ett omklädningsrum med Jorden att göra?” I det här fallet: renovera/reparera i ställer för slit och släng. Vi är numera i det läget att vi ständigt står inför det valet.

Kanske klarar sig det lilla befintliga omklädningsrummet från att stå under vatten när barnbarn och barnbarns barn ska bada om vi väljer rätt idag?

Tjaden

Det var sol men kallt i morse. Om nu 11 grader är kallt. Dagarna före midsommar är det nog det; åtminstone när det inte når mer än 13 flera timmar senare. 

Men ute händer saker. Där är prästkragar och tjärblomster i full blom, kart på körsbärsträd och blåbärsris och på berget står fjällbruden, och visst sjöng väl den rockande samen, Sven-Gösta Jonsson, om en fjällbrud i blom? 

Annars hade han en, för den tiden, monsterhit med Vid foten av fjället. Den började så: här Jag är lapp … Sen staplade han fördomar om samer på varann. De är först nu jag undrar: drev han med oss?

Alltnog. Fjällbruden står vit och vit har en huvudroll i följande sanna berättelse:

Mina morbröder Hans och Timon var på väg in i Valdemasvik med sin båt Kvadden, och min morbror Henry satt på gräset på Grännäs, badplatsen för Valdemarsviksborna. Henry var f ö öknamnad efter Tjaden i Remarques roman om 1:a världskiget, På västfronten intet nytt. Öknamnet fick han av arbetskamrater på Lundbergs Läderfabrik. Jobbarna ägde bildning. Ibland misstänker jag att bildningen sjunkit i takt med att utbildningen ökat

Förra året sanerades Viken (kanske) efter Lundbergs. För dyra pengar. En del sa att det inget kostade; ”det är EU-pengar.” Som om det vore gratis att vara med i EU!

Men nu till slutet av historien. Tjaden hade vinkat förgäves och när han träffade de andra sa han: ”Såg ni mig inte på Grännäs? 

Hans:”Åh fan, var det du, vi trodde det var en vit trädgårdsmöbel!”

Men vad händer med Nationens tillgångar?

Den 6 juni. Nationaldag. Förr var det Svenska Flaggans dag och kungen delade ut flaggor till nya svenska medborgare. Det gör han väl fortfarande? 

Nationalismen har i alla fall blivit mera framträdande sen vi fick nationaldag. För en del har den blivit så stark att de anser att nya svenska medborgare inte är svenskar, därför att de råkat födas i ett land som inte sällan är sämre lottat än Sverige, och tvingats fly hit. Och alltså varit här så länge att de nu är svenskar och bor och verkar här i landet.

Verkar här i vårt land kan också utländska gruvbolag göra; de är välkomna hit för att tjäna pengar på att bryta våra mineraler. Sen kan de dra härifrån med alla pengarna. Utom två promille av vinsten som ska användas för att återställa vårt lands mark. Det verkar inte vara någon Einstein som kommit fram till två promille, precis. (I t ex Australien får bolagen betala 30 PROCENT.)  

Nu tycks tanken vara att medan gruvbolagen är här och får ta vårt lands mineraltillgångar, så ger det ett antal jobb i glesbygd. Men så småningom har bolagen tagit vad de behöver och kvar står Sverige med sina sår i marken. Kanske ger det några sketna jobb när man ska försöka återställa det bolagen åstadkom när de fick ta en värdefull bit av vårt land. Men det är som att pissa på sig: det ger en kort värme.

Alltnog. Igår läste jag några av Stig Dagermans dagsedlar. Inga jämförelser, men jag skrev själv en liten dagsedel nyss.     

I Sverige kan ett bolag bryta

Ett mineral inunder landets yta

Till återställningen vi alla ”sala”

ty bolag slipper att betala

Nej, inte riktigt

Det är viktigt

De står för noll punkt två promille

Och skrattar ”Borg, han är en hyvens kille!”          

Vad är "riktig"?

I morse diskuterades det nyaste betygssystemet på radio. Forskare och elever verkade inte tycka att det är så bra. Själv har jag ingen uppfattning om det är bra eller dåligt. Utom att det tycks vara svårt att hitta ett system som är bra.

Betyg ska mäta kunskap. Men som jag minns min skoltid hade de en tendens att betygsätta hela människan som bra eller dålig. Jag hade flera lärare som mobbade ”dåliga” elever. Värst var en gymnastiklärare. Han hade klara fascistoida drag; vi var rädda för honom och skrattade med när han mobbade en mörkhårig, överviktig pojke som hette – Rosenberg. Jag skäms när jag tänker på när vi skulle ha mästerskap inomhus och grenarna var höjdhopp och stående längd och vi skrattade när den fan sa: ”Rosenberg ska vara med i höjd, han har klarat 1.30. Nä visst ja, det var i längd.”  (Kvallängd var 2,70, tror jag)

Och i vuxenlivet finns en bedrövlig tendens att betygsätta människor som lönsamma eller inte. Det mest bedrövliga man kan höra är Sverigedemokraterna som sätter prislapp på människor som tvingats fly från krig och förtryck. Nästan hela finansieringen av deras förslag bygger på att vi inte tar emot invandrare. Den som räknat skulle f ö inte få godkänt i matte.

I arbetslivet betygsätts både människor och jobb; politiker talar om ”riktiga” jobb. Det förefaller som om de med ”riktiga” jobb menar till exempel jobb med provisionslön på ett Call-center medan ett jobb som arbetsförmedlingen subventionerar på en förening inte är riktigt. På grund av subventionen. Dock tycks jobb då staten subventionerar med RUT-avdrag vara ett ”riktigt” jobb. Man blir lite förvirrad av detta märkliga språkbruk.

Kanske är det dags för en del politiker att pröva ett riktigt jobb?

Risker

Jag lyssnade med ett halvt öra på radio och någon sa ordet risker. Det handlade om ekonomiska risker. När det pratas om risker är det ofta sådana som avses numera. Bankerna tar risker. Heter det. 

Men bankerna tycks ha säkra och stora fallskärmar. Och då menar jag bankerna i sig; inte deras direktörer som får bonus och fallskärmar eftersom de tjänar pengar åt banken bland annat genom att skillnaden mellan in-och utlåningsräntan är orimlig. Då är det nog inte så svårt. 

Hittills har det oftast varit så att när en bank lånat ut till några som inte kan betala, tas risken dels av dom som inte kan betala t ex lån på ett hus. Dom blir inte bara av med huset, också skulden blir kvar. Åtminstone är det så i Sverige; i många andra länder räcker det att banken tar huset. Och om banken lånat ut till för många som inte kan betala tillbaka uppstår ofta en så kallad finanskris. Då rycker staten in och räddar bankerna genom att vräka in skattepengar i bankerna.

Därmed får vi alla vara med och ta risken, och staten kräver oftast inget i gengäld, för man anser inte sällan att staten inte ska lägga sig i och störa de marknadskrafter som råkat åstadkomma krisen. Kanske ger en och annan finansminister en liten ”signal” till bankerna att vara lite försiktigare, men det skiter bankerna i: utan risk kan de dela ut pengar till ägarna. Det är ju deras huvuduppgift. Om nu någon trodde något annat.

Jag tänkte sen på andra risker. Den allra största risken är kanske vårt beroende av energi. Eller rättare: hur den framställs. Även om en och annan hävdar att kärnkraften är ren och riskfri, visar historien att det inte är så.  Jag tror inte jag behöver nämna kol, olja och gas; i teorin verkar de flesta förstå att de inte är riskfria.

Och nyss kom det en ung man med en kamphund gående på trottoaren. Han hade den visserligen i koppel, men jag kände att jag som rollatorbunden löpte en viss risk. Allra helst som trottoarkanterna på Storgatan i Valdemarsvik är för höga för en rollator med vidhängande krympling som helst vill byta trottoar.

Hunden anföll mig inte. Men jag vet att hundar dödat människor. Så jag andades ut, och tänkte sen på vargen. Häromåret dödades en djurskötare som ensam gick in till en vargflock i fångenskap, men annars är det snart 200 år sen en varg dödade en människa. Också det var en varg som fötts upp av människor; i Gysinge i Gästrikland. Vad menar jag med detta? Kanske att det inte är så stor risk med vilda vargar, och att alla hundar inte är vår bästa vän.

Åter på Lilla Blå

Juni och sommarmånad igen. Tyvärr är jag sämre än för ett år sen, och det är klart att man funderar en del på den här jävla sjukdomen. Jag märker det så tydligt här på landet; det är på något vis lättare här att jämföra med hur det var i fjol. Till exempel ser jag det på de allt kortare sträckor som jag kan gå. (Om sanningen ska fram: jag kan inte gå alls utan rollator.)

Nåja. Jag har gett ut en bok (Se mitt inlägg Bok 8 april) och håller på med 2 till. Flera som läst min första tycker den är bra; det gläder mig.  Det är ju bra att man lämnar något efter sig.

(För resten: om ni inte köpt boken finns en länk i ovan nämnda inlägg!)

Nåväl. På förmiddagen for vi in till Valdemarsvik och jag drack en cappuccino på mitt stamfik Lilla Blå, där jag som vanligt kollade in folklivet. Men ännu har inte sommarruschen börjat; endast ett fåtal rörde sig längs Storgatan. Om några veckor blir det annorlunda.

Och nog har mycket ändrats. Där jag sitter låg en gång Hotellet som figurerar i åtminstone en Stieg-Trenter-deckare. Och lite längre bort gjorde polisen razzia för cirka 60 år sen; en liten gatstump var tillfälligt enkelriktad och där stod de och bötfällde cyklister som cyklade den väg som de brukade. 

Ett par av mina morbröder och min far åkte fast och fick böta. Jag tror det var 15 kronor. 15 kronor var mycket i början på 50-talet. Idag prioriterar inte polisen cyklister som kör mot en tillfälligt enkelriktad gatstump. De har viktigare saker för sig. Som att bevaka att alla får demonstrera, oavsett vilka det är.

Håhå ja ja. Sverige är nog lätt att ta över för mörka krafter. Det tycks krattas som fan i manegen.