Driving home for Christmas

Det verkar finnas en rädsla hos politiker med makt att arbetsviljan är låg i Sverige. Inte minst bland ungdomen. Till exempel tycks de tro att människor inte vill jobba om arbetslöshetsFÖRSÄKRINGEN, dvs a-kassan, blir så "hög" att att arbetslösa slipper stå i matkö. Det är en jävla cynism som inte borde finnas i vårt land. Framför allt borde dessa cyniker kläs av all makt.
Jag firade julafton med bl a mina fyra barnbarn. Malin är 21. Hon studerar i Jönköping och nu på lovet jobbar hon i en bokhandel. Alla som besökt en bokhandel före jul vet att personalen har (drygt) fullt upp. Malin gillade att den 23:e var en söndag. "Röd dag, dubbel lön", sa hon, trots att hon var trött.
Hennes kusin Linnea är 20 år. Hon jobbar på Burger King, sedan hon tog studenten 2011. Hennes tider är nästan osannolika för den som upplevt ett Linköping som var tomt när sista filmen slutade halv elva. Nu jobbar hon ofta till klockan 03.00 på helgerna! Nästa höst ska hon fortsätta studera, men just nu tjänar hon pengar och skaffar erfarenheter inom hamburgerbranschen.
På Burger King jobbar också Linneas bror Adam, 18. Han går fortfarande på gymnasiet och jobbar "extra" vissa helger. Innan dess delade han ut reklam på helgerna. Han tar studenten i vår.
Adams kusin, och Malins bror, Marcus tog studenten för ett halvår sedan. Han jobbade precis som Malin med bl a trädgårdsarbete deltid på företaget där deras mor, min dotter alltså, är anställd. Men det blev naturligtvis för få timmar för ungdomar som vill jobba.
Så han flyttade till Tönsberg. Norge alltså. Där har han ett tungt men välbetalt jobb på en livsmedelsfabrik med 500 anställda. 150 är svenskar. Han blir i Norge fram till sommaren; sen blir det studier för honom också. Jag tänkte på honom nästan hela dagen i lördags när de (tre killar) åkte hem, och igår bad jag honom spela "Driving home for Christmas". Den stunden kommer alltid att vara mitt minne av den.
I morgon åker de tillbaka till Tönsberg, ty den 27:e börjar Marcus jobba 03.00! Jag har inte Linneas schema men kanske slutar hon när Marcus börjar.
Jag har svårt att tro att arbetsviljan är låg hos svenska ungdomar.
Den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige har andra orsaker. Kort sagt: felet finns någon annanstans.

God Jul

På TV visas en lång kö med människor som står utanför en kyrka där mat delas ut. Det är inte i ett fattigt land. Eller i något land som drabbats av de allt vanligare naturkatastroferna. Det är den 23 december, dan före dan, i Sverige, ett rikt land.
Och i TV-reportaget talar man om att majoriteten av svenskarna fått det bättre sen 2005, men att fattigdomen samtidigt ökat kraftigt. Mycket kraftigt. Av landets arbetslösa får var 3:e inte ihop till livets nödtorft! Och vi vet ju att antalet arbetslösa ökar. Trots 4 "jobbskatteavdrag". Eller kanske på grund av.
Ty den sänkta skatten för de redan arbetande har så vitt man kan se inte fått fler i arbete. Däremot har den självklart ökat klyftorna i landet. (På något sätt ska ju sänkningarna betalas.) Och i länder med stora klyftor frodas bland annat kriminalitet. Med mera. Det kanske är valtaktiskt riktigt att ge de flesta ett rejält fläskben i form av "jobbskatteavdrag". Men för den som försöker se längre än till nästa val är det mer än trist att beskåda eländet. För att tala klarspråk: man blir förbannad när ett så rikt land accepterar att människor inte kan äta sig mätta!
Och i radio igår sa statsministern att ett 5:e "jobbskatteavdrag" planeras. Till 2014; valåret. Och tanken sticker fram: är det för att rädda C och KD och därmed regeringen?
Någon har sagt att ett land bedöms efter hur det behandlar sina fattigaste.
God Jul, regeringen. Njut av julmaten.
 

Föräldravrålet

Idag har jag gått med i Föräldravrålet. Det står om det i ÖC idag. Det är föräldrar, morföräldrar, farföräldrar m fl som förstår att vi är på väg att lämna en jord, som är förstörd av just oss, i arv till barn och barnbarn. Bättre arv finns.
Föräldravrålet är partipolitiskt obundet. Det handlar om att påverka ALLA politiker, från Åsa Romson till Anders Borg. Fast Borg behöver nog en kraftigare knuff. Mycket kraftigare.
De som påstår att vi FÖRST måste klara ekonomin är nog lite snett ute. Värmen på jorden lär stiga, medan ekonimin ska klaras genom till exempel generösa sänkningar av bolagsskatten. Till ALLA företag; oavsett om det de sysslar med är något vi VERKLIGEN behöver. Eller förstör miljön ytterligare genom sin verksamhet.
Det håller ju inte att inte styra vår jord! Då går det mesta överstyr.
Häromdan hörde jag på Radio. Det var ett reportage från massarbetslöshetens Spanien. Det Spanien som för några år sen hade "starka statsfinanser". På en vägg hade någon skrivit:
Bara det inte blir som förut.
Sug på den, ni!

Tågresa i juletid

För många år sen, på 50-talet, firade vår familj jul hos moster Signe och morbror Knut i Arboga. Vi åkte tåg. ”Snälltåg”, glittrade min mor när vi klev på. Hon hade hört att snäll kom från tyskans schnell och betydde fort, men min far var måttligt imponerad. ”Nog fan är det ett snällt tåg som stannar vid varenda mjölkpall”, sa han efter ett tjugotal stopp.
Vi kom fram i alla fall, även om jag på senare år funderat på varför vi bytte tåg i Tillberga, en bra bit norr om Arboga; vi kom ju söderifrån. Men då undrade jag inte; det var bara spännande att se exotiska orter som Kolbäck och Dingtuna.
Min far hade köpt biljetterna av den rutinerade, men lite nervöse - det måste sägas - järnvägstjänstemannen Kalle Jonsson. Kalle hade med flinka händer slagit i sina tjocka tabeller och min far hade fått en rejäl bunt biljetter. Kalle hade önskat honom God Jul och Trevlig Resa.
Julen gick. Jag var tomte. Min yngre bror trodde ännu på tomten, men när jag kom in sa han, besviket som jag minns det: ”Christer.”
Sen var det hemresa. Fan vet hur vi åkte. Troligen är mitt minne av Krylbo fel, för det ligger ju lika långt norr om Arboga som Norsholm ligger söder om. Att jag nämner just Norsholm beror på att vi efter några timmars strapatser klev av där. Stationshuset var släckt, inte en käft var ute. ”Är du säker på att vi ska byta här?” sa min mor. ”Det står ju för fan på biljetterna”, fräste min far och gick fram och ryckte i den låsta dörren till väntrummet.
”Det hade kanske varit bättre att byta i Linköping”, sa min mor någon timma senare. Jag och min bror frös så vi skakade. Min far grymtade.
Så kom i alla fall en man och låste upp. ”Jag hörde att det stod folk här utanför”, sa han. ”Det djävla tåget är försenat”, sa min far. ”Vilket tåg?” sa mannen. Min far visade biljetterna. ”Det där tåget går bara på vardagar och idag är det visserligen onsdag, men det är ju annandagen, helgdag alltså.”
Vi väntade i den kalla väntsalen i tre timmar. Sen gick en rälsbuss till Åtvidaberg. Några år senare la man ner sträckan Åtvidaberg-Norsholm.
”Inte en dag för tidigt”, sa min far när han hörde det.

Decembersol

Om ett par timmar kommer dagen att blåna; av skymningen, kylan och snön på marken. Men ännu lyser solen. Jag ser ut genom fönstret, och på gångvägen utanför ligger ännu lite nysnö. Lite som sagt; en gående kan lätt ta sig fram. Till och med en cyklande. Det är värre att dra en rollator i snön. Jag vet; jag försökte igår.

Så det blir att stanna inne. Ett handikapp begränsar också upplevelserna. Trist.

Men jag inbillar mig att tankeförmågan vässas. I morse läste jag ett par kapitel i en bok av Göran Tunström och flera gånger sänkte jag boken och läste om, helt enkelt för att det som stod där var så satans bra och jag ville låta det sjunka in ordentligt. På äldre dar har jag lärt mig läsa.

Berättelsen börjar på en ö i Grekland. Det står inte vilken, men jag vet att det är Hydra. Trots att jag inte är särskilt berest har jag varit där. Två gånger till och med. Och mycket hastigt skildras en bröllopsfest. Ett antal namn på gäster räknas upp och i uppräkningen finns namnet Leonard från Montreal. Och jag ler för det är Leonard Cohen.
Tunström och Cohen blev vänner när de bodde på Hydra. Leonard Cohen skrev sin roman ”Älsklingsleken”. Jag minns inte vilken bok Tunström skrev, men det torde ha varit ”Maskrosbollen” eller ”Prästungen”. Jag skulle naturligtvis kunna slå upp det, men överlåter det åt er. Ni vet vad Slas brukade säga: ”Gud vare med er, själv har jag inte tid.”
Den bok jag nu läser är ”De heliga geograferna”. Jag ska läsa den som en bra bok bör läsas. Långsamt.
Det bör jag hinna.

 

Mera om 740 Park Avenue

Igår skrev jag om 740 Park Avenue, där rika Manhattanfigurer som inte vill göra rätt för sig bor. I programmet fanns en gammal intervju med Ayn Rand (1905-82). Hon såg lite otäck ut. Och inte blev det mindre otäckt när hon öppnade munnen. Ayn Rand förespråkade extrema fördelningspolitiska idéer: avskaffande av alla former av beskattning och alla bidrag, total privatisering av allt som traditionellt betraktas som gemensamt. Inklusive staten. I intervjun frågade man om vägar och utan att tveka svarade hon att vägarna också borde privatiseras! Till och med i USA betraktades hennes idéer som ogenomförbara. För att uttrycka sig snällt.

Men nu har idéerna dammats av där borta. Mitt Romney utsåg en vice-president-kandidat som heter Paul Ryan. Han har tagit till sig en del av Ayn Rands idéer. Romney är väl körd i politiken, men inte Ryan. Han kommer nog att kämpa för att de rika lobbyisterna på nr 740 ska betala ännu mindre till det gemensamma.
Och nu kan jag bara inte hålla mig: en del av det gemensamma i Sverige går till drinkblandning!
Och i Sverige lär dessutom en partiledare ha rekommenderat Ayn Rands bok ”Och världen skälvde”. Man undrar om Annie Lööf log när hon rekommenderade eländet.