Begravning med förhinder

Det hade varit begravning av Tim Grip på lördagen och det var söndagskväll då Jan Andersson kom in på Hotellets bakficka och satte sig vid bordet där Kocken Larsson satt, ensam med en öl och ett uppochnervänt glas.

”För Tim”, förklarade han glaset. ”Icke närvarande vänner, du vet.”

”Jag trodde vi skulle ses på begravningen, vi var inte många där”, sa Jan.

”Det trodde jag också, men det blev force majeure. Eller vad fan det heter.”

Och Kocken berättade:

Jag hade förstås tänkt gå på begravningen, men jag hade varken kostym eller vit skjorta, och så råkade jag träffa Willy Ballert här på Hotellet i torsdags och vi är ungefär lika stora och när jag sa att jag inte hade några kläder till begravningen sa han:

”Lugn bara Kocken, det ordnar Willy Ballert lätt som en plätt!”

Jag skulle få låna av honom, både kostym och skjorta, och vi bestämde att jag skulle komma hem till honom på fredag eftermiddag och prova och hämta kläderna.

”Fast prova är egentligen onödigt, du kan garanterat ha kostymen”, sa han.

För säkerhets skull provade jag i alla fall, och både kostymen och skjortan satt perfekt, och så sa jag: ”Du ska väl ha betalt för lånet”, och tog fram en hela Renat. Och, ja du känner ju Ballert; efter några groggar var brännvinet slut och då sa han: ”Du tror väl inte att jag sitter här naken en fredag!” och så tog han fram en hela Explorer.

Och hur det nu var; vodkan gick också åt, och jag måste ha drabbats av en smärre fylla för jag somnade till, och när jag vaknade var det mörkt och jag hörde Ballert och han sa: ”Ditt Svin!”

Jag tror han hade hämtat en granne för de var två som bar mig till ett badkar och en röst som jag inte kände igen sa: ”Fy fan, vad fanns det i hans mage!” Och så sa Ballert: ”Och kostymen är min och den lär jag inte kunna ha mer!”

I alla fall hade de fått ner mig i badkaret och någon, troligen Ballert, duschade mig och det luktade skit. Men på något sätt kom jag ur både kostym, skjorta, kalsonger och strumpor, och jag duschades ren. Jag kom upp ur badkaret och fick låna en badrock och Ballert sa: ”Fan tar dig om du skiter ner den här också!”

Hur det nu var, så kom jag hem och då var det redan lördag morgon och torghandlarna höll på att lägga upp varor när jag gick över torget. Jag sov hela lördagen och när jag vaknade var begravningen över för länge sen.

Så här sitter jag nu och det minsta jag kan göra är att hedra Tim med ett uppochnervänt glas. Och jag är skyldig Ballert en kostym och en vit skjorta. Plus kalsongerna och strumporna som jag lånade i går morse.

Nu vet du varför jag missade begravningen.

Jan fick in en öl och de skålade för Tim.

Novellen En polismans begravning

Polis Boman bodde en gång i Telegrafhuset, i B-ingången. Han var tjock och jovialisk och satte aldrig fast någon.

”Inga dumheter”, brukade han säga om till exempel ett gäng tonåringar hängde vid Valles korvkiosk. Han patrullerade oftast till fots och dök i regel upp på minigolfbanan vid Ån när han hade kvällspass. Oftast hade han en stekt med bröd i nypan. Valle sa att han åt tre stekta med bröd per pass.

Han följde alltid de bästa spelarna från bana till bana; det var Olle Slampen och Jocke Gomorron som delade banrekordet på 26 slag på de 18 hålen.

”Spela själv, Boman”, sa Slampen en gång.

”Det begriper du väl för fan att jag inte kan spela i tjänsten!” sa Boman.

Så gick han en sväng till kiosken på Storgatan och köpte två kokosbollar och en 200 grams Mjölkchoklad. Han åt kokosbollarna vid kiosken och gick tillbaka till golfbanan, mumsande på chokladkakan. När golfbanan stängde var hans pass slut och då sträckte han på sig och släppte sig. Den som äter mycket och rör sig lite blir ju lätt väderspänd och den åkomman drabbade ofta den 179 cm långe och 124 kilo tunge Polis Boman.

”Herre min gud”, sa Slampen, ”jämfört med den där stanken luktar det ju parfym från soptippen!”

Polis Boman flinade och släppte sig igen.

Arne Boman dog stilenligt; han föll med huvudet rätt i en väldig tårtbit vid förmiddagskaffet på polisstationen. Hjärtat hade gjort sitt.

”Min rygg är inte vidare stark, så jag orkar inte bära kistan”, skyndade sig den superlate polischefen Träff att säga. Han trodde att han som chef skulle bli aktuell som kistbärare, men han slapp; de brände Persson.

”Bara han inte exploderar”, sa Glad, andreman på stationen, ”så gasfylld som han alltid har varit. Fan vet om man vågar gå på begravningen!”

Alla på stationen gick i alla fall på begravningen; sex poliser i uniform och kontoristen Petra i svart dräkt. Det var nog tur att de var där, för utan dem hade det bara varit tre som följde Boman till den sista vilan Nu var det i alla fall tio.

”Åtminstone tvåsiffrigt”, sa Bomans gamle farsa Emil. ”Betydligt fler än jag väntade mig.”

De tre närmaste satt på bänken framför de sju från polisen och de pratade en hel del och inte direkt tyst.

”Bara han inte släpper sig”, sa Bomans morsa Greta, ”han var ju alltid så förfärligt gasig!”

”Klart som fan att han inte kan släppa sig när han är död!”, sa Emil Boman.

”Ska vi slå vad?”, sa nu Arne Bomans fru Eva, den tionde begravningsdeltagaren.

”Slå inte vad, Emil, man vet aldrig!” sa Greta Boman ängsligt. Livet hade lärt henne att vara rädd om pengar.

”Nej, det har du rätt i, Greta. Det törs fan gå in i ett så osäkert vad!”

Egentligen skulle det ha varit elva begravningsgäster, men Bomans son Jan-Olof spelade en viktig bridgeturnering och Emil Boman sa:

”Om Jan-Olof haft tid hade vi varit ett helt fotbollslag.”

”Men bridgeturneringen var ju inbokad sen månader tillbaka”, sa Eva Boman. ”Man kan ju inte strunta i en turnering hur som helst. Allra minst i bridge. Klas-Arne och Janne har ju spelat ihop i nästan 10 år!”

”Bara Arne inte släpper sig”, sa Greta Boman. ”Då skulle jag skämmas ihjäl mig!”

”Klart som fan att han inte släpper sig!” sa Emil Boman.

”Men du vågade inte slå vad!”

Just då kom prästen ut och hälsade och den högklassiga konversationen tog slut. Strax därpå började själva akten; prästen beskrev en förträfflig person och Greta Boman tittade sig förvirrat omkring, och sa:

”Men han skulle ju prata om Arne!”

Kvävda fniss hördes från andra bänk. Och efter akten fullbordades farsen då Eva Boman sa:

”Det skulle egentligen ha varit begravningskaffe nu, men Arne hade en sista önskan som handlade om begravningen.”

Sålunda stod tio personer och åt stekt med bröd vid Valles kiosk. När Eva skulle betala sa Korv-Valle:

”Låt mig få se herrskapet på korvarna. Det är det minsta jag kan göra för att hedra min bäste kund genom tiderna.”

Korv-Valle hade haft kiosken i 32 år.

Kort Novell om att köpa ägg

Äggubben.

Varje torsdag stod han i trappan. Han sa aldrig ett ljud; höll bara fram en platta ägg, och Jans morsa hämtade pengar. Men på fredagen sa hon alltid:

”I fortsättningen köper jag äggen på Konsum. Äggubbens smakar ju fisk.”

På lördagen sa Jans farsa:

”Fan, äggen smakar fisk. Kommer de från Äggubben? Jag tror att den snåle fan ger hönsen mört!”

”Ja, jag ska då inte köpa hans fiskägg mer”, sa Jans morsa.

Men på torsdagen höll han fram en platta ägg, och Jans morsa hämtade pengar; hon klarade inte att säga nej. Han var som en orm som hypnotiserar ett byte. Han stod där i trappan i en grön överrock som han hade sommar som vinter och en brun stukad hatt, och han tittade henne stint i ögonen. Och som sagt; Jans morsa köpte hans fiskägg.

Men på fredagen trodde hon att hon kunde bestämma själv och sa:

”I fortsättningen köper jag äggen på Konsum. Äggubbens smakar ju fisk.”

I sju år åt de ägg som smakade fisk. Jävla mörtägg, tänkte Jan ibland, om han åtminstone gav hönsen abborre!

Så dog äggubben och Jans morsa köpte ägg på Konsum.

På lördagen sa Jans farsa:

”Fan, äggen smakar ju ingenting, ta fram lite Kalles Kaviar så det blir som vanligt!”

Tågresa i juletid

Okej, här är en kort novell om en julresa:

En gång på 50-talet, firade familjen Andersson jul hos släktingar i Arboga. De åkte för första och enda gången tåg tillsammans.

”Vi ska åke snälltåg sen”, glittrade Morsan när de klev på rälsbussen i Hallmansberg.

Hon hade hört att snäll kom från tyskans schnell och att det betydde fort och när de bytte tåg i Stan sa hon:

”Nu Jan och Ulf ä dä snälltåg resten utå vägen! Dä kommer å gå unnan fort!”

Men inte fan gick det fort och Farsan var måttligt imponerad. 

”Nog fan ä dä ett snällt tåg som stanner ve varenda förbannade mjölkpall”, sa han efter ett tjugotal stopp.

De kom fram i alla fall, även om Jan på senare år funderade på varför de bytte tåg i Tillberga, en bra bit norr om Arboga; de kom ju söderifrån. Men då undrade han inte; det var bara spännande att se exotiska orter som Kolbäck och Dingtuna.

Farsan hade köpt biljetterna av den rutinerade men lite nervöse - det måste sägas - järnvägstjänstemannen Kalle Jonsson.

”Jag går å köper biljettera, dä ä säkrast”, hade han sagt.

Kalle hade med flinka händer slagit i sina tjocka tabeller och Farsan hade fått en rejäl bunt biljetter. Kalle hade önskat honom God Jul och Trevlig Resa.

Julen gick. Jan var tomte. Uffe trodde ännu på tomten, men när Jan kom in sa han besviket: ”Jan.” Det var sista julen Uffe trodde på tomten. Sen var det hemresa.

”Fan vet hur vi åkte” sa Jan senare. ”Troligen är mitt minne av Krylbo fel, för det ligger ju lika långt norr om Arboga som Norsholm ligger söder om. Att jag nämner just Norsholm beror på att vi efter några timmars strapatser klev av där. Stationshuset var släckt och låst; inte en enda käft såg man till.”

”Ä du säker på att vi ska byte här, Sture?” sa Morsan när de stått i mörkret och frusit en stund.

”Dä står dä ju för fan på biljettera”, fräste Farsan och gick fram och ryckte i dörren till väntrummet igen. Men den var fortfarande låst

”Dä hade kanske vatt bättre å byte i Stan”, sa Morsan någon timma senare.

Jan och Uffe frös så de skakade nu. Farsan grymtade.

Så kom i alla fall en man och låste upp.

”Jag hörde att det stod folk här utanför”, sa han.

”Dä djävla tåget ä försenat”, sa Farsan.

”Vilket tåg?” sa mannen.

Farsan visade biljetterna.

”Det där tåget går bara på vardagar och idag är det visserligen onsdag, men det är ju annandagen, helgdag alltså.”

De satt och väntade i den iskalla väntsalen i tre timmar. Sen gick en rälsbuss till Hallmansberg. Några år senare la man ner sträckan.

”Inte en da för tidit”, sa Farsan.

Noveller

Jaha, nu är jag klar med en novellsamling. Jag håller på att redigera och ser att berättelserna nog håller; de har ju legat till sig ett tag

I förordet citerar jag Slas. I "Den extra milen" skrev han:
"Att invandrare och flyktingar naggat av vårt välstånd är det väl ingen som på fullt allvar tror.
Att Sverige ensamt bär en flyktingbörda är det väl heller ingen som tror i en värld som ser ut som den gör just nu."

God Jul

Juldikt

Jag har inte skrivit på något år men nyss såg jag att det finns läsare kvar, så jag tar en liten juldikt.

Det är julkväll här i nord
Det syns ljus
i många hus
Granen grön
i stugan står
Utan lön
dock många går
Mycket mat
på många fat
Ingen mat
på andra fat
Det är julkväll här i nord

Till sist

Jag lägger ner nu. Händerna vill inte riktigt. Och eftersom antalet läsare sjunkit vill nog inte huvudet heller. Jag slutar med en gammal indian; ni har kanske hört vad han en gång sa, men det tål upprepning.

När vi huggit ner det sista trädet, förgiftat den sista floden och ätit den sista fisken. Då upptäcker vi att det inte går att äta pengar.

Ungefär så.

Och i indianens anda måste man glädjas åt att Sverige rätat på ryggen och inte ska sälja vapen till ett land som halshögg tre människor igår. Som sagt: det går inte att äta pengar.

Jag sparar händer och huvud till min nästa bok. Den kommer snart. Tippar jag.

Ha det bra.

Eljest

Gubben Marklund som bodde i samma kåk som mormor kom norrifrån; det hör man nästan på namnet. Om Lotten och Lilly sa han:

”Jag tror båda två är lite eljest.”

Då hörde man på dialekten att han var från norr och hos oss sa man inte att någon var lite eljest. Utom mormor, men hon hade lärt sig av Marklund, tror jag. Mormor sa en gång:

”Det är synd om Lilly, hon är lite eljest och kunde inte lära sig läsa.” Lilly var Lottens dotter, 40-45 år. Mormor hade lärt oss vad eljest betydde norrut.

Sen var det den där gången då Lotten och Lilly var hos mormor på kaffe, och Börje i 25:an dök upp. Börje var 12 år och stor för sin ålder.

”Du var mig en stor en. Du kunde gifta dig med Lilly, så att hon får känna en dolme.”

Hon visade med underarmen vad hon menade. Börje flydde.

Det var sista gången de var hos mormor. Jag frågade om dem en gång.

”De kom till ett särskilt hem” sa mormor. ”För alla som är lite eljest.”

Vinst hur och för vem

Nu har den privata delen av vår ekonomi nått såna höjder att bankerna slipper att betala ränta till oss sparare! Om vi fick ränta skulle deras överskott bli mycket mindre; de tjänar ju huvuddelen av sina pengar på att låna ut dyrt och låna in billigt. 

Om vi fick ränta skulle alltså resultatet bli sämre, och då skulle Ledningen för banken inte få så många miljoner i bonus.

Gud ske lov för Ledningen betalar vi också avgifter för att vara kunder hos bankerna; dessa kan de ju alltid falla tillbaka på (läs: höja) om bonusen hotas. 

Avgifterna är inte kattskit; de ökar resultatet (och bonusarna) rejält. Och utdelningen till ägarna är allt annat än kattskit. Fast kattskit är kanske vad det borde vara.

Byt bank, säger några. Problemet är att villkoren av någon anledning är i stort sett lika. Och de är inte så bra för en kund.

På t ex ICA får man en kupong med ett pengavärde beroende på hur mycket man handlat. Vi får hoppas att de inte följer bankerna; då skulle det stå minus på kupongen.

En banks huvuduppgift är väl att förvalta en sparares pengar, inte att tjäna en massa pengar på kundens/spararens bekostnad. Fan vet om en institution som en bank ska vara ”vinstdrivande” när det som genererar vinsten är att man pungslår sina sparare. Fundera på det! Gärna utan förutfattade meningar.    

Det är ju inte så längesen det kostade oss skattepengar för att flera banker inte skulle gå i konkurs för att de sköttes uselt.

För att travestera Shakespeare: Något är ruttet i Sverige

Kejsarens nya kläder

Ursäkta mig, men är det konst och yttrandefrihet att göra en rondellhund som ska föreställa profeten Mohammed? Jag tycker inte det. 

Jag tror inte att Lars Vilks hund kommer att bli en ny ”Mona-Lisa” eller ”Nattvarden”. Inte heller lär skräpet som han samlat på Kullaberg gå till konsthistorien.

Jag har svårt att begripa mig på vitsen med installationer. Jag förstår till exempel inte det storartade med att kedja fast sig vid ett broräcke, för att få uppta en vårdplats som man inte anser sig behöva.

Och jag förstår inte de recensenter som bugar inför eländet.

Jag kan inte låta bli att rekommendera läsning av H C Andersen; Kejsarens nya kläder.

Sträcka vapen

Det finns ett argument som är sämre än dåligt. Det är det här: Om inte vi gjorde det skulle någon annan göra det. Till exempel sälja vapen; ofta med hjälp av saftiga mutor.

Orter som tillverkar vapen slåss ofta för rätten att kunna fortsätta göra vapen. Och därmed rädda jobben. Inte minst viktig är forskningen; produkterna måste bli effektivare. Vad nu effektivare innebär i det här fallet. 

Jag kommer plötsligt att tänka på en gammal Vapendirektör som sa: Om det inte vore för oss, skulle folk fortfarande slå ihjäl varandra med träklubbor!

Tursamt nog används svenska vapen bara av demokratiska stater och i försvarssyfte. Svenska vapen är dock så bra att demokratiska stater kan sälja dem vidare till mindre demokratiska. Då tjänar dessa demokratiska länder en bra hacka; det är den stat som inte är helt demokratisk som vill köpa, och den demokratiska staten slipper därmed den tunga utgiftsposten mutor.

Jag sa en gång att man kanske skulle tillverka något annat än gevär, till exempel solfångare. Då sa en avsutten major:

Det var det dummaste jag hört, vi kan väl inte slå ihjäl folk med solfångare! 
För ett så tungt argument är det bara att sträcka vapen

Bergsäkert

Hörde på radio att regeringen ska tillsätta en utredning för att komma fram till om räntor på flera tusen % är ocker; det handlar alltså de s k SMS-lånen. Vad har vi för samhälle som behöver utreda en sån sak? Nog borde man vara bergsäker.

I stället borde man utreda hur vi ska befria oss från fossil energi, utan att bygga kärnkraft som är både dyr och farlig, och lämnar efter sig en massa avfall som man inte vet hur vi ska ta hand om. Där har man tydligen inte hittat något säkert berg.

Bergsäker är däremot de 4 storbankernas vinst. Det förstår man om man tittar på vilken ränta man får när man lånar ut pengar till dem, och vilken man betalar om man själv lånar. Skillnaden kallas räntenetto. Förra året tjänade de 4:s gäng 119,6 MILJARDER på det! Och på alla avgifter tjänade de 67,1 MILJARDER!

Ni har väl hört uttrycket ”Kunden har alltid rätt”? Det ekar tomt som i ett gruvhål där någon letat uran.

Bankledningarna som samhället tillåter tjäna pengar på det här enkla viset, blir ägarnas gullegrisar och får saftiga löner och bonusar. Och ägarna får sitt genom att besluta om rejäla utdelningar.

De kan bete sig så här svinaktigt för om banker börjar gå dåligt är staten där och städar. Då får vi som medborgare betala en gång till.

Det är nog det enda som är bergsäkert.

Så kan det gå

1976 hade Sverige det dåliga omdömet att ge Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, till Milton Friedman. Det var för resten samma år som USA fyllde 200 år. Att han prisades har fått konsekvenser som inte är så bra för majoriteten av världen.

(För resten är ekonomi politik och inte vetenskap; apropå prisets namn)

När han fick priset hade han varit rådgivare åt mörkblå politiker som Nixon och Barry Goldwater, och efter priset blev han rådgivare åt Reagan och påverkade bl a Thatcher. Konservativa krafter hävdade att de båda sistnämnda räddade USAs respektive Englands ekonomi. När man ser hur det är i de länderna idag är det bara att säga: Bevare oss för sån ”räddning”!

Friedmans honnörsord var avregleringar och privatiseringar, och politikerna i många länder har trott på det och fattat beslut som skapat stora klyftor. Också i länder som tack vare stor gemensam sektor minskat klyftorna, gjorde man helt om och följde Friedmans nyliberala teorier.

Sverige är tyvärr ett av de bästa exemplen. Trist.

Ingen kan väl tycka att det är bra att 1 % av befolkningen äger lika mycket som oss andra ihop (Utom de 1 procenten och deras ynkliga svans.) Om någon annan tycker det, är det bara att ta på sig struten och ta plats i hörnet. Och stå där och fundera på vad som är bra med en så märklig fördelning.

En gång i tiden hade vi rösträtt efter förmögenhet; medborgarrätt hette pengar. 

Vilket framsteg att det inte är så längre!

Japansk arbetslinje

I Japan håller de på att arbeta ihjäl sig.

Anställda har rätt till 18,5 dagar semester, men i snitt tar de bara ut hälften. Var 6e tar inte ut semester alls.

Det här leder till stress och till och med självmord; det är ju inte så bra.

Nu har regeringen bestämt att alla måste ta ut åtminstone 5 dagar. Jag tvivlar på att en så blygsam åtgärd hjälper.

En slutsats man kan dra är att det inte är nyttigt att jobba arslet av sig.  

Och en fundering är den här: är det konkurrens som får japaner att jobba så att de dör?

Men de som anser att japansk arbetsmoral och konkurrens in absurdum är föredömen ändrar sig förstås inte. Det skulle inte förvåna om de säger: en hängiven anställd i Japan tycker att 18,5 dagar semester per år är på tok för mycket. Han har minsann förstått att världen behöver en arbetslinje!

Kanske skapar de devisen: Gärna pension vid 78, men först en rejäl arbetsinsats.

Och när anställda jobbar arslet av sig till 78 blir det ju mycket pengar till bonusar till Ledningen.

Du nya sköna värld

Jag har för mig att jag nämnt att jag går på gymnastik för Parkinsondrabbade en gång i veckan. Fram till nu har man kunnat ringa till receptionen på Rörelse och Hälsa Neuro för att få eller ge information.

Men nu är det nya tider; nu svarar en inspelad röst att man ska trycka 1,2,3 eller 4 beroende vad man har för ärende. Annars ska man bara vänta, säger rösten. Eftersom man anser att ens ärende inte stämmer med 1-4 väntar man och tänker: Nu får jag nog prata med någon och få svar på min fråga, som är enkel: Jag vill bara få bekräftat att gymnastiken inte är inställd nästa dag. 

(Jag har pga en fotskada varit frånvarande i 2 veckor, och jag vet att gymnastiken är inställd en gång i februari, men minns inte vilket datum.)

Men när man väntat återkommer den inspelade rösten och säger att man ska knappa in sitt (hela) telefonnummer så ringer de upp. Vad bra, tänker man och tittar på klockan som just passerat 14.

Då återkommer rösten och säger att de kommer att ringa upp NÄSTA DAG KLOCKAN 11.15. Nästan ett dygn senare, alltså.

Med en tung suck lägger man ifrån sig telefonen; gymnastiken som man vill fråga om är klockan 11.00 nästa dag.

Om den inte är inställd

Snart blir det VM! (trots allt)

”Idrott är att hinna före

Till ett fånigt, litet snöre”

Det var ett program med Lennart Hyland, i radio eller TV, och folk skulle skicka in slogans på varje bokstav, och på bostaven I vann ovanstående. Som mycket idrottsintresserad tyckte jag att det var ett uruselt val.

Nu har det gått en massa år, men vurmen för riktig idrott består: jag kommer att vara som klistrad vid TV:n de närmsta veckorna. Då handlar det ju om skidor!

Men jag borde vara luttrad. Pga all jävla doping! Som Mühlegg, Österrikare, Ryssar och Finnar besudlat sporten med.

Minns ni förresten Grimmer och Klause från DDR? Fan så fort de åkte! Jag tror att det bara var Vedenin, ryssen, som hängde med. I våra dagar fick Estland fram ett bra lag med Verpalu och Smigun i spetsen. De kunde toppa formen! Knappt ett bra resultat när det inte gällde så mycket. Det kunde faktiskt gå dåligt i alla lopp fram till ett mästerskap; men då jävlar!

Och jag borde vara luttrad på grund av alla jävla pengar som besudlar idrotten! Golf, tennis, fotboll; summorna är löjliga. Jag läste att Zlatan tjänat en miljard. En MILJARD! Det är till exempel en bra draghjälp för mediokra direktörer.

Ishockeyn går heller inte av för hackor när det gäller att tjäna en hacka. Och där finns ett förslag att ett lag måste ha fyra miljoner för att spela i högsta divisionen! På något sätt det slutliga beviset för att idrottslig prestation inte längre är etta. Om fotbollen kommer med samma krav är det för alltid adjö till Falkenberg, Mjällby och ÅFF. Särskilt trist för mig som håller på ÅFF.

Och utsikten att tjäna pengar får en och annan att ta till otillåtna metoder.

Men jag kommer att följa den riktiga skidåkningen, trots att jag vet att Norge måste be handbollslandslaget valla om de ska förlora.

Odds med förhinder

Där ser man. 

Igår tänkte jag utlysa en liten tävling. Det är ju så populärt med spel, så jag tänkte låta er spela på när majoren Björklund kommer att avgå. (Kanske tvingad efter debaclen på sistone?)

Jag tänkte mig odds enligt följande:

Nästa vecka: odds 1,2

Om 2 veckor: odds 1,1

Senast om 1 månad: 0,99

Och så avgår Hägglund! Då blir det knappast majors avsked den närmsta tiden. Hur gärna fp-folket än vill.

Undrar för resten var Hägglund blir lobbyist.

Knappast på samma ställe som Mats Odell; de är nog inte så bra kompisar.

Kanske samma som Lejonborg? Eller Göran Persson? Eller Borg? Rosengren? Tolgfors?; de kommer ju från Värmland. Östros?

Det ordnar sig nog för Hägglund.

Mera osäkert är hur det går för KD.

Näsor för affärer

På en bild från 2009 ser man Lars Josefsson och  Öystein Löseth uppställda framför kameran. De ler och håller sina tummar i luften. De ser mer än nöjda ut. Man förstår att de tycker att de just gjort något bra. Kanske tänker de att deras skyhöga lön och bonus nu blir ännu högre. Vattenfall har just en jätteaffär och köpt Nuon.

Holländarna som blivit av med Nuon är inte med på bilden. De är nog storskrattande på väg till banken. När Maud Olofsson några år senare vägrar komma till KU förstår de henne: det går ju inte att förklara en så dålig affär.

Någon funderar så här: var den rent av så usel att man kan tala om förskingring? Och vad är det för land där finansministern läser om en jätteaffär i tidningen? Det förstår man ju att den figuren blev bortröstad.

Men trots att affären bestämdes över finansministerns huvud, får han ett välbetalt uppdrag. Konstigt. Och Maud Olofsson har välbetalda uppdrag. Och Lars Josefsson får ett stort avgångsvederlag.

Fy fan! Får man lust att utropa.

Det var ju våra pengar som försvann!

Eller som man kunde läsa i Svenska Dagbladet:

"Det kanske är det tydligaste värdeförstörande arvet från Alliansregeringen."

Tips

På försättsbladet två saker. Däruppe en dedikation: Vördsamt tillägnad Rose Doctorow Buck, och därnere ett citat:

”Spela inte det här stycket fort.

Det är aldrig riktigt att spela ragtime fort …”

                                                                  Scott Joplin

Willy Josefsson i GT såväl fattade som kunde läsa. Han skrev: ”Ragtime ska du läsa – sakta.”

Och Caj Lundgren i SvD:

”En sådan roman är det inte många författare förunnat att lyckas skapa under sitt aktiva liv.”

Boken heter Ragtime, författaren E.L. Doctorow.

Jag läser den nu för 3:e gången. Sakta.

Om effektivisering igen

Förra veckan skrev jag om att det är nästan omöjligt för mig att förklara ett ärende när jag möts av en spökröst i telefon. Inte för att jag är exceptionellt korkad, utan för att en sjukdom påverkat mitt tal så att det emellanåt blir otydligt. (Fast jag har märkt att ganska många tror att jag är korkad på grund av mina talproblem. Trist.)

Nåväl. Jag skrev om förnyelse av recept och att spökrösten fick mig att inse att jag inte skulle klara att beställa, och min hustru fick ringa. Hon har en tydlig och bra röst och jag satt intill när hon ringde. På ett sätt som måste vara svårt att misstolka talade hon in beställningen.

Idag var hon på apoteket för att hämta ut beställningen. Inte fan var den rätt. På apoteket var man inte förvånad. ”Det blir ofta fel”, sa man.

Så hustrun ringde igen och bad nu att bli uppringd. Genom att hon nu pratade med en riktig människa och inte med en spökröst bör beställningen ha blivit rätt.

Men mina tvivel på att det är effektivt att ersätta människor med spökröster har inte minskat.

Effektivitet?

Jag behövde förnya ett recept och hittade ett telefonnummer i en katalog från landstinget och jag ringde.

Jag ombads av en spökröst att ringa ett annat nummer, vilket jag gjorde. Också nu svarade en spökröst och sa att jag skulle trycka 2 för receptförnyelse. Det gjorde jag och nu sa rösten att jag skulle ange namn, personnummer, telefonnummer och vilket recept det gällde. 

Jag la på och hustrun fick ringa.

Ty det är så här; ibland pratar jag så dåligt att inte ens jag själv hör vad jag säger. Visst; de skulle ringa tillbaka om något var oklart. Men det blir ju inte lätt om jag sluddrar när jag säger telefonnumret.

Det är ett helvete att prata dåligt. Och ännu värre blir det när allt ska klaras ut i telefon. Med en spökröst i andra änden.

På vissa myndigheter säger spökrösten att jag ska säga namnet på den jag söker. Det fungerar naturligtvis inte.

Spökrösterna har tillkommit i effektivitetens namn. Färre händer ska göra allt mer på företag och myndigheter.

Undra på att arbetslösheten klamrar sig fast på en hög nivå.

Oljepris

Oljepriset sjunker. 95-oktanig bensin kostar nu under 12 kronor. Man frågar sig vad en 50-öring i höjd skatt skulle betyda. Kombinerat med reseavdrag i glesbygd som saknar kollektivtrafik. (Ni har väl hört att skatt på fossil energi är ett DRÅPSLAG mot Sverige? Att hjulen ska sluta snurra.)

Ofta har kollektivtrafiken försvunnit för att den inte var lönsam. Det är trist att vi tror att lönsamhet är A och O i alla lägen.

Att oljan blir billigare är inte bra för de s k oljeländerna. Det kan finnas risk att de inte kan köpa så mycket vapen längre. Det vore allt ett dråpslag mot världens krigsindustri!

Tänk om Ryssland inte kan satsa mer på försvaret! Där finns det ju olja. Vem ska vi då skrämmas med för att vi ska gå med i NATO?

Fast om bensinen blir billigare kan vi köra bil mera. Då jävlar snurrar hjulen!

På bilarna i alla fall

Att osäkra en revolver

Majoren ledde sin cykel.

”Det är så bövelens halt att man inte ens är säker på en gammal hederlig Goebbels!”

Tro det eller ej, men hans gamla cykel är av märket Goebbels!

”Den är nästan 75 år”, sa han med en storslagen gest mot cykelns sadel.

”Sadeln?”, sa jag.

”Cykeln, förstås! Cyklar som den här tillverkas minsann inte nu för tiden!”

”Jag tror dig”, sa jag.

”Tysk”, sa han. ”Högsta kvalitet. Inte som de svenska leksakerna till cyklar! Det här är 1941 års modell. Men en sak är för jävlig!”

”Vadå?”

”Det går inte att få tag på dubbdäck till den!”

 ”Åh fan, till en cykel av så högt kulturellt värde!”

"Ja, är det inte för jävligt!  Man får ta mig bövelen lust att osäkra sin revolver!”

På tillväxt

En gång läste jag en novell av Pär Rådström som hette På Tillväxt. Den handlade om en pojke som inte fick börja skolan när han enligt sin ålder borde ha börjat. Han ansågs för liten; han fick stå på tillväxt.

Många tycks nu tro att vår planet befinner sig på tillväxt. Vilket är en märklig tro eftersom planeten är ändlig. För vissa en gång levande arter är planeten så ändlig att de försvunnit. Det är inte så bra.

Många människor anser att vår överlägsna intelligens gör oss till skapelsens krona, och att vi därmed kan bete oss hur som helst på vår lilla planet. Bara det ger ökad tillväxt. Men inte av regnskog, förstås. Knappast heller av arter som lever i regnskogen; tillväxten av det de behöver för att överleva är lite dålig.

Å andra sidan är de ju inte så intelligenta att de vet vilken tillväxt vi människor behöver.

Gott nytt år.

Nyår

Nyårsdag och vem kom gående här utanför om inte Majoren.

”Det är för bövelen skandal”, ryade han. ”Jag gick som vanligt till sängs klockan tjugotvå noll noll, men väcktes ett par timmar senare av vad jag trodde var kriget. Jag for upp och skrek Giv Akt, men ingen fan hörde mig. 

Inte ens hunden; han låg i sin korg och höll för öronen. 

Så ringde det på min dörr och där stod min granne Ahmed som flytt från kriget och han sa: Nu är kriget här också, du måste hjälpa! Då sa jag att han kunde vara lugn, det var bara fyrverkeri för några hundra miljoner som gick upp i rök och ökade på Tillväxten.

Han tittade på mig som om jag inte var klok, och visst förstår jag honom: Det borde finnas en deadline för viss Tillväxt, till exempel efter klockan 22 när folk ska sova.”