"Konjak"

Nyss var det tisdag förmiddag och ett antal friska pensionärer arbetade med bland annat underhåll här i området. Jag satt vid mitt skrivbord och hade vädringsfönstret på glänt och nedanför stod två alerta 75-åringar och pratade.
”Var är Majoren idag?”, sa den ene.
”Sjuk”, sa den andre.
”Vilket dråpslag”, sa den förste och så skrattade båda.
Jag drog på munnen. Jag visste vad de och alla andra visste: att Majoren trodde att han var arbetsledare och precis som i sitt så kallade arbetsliv mest stod och  pekade utan att åstadkomma så värst mycket. Vilket nog var tur. Om man tänker efter.
”Fast det är det där med konjaken, förstås. Han bjuder ju på konjak efter varje arbetsdag.”
” Konjak! Det är inte konjak!”
”Men jag har sett flaskan. Det är Grönstedts!”
Det hördes ett fnysande. ”Så du vet inte?”
”Vet vadå?”
”Att han har en gammal konjaksbutelj som han fyller med Eau-de-vie. Eau-de-vie lär vara försvarets nya, hemliga vapen: man ställer några flaskor där fienden drar fram. Och efter tre små glas är fienden så sjuka att man kan ta vapnen direkt ur deras händer! För resten ska jag hem till Majoren med några papper. Du ska inte med? Han kanske bjuder på konjak!"
"Jag hinner nog inte, jag har lite att styra med hemma."
"Jag anade nästan det."

Spaning eller Kanske bör vi se upp.

Fredageftermiddagar mellan 15.03 och 15.45 bör man lyssna på ”Spanarna” i P1. Programledare är Ingvar Storm. Han är som en riktigt bra fotbollsdomare; märks inte så mycket och gör nästan allt rätt. Framför allt TV vimlar numera av programledare som skulle behöva prya ett par år hos honom.

Igår var det en toppuppsättning: Göran Everdal, Jonas Hallberg och den mångbegåvade Sissela Kyle. Herrarna får stå tillbaka nu; hennes spaning gav mest tankar. Den handlade om framtidsmeriter. Ja, ni känner väl till flugan ”coaching”. Det coachas om jobb, karriär, lön, välbefinnande och fan och hans moster.

De framtida meriterna kommer bäst till pass när det gäller att få ett jobb eller att själv förhandla sin lön. Då gäller det att tiga om den självkännedom som man kanske har, det vill säga att man inte är perfekt, och i stället tala om hur bra man är eller kommer att bli.

Det är nog särskilt bra att dra på rejält om det gäller den egna lönen, för om en medarbetare säger sig vara nästan Tarzan spiller det förstås över på chefen, som ju basar över denne Tarzan och rimligen bör vara Tarzan i kvadrat.  Då går det nog bra i den individuella förhandlingen.

Det har ju blivit så att facken abdikerat från gemensamma lösningar och satsa-på-dig-själv slagit igenom också hos dem. De hävdar att det är för att de måste hänga med i tiden, men jag är inte säker på att vår tid är så bra att bara hänga med i.

I sin spaning hänvisade Sissela Kyle till en krönika i Aftonbladet av Fredrik Virtanen, ”Vi är inga särskilt lyckliga cirkusapor” som bland annat handlar om lönesamtal. En annan läsvärd krönika av Virtanen är ”Vi jobbar skiten av oss eller får inte jobba alls.”

Lyssna på ”Spanarna” och läs Virtanens krönikor! 
De finns på nätet och till och med jag hittade dem.

 

En god man

Jag tänker ofta på min gamle vän Roland Danielsson. Han var fruktad målvakt i vårt korplag som han döpte till De Röda Djäfvlarna. Han var fruktad därför att han vid utboxningar kunde träffa motspelarna i stället för bollen. Inte heller vi medspelare gick säkra.
Roland var arbetargrabb i den betydelse ordet hade förr, och han fick sin bildning och utbildning på folkhögskola.
Och bildad var han: första gången han träffade Pär Hallström, länsarbetsdirektör i Östergötland, frågade han om Pär var släkt med sin namne, Akademiens gamle ständige sekreterare. De var släkt; men hur många vet att Akademien haft en ständig sekreterare som hette Pär Hallström?
Roland arbetade inom Arbetsmarknadsverket och pensionerades som avdelningsdirektör på dåvarande AMS. Jag kommer alltid att förknippa honom med orden: ”Det blir mycket bättre när människor samarbetar i stället för att konkurrera.” De är så tydliga i sin enkelhet.
Härom året blev Roland sjuk. Han hade fått en elak cancer; en av många sjukdomar som beror på att delarna i kroppen inte samarbetar som de borde, utan konkurrerar.
Ibland övergår konkurrensen i rent krig; då dör man. Det gjorde Roland.
Jag tror att han nu är i målvakternas himmel. Om några forwards förirrar sig dit får de se upp för hans utboxningar.

En dagsvers

Det finns tyvärr många tecken på att vi ger energi åt stormar, orkaner och tyfoner genom vårt sätt att leva. Ökad tillväxt för att få ny ”fart på hjulen” är förstås inte rätt väg; det begriper nog alla.
Ändå väljer vi den vägen.
Vid klimatkonferensen i Polen fick en delegat från Filipinerna stående ovationer när han talade om sambandet mellan den ofattbara tyfonen och vår livsstil. Han och resten av den Filipinska delegationen lär hungerstrejka. Det här hörde jag i ett kort inslag på radio; jag har inte sett att TV tagit upp det.
Här kommer i alla fall en liten vers om katastrofen.


Det blåste en kraftig tyfon
Den värsta som världen sett
Men det var långt härifrån
Så vi köpte oss fria lätt.

Och vi åkte som förut plan och bil
Och vi bytte igen och igen mobil
Ty det var så långt härifrån
Som det blåste en kraftig tyfon

Ni, sa morbror Hans

Morbror Hans kom hem från jobbet och mormor sa: ”Kan Hans hämta en korg ved?” Hans sa: ”Ja, mamma”, och han tog vedkorgen och försvann ut. När han kom tillbaka sa han: ”Är det något mer ni behöver hjälp med?”
Det var 50-tal i Valdemarsvik, Hans jobbade på Lundbergs läderfabrik som om några år skulle gå omkull. Då skulle Hans och mina andra mostrar och morbröder flytta till Oxelösund där järnverket erbjöd jobb och en lysande framtid.
Min morbror Timon skulle inte njuta av denna framtid så länge. En dag på jobbet fick han glödande järn över sig och dog av svåra brännskador. Då var det 70-tal och arbetarskydd hade gjort entré på dagordningen, men inte kommit längre än till just entrén.
Men på 50-talet la Hans in ett vedträ i järnspisen och mormor sa: ”Tack Hans.” Hans tog Folkbladet och satte sig i kökssoffan och mormor ställde sig vid spisen och gjorde kvällsmaten.
Hans var trea i ålder av syskonen på tio. Han hade en gång varit förlovad med en bonddotter, men hon var med i Högern och Hans var Socialdemokrat, och det höll inte: skillnaden var på den tiden för stor. Så Hans bodde ännu hemma. Men snart skulle han träffa en annan kvinna ((hon hette Dagny) och när flyttlasset gick till Oxelösund 1960 var de gifta.
Nu dukade mormor fram och de åt och efteråt sa Hans: ”Tack mamma” och mormor sa: ”Hans är väl ordentligt mätt nu?” och Hans sa: ”Ja, mamma.” Sen sa Hans: ”Är det nåt mer jag kan hjälpa er med, jag tänkte gå ut en sväng.”
Hans sa er fast det bara var han och mormor därinne. Mormor dog 1965; jag hörde aldrig min mor säga annat än ni till henne. Avståndet mellan barn och föräldrar var stort; tack och lov har det minskat. Och jag tycker gräsligt illa om att bli kallad ni av ungdomar som fått för sig att det är oartigt att säga du. Vissa saker hör hemma i historien. Punkt.
Kanske gick Hans till minigolfbanan den här kvällen. Den låg ett stenkast från fabriken, intill Garveråna som kom ut från fabriken och luktade fan. På golfbanan residerade Hyllman som var förståndare (eller ägare) och enarmad. Banrekordet var 26 på 18 hål. Det delades av två, Slampen och Gomorron. Golfbanan var öppen från klockan18 och stängde när det blev för mörkt. Minigolf var kvällsnöjet.
På dagarna kom arbetare med skottkärror ut från fabriken. De tömde sin last på pråmar som åkte ut en bit och tömde skiten i vattnet.
Nu försöker man sanera viken. Garveråna går sedan länge i kulvert och stinker inte, men i torsdags kände jag en doft av 50-talet stiga upp när muddringen pågick. Det värsta är att vi befann oss i höjd med Grännäs, badplatsen. Sen läste vi att det senaste fyndet i viken är arsenik.
Men fabriken försåg ju bygden med arbete …

Lite mer om fotboll

Så är säsongen slut och ÅFF kom före Snoka. Sett till resurser, publikunderlag och så vidare är det nästan otroligt att lilla Åtvid kommer före Norrköping.
Men jag ser ett orosmoln inför nästa säsong. Anfallet.
Till min förvåning lånade man ut Mattias Mete till Syrianska utan krav på att han inte skulle spela mot ÅFF. Han gjorde 2 mål. Har Oscar Möller gjort det på hela säsongen?
När jag ser Möller tänker jag på min fars ord när han första gången sett Roland Sandberg i ÅFF-skrud: ”Di bruker säje att spelere ä ovän mä bollen, men en kunne tro att bollen va hans dödsfiende.” Sandberg var förvisso inget tekniskt under, men med tiden visade han att min far hade delvis fel: han var en jävel på att få dödsfienden i mål.
Det är skillnaden mot Möller.
Värvningen av Santos som inte platsat i sina tidigare allsvenska klubbar förvånade stort. Men hans mediokra insatser förvånar tyvärr inte. Utlåning igen?
Nu gick Falkenberg upp och med Mjällby är det 3 klubbar från små orter i högsta serien. ÅFF och Mjällby har klarat sig trots små resurser; de har rättat mun efter matsäcken.
Det tycks inte förbundet gjort: Friends Arena blöder. Det förvånar inte heller. Samtidigt har Tele 2 Arena byggts. Vad tror man Stockholm är? New York City?
På Friends Arena har tydligen gräset varit så dåligt att en armada långtradare kört nytt gräs från Holland flera gånger. Miljövidrigt, dyrt och idiotiskt. Jag hoppas att det är en skröna. Men säker kan man inte vara.
Som gammal forward har jag 2 förslag till regeländringar. 1. Ta bort tramset ”kommer från offside”! Det har jag aldrig förstått. Åke Bergström, eldsjälen i Falerums IF, sa: ”En forward måste vara 50 % bättre än en försvarare.” Och på den tiden var man 5 forwards! Jämna ut skillnaderna och ta bort eländet, det skulle tveklöst ge ett par mål. Och vi vill ju se mål. 2. Inspark i stället för inkast. Det kan också ge ett par mål till. Det heter ju för fan FOTBOLL!
För övrigt måste nog Linköpings Hockey Club komma till skott och förstärka på backsidan om man vill nå slutspelet.

"Värdelöst" vetande?

Henrik Tikkanen sändes en gång till ett kristet pojkläger. Där lärde han sig runka. Kristendomens läror är inte alltid vad en del tror.

Många afrikaner tvivlade säkert på det kristna budskapet när det dök upp i följe med civilisationens arméer, som delade upp kontinenten i europeiska delar och exploaterade den. En bra vinst för Europa. För de kristna blev det också en liten vinst, för alla afrikaner såg inte altarets förbund med svärdet och omvändes till ”den rätta läran”

I skolan på 50-talet lärde vi oss skratta åt att de dyrkat solen innan vi kom och fick dem att dyrka en gud som inte var synlig. Ingen lärde oss att solen är förutsättningen för allt liv. (Inte ens oljan eller kärnkraften kan konkurrera!)

Jag är förvisso ateist, men senast igår läste jag både i bibeln och lyssnade på morgonandakten 05.45. Jag lyssnade visserligen med ett halvt öra men hörde prästen citera Anne på Grönkulla, som sa att hon hoppades att världen skulle vara ett bättre ställe när hon dog än när hon föddes. Tänkvärt, eller hur.

Det jag läste i bibeln var om Kain och Abel. Jag kom inte ihåg vem av dem som var mördare och sa: Skulle jag ta vara på min bror? Det var Kain. Han bosatte sig sen Öster om Eden.

Som ung läste jag John Stenbecks roman, som gjorde stort intryck. Det vart också en av legendaren James Deans tre filmer. Han var världens förste tonårsidol. Han körde ihjäl sig. Jag kan alla hans filmer, de andra två är Ung rebell och Jätten.

Jag tror Edna Ferber skrev Jätten, och jag tror också att hon skrev förlagan till en av världens bästa musikaler, Teaterbåten. (Jag har inte slagit upp det, litar än så länge på förvärvad kunskap)

Det här  är exempel på vad många (mindre vetande?) föraktfullt kallar värdelöst vetande. Så illa är det alltså de tror att det måste finnas en prislapp på all kunskap. Det kan kanske förklara varför kulturen inte får så mycket pengar. Nu när lönsamhet blivit religion. Men jag tror att vi behöver kunskap utan prislapp. Jag tror att den som äger kunskap om Kultur och Historia inte låter sig luras av de mörka krafter som alltmer sticker upp i Europa. Och Sverige.

Vet ni för resten att Hitlers propagandaminister Goebbels sa: När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver. Det är fan i mig inte värdelöst att veta!

Till slut Tikkanen igen. Förordet till boken jag läser om, Brändövägen 8, lyder: Första delen av en historia som lär att den som inte vill se framåt och inte kan se bakåt bör se upp.

Jag lämnar tolkningen till var och en.