Utdrag

Jag roar mig med att skriva min andra roman. Arbetsnamn är Norra Bruksgatan. Min första är jag inte nöjd med och den ligger i en dator och samlar damm. Eller hur man säger numera. Här är ett utdrag från mitt opus 2. Det är hemma hos familjen Johansson på Norra Bruksgatan; mamma Rut, pappa Harry och sonen Dånald.

Ni minns väl att Dånalds far Harry vann första pris i ett lotteri, och att det skulle dröja någon vecka innan han fick vinsten? Precis som utlovat fick han vinsten en vecka senare, men Rut kunde inte dölja sin besvikelse när Harry kom hem med den. 
”En bokdjävel!” utropade hon. ”Hur fan kan ett lotteri ha en bokdjävel som högsta vinsten!”
Hon slet boken ur händerna på maken Harry och vände den ett par gånger.
”Jag tycker den verkar begagnad”, sa hon. ”Jag är inte så van vid böcker, men nog ser det ut som om någon bläddrat i den.”
Hon la boken framför Dånald som satt vid köksbordet.
”Vad säger du, Dånald? Ni har ju böcker i skolan.”
Dånald tittade på boken. Det var första delen av en uppslagsbok, A – B.
”Den är nog inte så ny”, sa han
”Abraham sa att han kanske kan få tag på hela serien, ända till Ö”, sa Harry
Det var som ni kanske minns Harrys arbetskamrat Abraham som ordnat lotteriet.
”Abraham”, fnös mamma Rut nu. ”För resten undrar jag varför det tog en vecka att få fram en gammal bok. Hade lumpboden semesterstängt?”
”Lumpboden?” sa Harry.
”Ja, han måste ju ha köpt bokdjäveln i en lumpbod!”
”Här finns väl ingen lumpbod?”
”I stan, förstås! Han har köpt bokdjäveln i en lumpbod i stan, begriper du väl! Eller hittat den på soptippen!”
 Hon gjorde paus och lugnade sig och fortsatte sen:
”Vad gick lotteriet till?”
”Vad då?” sa Harry.
”Vem stod för lotteriet, vart gick pengarna? Var det någon förening?”
”Det sa han inget om. Han brukar ordna lotterier. Och han var jätteglad att jag vann; han skrattade när jag fick boken.”
”Herregud”, sa Rut. ”Han har ju lurat arslet av dig! Inga fler lotter av Abraham, hör du det! Fan vet vad du kan komma dragande med härnäst!"
Hon tog boken och kastade in den i lägenhetens enda garderob som blivit samlingsplats för allt skräp. Boken hade funnit sin plats.

Foten och stafett

När man inte ens kan gå, blir man klar över vilka bra människor det oftast är som arbetar med vård. Igår kom min läkare Klara hem och undersökte min onda fot (tala om husläkare!) och idag var en sjuksköterska med elev här och tog prover.
Alla är jätterara och min känsla är att om de ville ägna sig åt att tjäna pengar skulle de ha valt ett annat jobb. Det är vad jag tror, men jag tror också att jag lärt mig att känna igen snikna figurer. Och i den gruppen finns de inte.
Jag tänker på min gamle lärare Agnar vars favorituttryck var ”Jag känner mina löss på gången”. Numera tror jag mig förstå vad han menade.
En gång fick vi lyssna på radio. Han var väl själv intresserad. Det var 1958 och Sveriges herrar vann VM-stafetten i Lahtis. Utan att slå upp det ska jag nu dra laget: Lennart Larsson från Järven, Jörn (Lill-Järven); Sixten från Lima; Sture Grahn, Lycksele; Per-Erik Larsson, Oxberg.
Men vi var inte den enda klassen som lyssnade på loppet. Åke Hammarström har berättat att i Sveg utbringade läraren ett fyrfaldigt leve för Per-Erik när segern var vår.
Och i helgen slog Charlotte Kalla både Björgen och Johaug. I klassisk åkning. Man börjar se fram mot olympiaden, trots ryssarnas underligheter. 
(Undrar för resten om inte Sixten åkte 1:a och Lill-Järven 2:a?)

Favorit i repris och min vänstra fot

Jag sa att jag skulle damma av min lilla juldikt när vi närmade oss jul. Jag gör det nu med att hänvisa till inlägget Tidig Juldikt, 18 september. Tiden går fort.

Här är det för övrigt trist. Min vänstra fot är plötsligt svullen och öm, och den som i vanliga fall måste ha rollator för att kunna gå är chanslös när en fot strejkar. Har ni sett någon hoppa på ett ben bakom en rollator? Jag sa igår till hustrun att jag nog borde bli skolpolitiker så svårt som det är för mig att ”sätta ner foten”.

Just nu väntar jag på telefonssamtal från vårdcentralen; jag tar mig inte dit för egen maskin och de har pratat om hembesök. Hembesök av jourläkare var vanliga på 60-talet. Har jag berättat att jag kvällen innan jag gifte mig hade hög feber och fick besök, och medicin, av läkaren Peter Ravelli? Jodå; han var far till tvillingarna Tomas och Andreas. Det var i Åtvidaberg, och tar jag inte helt fel växte en annan landslagsmålvakt upp i ”Sockna”, Tomas Wernersson. Tänka sig! Och apropå ÅFF: bekymret nu är mittbackar. Hallingströms skada plus Mobergs och Tom Petterssons övergångar till andra klubbar kan bli problem.

Nu ringde vårdcentralen. Jag får hembesök av läkare klockan 15.00. Håll tummarna för mig och min vänstra fot.

(”Min vänstra fot” är en film om irländske författaren och konstnären Christy Browns liv. Han föddes cp-skadad och skrev och målade med den enda kroppsdel han kunde bemästra, vänstra foten. Kanonrulle med Daniel Day-Lewis.)  

  

  

Buss

Idag åkte vi buss in till stan. Faktum är att jag inte varit vid Trädgårdstorget på flera år. Där var det mesta sig likt; bortsett från att ett antal butiker på St. Larsgatan bytt ägare och skepnad.
Å andra sidan är det en ständigt pågående förändring att butiker kommer och går inne i själva stan, eftersom vårt nya centrum tycks vara Tornby; på den en gång så fina jordbruksmarken.
Till Tornby tar man sig helst med bil och man kan parkera gratis. Och utbudet av varor är snarast större än inne i stan. Men det gäller förstås att ha tillgång till bil; bussar går det inte många per dag.

Till stan går det dock flera bussar: vi åkte buss 24 dit, gjorde vårt ärende (optikern) och tog buss 15 hem. Inne i bussen fanns en liten skylt från Östgötatrafiken med texten ”Åker du SNÅLSKJUTS på andra”.
Den riktade sig till alla som låter bli att betala. Det stod att om alla betalar, så blir det en bättre trafik. För alla. Jag antar att ni håller med. Åka snålskjuts på bussen är ju som att stjäla från vårt gemensamma.
Och det är ju inte särskilt hedervärt.
Eller har vårt rika samhälle skapat så många nyfattiga att allt fler inte klarar avgiften?
Det vore heller inte så hedervärt.