Inte bara regnet faller...

I morse föll jag när jag satt i soffan och skulle ta på mig en tröja. Jag föll ner på golvet och på vägen slog jag emot soffbordet och ett glas vatten på bordet föll också, och vattnet rann ner på mig där jag låg mellan soffan och bordet. Glasögonen satt lite snett men de höll, och inte heller slog jag mig nämnvärt. Alltid något, sa han som kom till Åmål.
Men sen har jag märkt att benen inte är på topp idag. Kort sagt: jag har svårt att gå, men jag har tack och lov min rollator, och är därför inte helt fast vid sängen. (Soffan undviker jag för närvarande, ha ha.)
När jag så småningom åt frukost hörde jag på radio en idrottskvinna som vunnit i någon idrott. Hon var SJUKT glad över vinsten, som var SJUKT bra. Det är långt ifrån första gången jag hört en ung människa använda detta märkliga uttryck. Att det är språkligt undermåligt får man i dessa dagar försöka stå ut med; de flesta har ju lärt sig det nya språk där till exempel nedskärningar och andra försämringar kallas besparingar. Det är nog ingen vidare lärdom.
Men jag undrar hur vårt uppväxande släkte lärt sig att en framgång kan vara SJUKT bra.
Som 65-åring med en kronisk sjukdom har jag dagar då tillvaron fungerar hyggligt och dagar då det är mindre hyggligt.
Men det är aldrig SJUKT bra.

Tankar om idrott och pengar

Jag måste skriva ett par rader till idag. Det blir om sport. ÅFF slog AIK med 2-0. Jubel! Men tyvärr också nyheten att Sixten Jernberg är död. Han var en av våra största idrottsmän. Alla kategorier, förstås, eftersom han var längdåkare. Som 12-åring började han arbeta som smed; det var väl därför han kom att kallas Sme-Sixten. Sen blev det jobb i skogen. Det var så skidåkare försörjde sig på hans tid.
Sportnytt hade också en icke-nyhet, nämligen den här: det är en mellandag i Paris. Mellandagen innebar att det inte fanns ett dugg att rapportera om bollspelaren Zlatans eventuella övergång till ett Parislag. Det stod en reporter och berättade för oss att det inte fanns något att rapportera. Och igår stod samma reporter i Paris och rapporterade också då att det inte fanns något att rapportera.
Men i tidningen står att Zlatan och fransmännen inte är överens om lönen. Det påstås att Zlatan kräver 15 MILJONER EURO PER ÅR, men de snåla fransoserna vill bara betala 9! Med dagens kurs är 9 miljoner Euro 75-80 miljoner kronor, 15 är runt 130 miljoner kronor. Om detta är sant förstår jag att det inte fanns något avslut att rapportera; så långt från varann som parterna tycks stå. Så långt har nog aldrig löntagarna i Sverige stått från sin motpart.
Och jag kan inte låta bli att fundera på vad Sixten (4 OS-guld och 4 VM-guld) tjänade på skidåkningen.
Någon kanske säger att utvecklingen gått framåt. Men fan vet: 130 miljoner per år för att sparka boll!
Och jag undrar hur bollsparkarnas miljoner påverkar direktörernas bonusar.
I det perspektivet blir det lite lättare att stå ut med att SVT sänt en reporter till Paris. Och man kan ju hoppas att han också hade något konkret att göra.
Men det är klart att man undrar över nyhetsvärderingen.

En (nästan) sann berättelse

För ett par veckor sen lånade jag en bok av en granne. En liten incident vid eftermiddagskaffet inspirerade till följande berättelse. Sägas bör att min granne, Christer Robsahm, i verkligheten fick tillbaka boken i läsbart skick.

Boklånet

Magnus hade lånat en bok av en granne, och nu satt han på altanen och läste. Det var en bok som handlade om sommar och det var också vad den hette, ”om Sommaren.” Boken passade den nostalgiske och historieintresserade Magnus. Med små berättelser, tidningsklipp, bilder och så vidare, beskrev den hur sommaren förändrats för människor i Sverige under främst 1900-talet.

Då och då under läsningen brast han ut i ett ”Åh fan!” Det betydde att han lärt sig något nytt. Magnus var nästan 70 år, men trots det inte främmande för att lära sig. Fast då skulle det vara om historia eller litteratur, till exempel; inte om hur man hanterar alla moderna prylar. ”Onödigt skräp som väl gör Mount Everest till en liten kulle, när folk tröttnat på skiten och slängt den”, kunde han säga när reklam-TV plågat honom med något skrikigt och nästan obegripligt inslag.

Men nu sitter han i skuggan och läser, och hustrun kommer ut med kaffe och säger:

”Ge mig boken, så ska jag lägga undan den när vi fikar.”

Det är nämligen så att Magnus behöver hjälp med alltfler mindre sysslor; till exempel att lägga undan en bok när det är kaffedags. Han har en neurologisk sjukdom som bland annat påverkar motoriken: när Magnus säger till sina händer att göra på ett visst sätt lyder inte alltid händerna. De hittar på något annat. Inte sällan fladdrar de iväg och slår omkull något. Det är inte så bra. Och benen lyder inte heller; han har svårt att gå och tappar ofta balansen. Hans liv har alltmer blivit sittande.

Nu har hustrun serverat kaffet och flyttat boken på behörigt avstånd från kaffemuggen. Magnus smakar kaffet och säger ”Ah, så gott med kaffe!” Han sätter muggen på bordet, men tittar i samma ögonblick på boken och bestämmer sig för att den nog ligger för nära kaffemuggen och behöver flyttas. För säkerhets skull, tänker han, jag är ju lite klumpig ibland.
Men händerna når aldrig boken, i stället välter de muggen, och naturligtvis rinner kaffet mot boken. Hustrun får undan boken, men det är kaffe runt omkring. Hon skyndar in i köket för att torka av den. Magnus sitter kvar med tom blick.
Hustrun kommer ut. Hon ser glad ut. "Det gick bra”, säger hon. ”Det syns ingenting.”
Magnus andas ut. Hustrun lägger boken på en stol, på säkert avstånd från Magnus och hans kaffemugg. Men boken ligger så att Magnus plötsligt upptäcker att den nedre kanten av bladen i boken missfärgats av kaffet.
”Fan också”, skriker han och pekar.
”Men det syns ju inget inne i boken”, säger hustrun efter att ha tittat närmare.
”Det är ju inte min bok”, gnäller Magnus. ”Hade det varit min bok, hade det väl inget gjort. Men hur fan ska jag kunna lämna igen en bok som vi förstört!”
Vi, tänker hustrun. Men hon säger inget.
Magnus blänger på boken.
”Den är ju alldeles brun nertill”, säger han.
”Det ser inte så farligt ut, tycker jag”, säger hustrun.
”Så farligt”, härmar Magnus. ”Det ser ju ut som om den legat i en dypöl!”
Hustrun säger inget. Men det rycker i hennes mungipor.

De sitter tysta en stund, så säger Magnus:

”Finns det kaffe kvar?”

”Jag tror det finns lite, men jag stängde av, så det är nog kallt.”

”Det gör inget”, säger Magnus. ”Och när du ändå är inne, kan du ta med den tunnaste av mina vattenfärgpenslar från förrådet.”

”Pensel? Och du har väl aldrig druckit kallt kaffe!”

”Vänta, ska du få se”, säger Magnus. Han ser självbelåten ut.

Han får pensel och kallt kaffe. Han lägger boken tillrätta framför sig. Så doppar han penseln i det kalla kaffet.

”Åh, nej”, säger hustrun när hon fattat vad Magnus tänker göra.

"Det här blir bra”, säger Magnus, ”det blir samma färg runt om, och det kommer inte att märkas ett skvatt av att vi spillt.”

När hustrun ser den nu skakande penseln närma sig boken, tittar hon bort. Hon känner sin Magnus och vet att det är lönlöst att få honom att ändra fattat beslut.  Allt hon förmår är att stöna ohörbart.

Magnus penslar på. Visst märker han av en lätt skakning i handen, men inte värre än att den är under kontroll; inga problem alltså.
”Så där ja”, säger han belåtet när boksidornas alla synliga kanter blivit bruna, ”nu lär han inget märka, nu är det bara att låta mästerverket torka!”

”Jag tycker det ser lite buckligt ut”, säger hustrun efter en stund.

”Buckligt! Det kan väl för fan inte bli buckligt av lite kaffe!”

Hustrun öppnar boken. Magnus har lyckats få in kaffe på boksidorna, inte bara på kanterna.

”Du öppnade boken innan det var torrt, det är därför det runnit in i boken”, försöker Magnus skylla ifrån sig.

”Lägg av”, fräser hustrun, och Magnus tiger; han vet vem som är skyldig.     

Magnus bläddrar i boken. Så farligt är det ju inte, och inga problem att läsa och det viktigaste med böcker är ju att kunna läsa vad det står i dem, utanpåverket är ju inte så viktigt. Och så vidare. Men just det: utanpå, kom det inte några droppar på pärmarna också? Magnus skärskådar pärmarna. Jo, det syns några små prickar. Det kan vara kaffe, men också något annat, till exempel regnstänk. Boken är ju inte ny och den har säkert varit utsatt för ett och annat.
Men Magnus bestämmer sig i alla fall för att ”hyfsa till” pärmarna.
Hustrun har åkt och handlat. Med sin käpp går Magnus till städskåpet som är hennes domän; han känner inte igen en burk eller flaska därinne. Men på en burk står det FLÄCKBORTTAGNINGSMEDEL och Magnus tänker ”Perfekt” och stultar ut på altanen. Han slickar kaffet av penseln och penslar så på fläckborttagningsmedel på bokens pärmar. Sen lutar han sig tillbaka i fåtöljen och gäspar. Att restaurera gamla böcker tar på en handikappads krafter, tänker han innan han somnar.

Han vaknar av hustruns skrik. ”Magnus! Vad har du gjort!”

Först fattar han ingenting, men när han vaknat ordentligt ser han hustruns ena hand peka på bordet. Och på bordet ligger något som han först inte känner igen. Sen förstår han att det är grannens bok. Men text och bilder på omslagssidan är bortfrätta, förvandlat till något oigenkännligt grått.

Magnus stirrar på boken, hustrun på burken intill.
”Herregud”, säger hon, ”har du tagit det där, det skulle ju slängas!”
Och självklart tar Magnus det halmstrå som hon ofrivilligt räckt honom.
”Och varför har du inte slängt det, vi kan ju inte ha livsfarliga kemikalier i huset!”
”Ja”, säger hustrun, ”det borde vi ha slängt.”
Och hon går in i huset.

Det blir kallt på kvällen och de tänder en brasa. När hustrun gör kvällsmat, är Magnus ensam i storstugan och han lägger grannens bok på elden.
Grannen kommer förbi en vecka senare.
”Vad tyckte du om boken”, frågar han.
”Den var bra”, säger Magnus, ”men det hände en liten olycka.”
”Jaså.” Grannen ser bekymrad ut.
”Ja, Jag var nere vid badbryggan och satt där och läste och plötsligt tappade jag boken, och den var ju tung och sjönk som en sten, och det är ju 50 meter djupt därnere så att dyka efter den var ju inte lönt.”
Grannen ser nu förbryllad ut, men säger.
”Ja, olyckor händer. Men det var ingen värdefull bok och jag har ju läst den. Men roligt att du tyckte om den, i alla fall.”
Han har lärt sig att vara artig, men tänker att det nog var en dålig idé att låna ut en så bra bok till Magnus. Och, tänker han vidare, nog sa väl Magnus för ett tag sen att han inte klarar att ta sig till bryggan längre?
Magnus sitter kvar på sin altan och ser grannen försvinna bakom några träd. Han känner inte bara lättnad.

Det finns massvis

Jag har fått påpekanden om min bloggtystnad. Det beror dels på anslutningsproblem, dels på (jodå!) vackert väder; att sätta sig inne och skriva är inte så lockande när det är sol och lagom varmt.
Idag på morgonen har jag suttit i solen och läst 2 artiklar i DN. Jag tar den dåliga först. Rubriken är i tyngsta laget "Sverige måste bli bättre på miljöteknisk innovation" och är skriven av Carin Jämtin och Mikael Damberg, båda tunga (s). Artikeln innehåller ett antal förslag som säkert är bra, men de framförs på ett helt obegripligt sätt; finns det ingen på Sveavägen 68 (partikansliet) som kan skriva så att folk förstår? Det är ju ett angeläget ämne. Frågan som dyker upp efter läsningen är den här: Hvad vilja socialdemokraterna?
Trist.
Den andra artikeln är ett utdrag ur "Manifest för ekonomisk sans", av Paul Krugman (mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) och Richard Layard, brittisk ekonomiprofessor. I korthet handlar manifestet om att krisen orsakats av en alltför omfattande upplåning inom den privata sektorn men att åtstramningar som drabbar vanligt folk inte är rätt medicin. Det är fel att backa in i framtiden; statens uppgift måste vara att upprätthålla konsumtionen. Det håller jag med om. Vad som inte framgår är vad som ska upprätthållas. Alla som känner mig vet att jag inte är en anhängare av produktion och konsumtion av vad skit som helst.
Kanske hville de båda (s):en i sin artikel peka ut en väg som inte bara betyder slit-och-släng. Man kan ju hoppas. Men deras inlägg missade målet. Grovt.
Att jag nu började med den dåliga är ingen tillfällighet. Jag kom nämligen att tänka på en skämtbit som Slas läste på Rimforsa Motell.
En kapten och en underordnad nödlandar i öknen. Den underordnade skickas ut att leta mat, kommer tillbaka och säger: "Kapten, jag har goda och dåliga nyheter." "Då tar vi de dåliga först." "Kapten, det finns bara kamelskit." "Och de goda?" "Kapten, det finns massvis."
I en tid av idiotiska s k besparingar och obegripliga artiklar av topppolitiker ligger det nära till hands att säga: Det finns massvis.