Slag på slag
Per Persson bodde på
äldre dar i en etta på tredje våningen i Telegrafhuset. Han växte upp i huset
men familjen hade flyttat till Stan när han var 13 år, och Per blev polis när
han var vuxen. Han hade naturligtvis inte räknat med att flytta tillbaka till
Hallmansberg och absolut inte till en etta; Per var en gång en man med
ambitioner.
När han kom tillbaka
från Stan var det till en rymlig trea i det populära området Åbacka. Han hade
träffat en kvinna från samhället och de flyttade ihop: att pendla till Stan
gick på en dryg halvtimma; tågen gick ännu i tid.
Kvinnan hette Lisa
och att de bosatte sig i Hallmansberg berodde på att hon hade politiska uppdrag
i kommunen. Per var lycklig; han var drygt femtio och hade ställt in sig på att
vara singel resten av livet, men så hade han alltså mött Lisa. Hon var
fyrtiotvå när de flyttade ihop men tre år senare dog hon i cancer. Det var som
ni förstår ett hårt slag för Per, och bara några månader senare fick han nästa
slag; och den här gången bokstavligt. Det var när han och några kollegor var
utkommenderade för att skydda demonstrerande nazister. Det hade blivit
motdemonstrationer och tumult vilket inte borde ha överraskat någon, men det
överraskade polisledningen som underskattat människors avsky för nazismen och
ställt för få poliser på benen, och i röran hade Per fått en huvudskada. Exakt
vad som hänt kunde (eller ville?) ingen av de andra poliserna redogöra för, och
Per själv mindes ingenting. Men många av hans kollegor visste att han hade
övervägt att sluta som polis och ett par gånger sagt: ”Inte fan blev jag polis
för att skydda nassar!”
Några motdemonstranter
trodde sig ha sett att en annan polis träffat Pers huvud med sin batong. De
kontaktade polisledningen och talade om vad de trodde sig ha sett, men deras
vittnesmål avfärdades med orden: ”Tror gör man möjligen i kyrkan!” Tilltron
till deras uppgifter minskade givetvis av att de till skillnad från nazisterna
saknade tillstånd att demonstrera.
En utredning kom så
småningom fram till att Per varit försumlig i sin utövning och därför skadats.
Tre kollegor vittnade om att han brutit mot givna order och på grund av sin
ordervägran träffats av ett föremål i huvudet.
Flera kollegor vittnade om att Per sagt att han inte ville ställa upp på
givna order och vid ett tillfälle hade sex stycken hört honom säga att det
minst av allt var polisens uppgift att skydda vissa demonstranter. Ordervägran
blev därmed ett centralt begrepp för utredningen. Facket tyckte att Per för att
inte prickas för ordervägran skulle accepterera försumlighet, och eftersom han
på grund av sin skada trodde att både arbetsgivaren och facket såg till hans
bästa accepterade han. Därmed försvann möjligheten till ersättning för skadan,
men den facklige representanten sa att Per haft tur som inte fällts för
ordervägran för då hade kanske hans jobb hängt i luften.
Så kan det gå.
När Per var
långtidssjukskriven fick hans friska kollegor skattesänkning efter
skattesänkning och samtidigt höjdes lönerna. Per däremot hade ”slagit i taket”,
vilket betydde att hans sjukersättning inte ökade. Inte heller sänktes hans
skatt, vilket betydde att han OCKSÅ fick betala mera i skatt än de friska
kollegorna!
”Jag trodde inte att
ett samhälle kunde bete sig så jävligt mot sjuka medborgare”, sa han bittert.
”Först fick jag ett slag i skallen. Sen slog jag i taket och får inte höjd
sjukpenning och den tredje smällen är att jag får betala mest i skatt för att
jag är sjuk! Vad blir det härnäst?”
Han hade trott att
den som drabbats av sjukdom eller olyckshändelse, och därför inte kunde arbeta,
var lika mycket värd som den som arbetade. Men allt eftersom värdet av hans
sjukpenning fortsatte sjunka samtidigt som mat, hyra och annat av livets
nödtorft blev dyrare, insåg Per att talet om det goda samhället var en evig
lögn. Han upptäckte att han helt enkelt blivit fattig, och att samhället gav
fullständigt fan i det. Efter ett par år som sjukskriven fick han en låg
förtidspension; det betydde att hans vanliga pension också skulle bli låg,
eftersom dess storlek byggde på att man varit frisk och kunnat arbeta. Och när
han fyllde 65 och fick sin första utbetalning av sin ålderspension, upptäckte
han att han inte bara som sjuk utan också som pensionär fick betala mer i skatt
än den som var frisk och kunde arbeta.
Hans fråga ”Vad blir
det härnäst?” hade fått ett icke önskvärt svar.
Han tvingades be sin
far om hjälp. Fadern var nittio och före detta sergeant och när Per stammat
fram sitt ärende hade den gamle sergeanten vrålat:
”Vafalls! Ska man
till och med behöva försörja dig när du är pensionär! Odugling!”
Den gamle sergeanten
bodde ensam i två rum och kök. Köket var litet och hade bara plats för ett bord
och tre stolar och också sovrummet var litet och möblerat bara med en säng, ett
nattygsbord, ett litet skrivbord och en gammal kontorsstol. Vardagsrummet var
större men fruktansvärt övermöblerat med för många fåtöljer, ett onödigt
soffbord (det fanns två) och på golvet stod uppstoppade huvuden av vilda djur
som väntat på att sättas på väggarna i flera år. Flera huvuden var inropade på
auktioner på platser där sergeanten var garanterat okänd; det ryktades att den
gamle infanteristen aldrig lyckats fälla så mycket som en hare.
”Förbålt märkligt att
din tomma träskalle kunde ta skada av ett ynka slag! Eller vad det var. Hur fan
tror du det skulle se ut om militären vek ner sig på ett så viktigt
skyddsuppdrag!”
”Läkarna sa att…”
”Läkarna! Bolsjeviker
hela bunten! Hade du blivit militär hade du kunnat skydda dig mot de där
figurerna som störde en demokratiskt godkänd demonstration!”
”Militären var ju
inte …”
”… inte där, nej!
Vilket är en skandal! När yttrandefriheten ska försvaras måste samhällets
starkaste krafter uppbådas! Punkt!”
”Jo, det gällde …”
”Jag har inga pengar!
Såssarna konfiskerade för bövelen varenda sekin!”
”Jag hoppades … jag
är i alla fall din son …”
”Ja, tyvärr.”
Just då snubblade Per
på ett av vilthuvudena som låg spridda på golvet.
”Se upp med var du
sätter fötterna, för bövelen!”
Per fick fram ett
förlåt, men hans far tycktes inte lyssna.
”Det är ju för
bövelen älghuvudet! Det har kostat mig … blod, svett och tårar, timmar i
skogen. Drullputte!”
Det var sista gången
far och son träffades. De hade aldrig haft ett bra förhållande och det hade
kostat på för Per att söka upp fadern, och resultatet blev alltså grov
förnedring. Hans far levde ett år till. Per gick inte på begravningen.
Sergeanten hade varit
sanningsenlig i ett avseende: han hade inga pengar. Men han hade åtminstone en
försäkring som täckte kostnaden för begravningen.
”Annars hade de fått
slänga liket var fan som helst. Bara man sett till att fanskapet inte förorenat
för mycket!” kommenterade Per.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar