måndag 25 januari 2016

Ännu en kort berättese

Slag på slag
Per Persson bodde på äldre dar i en etta på tredje våningen i Telegrafhuset. Han växte upp i huset men familjen hade flyttat till Stan när han var 13 år, och Per blev polis när han var vuxen. Han hade naturligtvis inte räknat med att flytta tillbaka till Hallmansberg och absolut inte till en etta; Per var en gång en man med ambitioner.
När han kom tillbaka från Stan var det till en rymlig trea i det populära området Åbacka. Han hade träffat en kvinna från samhället och de flyttade ihop: att pendla till Stan gick på en dryg halvtimma; tågen gick ännu i tid.
Kvinnan hette Lisa och att de bosatte sig i Hallmansberg berodde på att hon hade politiska uppdrag i kommunen. Per var lycklig; han var drygt femtio och hade ställt in sig på att vara singel resten av livet, men så hade han alltså mött Lisa. Hon var fyrtiotvå när de flyttade ihop men tre år senare dog hon i cancer. Det var som ni förstår ett hårt slag för Per, och bara några månader senare fick han nästa slag; och den här gången bokstavligt. Det var när han och några kollegor var utkommenderade för att skydda demonstrerande nazister. Det hade blivit motdemonstrationer och tumult vilket inte borde ha överraskat någon, men det överraskade polisledningen som underskattat människors avsky för nazismen och ställt för få poliser på benen, och i röran hade Per fått en huvudskada. Exakt vad som hänt kunde (eller ville?) ingen av de andra poliserna redogöra för, och Per själv mindes ingenting. Men många av hans kollegor visste att han hade övervägt att sluta som polis och ett par gånger sagt: ”Inte fan blev jag polis för att skydda nassar!”
Några motdemonstranter trodde sig ha sett att en annan polis träffat Pers huvud med sin batong. De kontaktade polisledningen och talade om vad de trodde sig ha sett, men deras vittnesmål avfärdades med orden: ”Tror gör man möjligen i kyrkan!” Tilltron till deras uppgifter minskade givetvis av att de till skillnad från nazisterna saknade tillstånd att demonstrera. 
En utredning kom så småningom fram till att Per varit försumlig i sin utövning och därför skadats. Tre kollegor vittnade om att han brutit mot givna order och på grund av sin ordervägran träffats av ett föremål i huvudet.  Flera kollegor vittnade om att Per sagt att han inte ville ställa upp på givna order och vid ett tillfälle hade sex stycken hört honom säga att det minst av allt var polisens uppgift att skydda vissa demonstranter. Ordervägran blev därmed ett centralt begrepp för utredningen. Facket tyckte att Per för att inte prickas för ordervägran skulle accepterera försumlighet, och eftersom han på grund av sin skada trodde att både arbetsgivaren och facket såg till hans bästa accepterade han. Därmed försvann möjligheten till ersättning för skadan, men den facklige representanten sa att Per haft tur som inte fällts för ordervägran för då hade kanske hans jobb hängt i luften.
Så kan det gå.
När Per var långtidssjukskriven fick hans friska kollegor skattesänkning efter skattesänkning och samtidigt höjdes lönerna. Per däremot hade ”slagit i taket”, vilket betydde att hans sjukersättning inte ökade. Inte heller sänktes hans skatt, vilket betydde att han OCKSÅ fick betala mera i skatt än de friska kollegorna!
”Jag trodde inte att ett samhälle kunde bete sig så jävligt mot sjuka medborgare”, sa han bittert. ”Först fick jag ett slag i skallen. Sen slog jag i taket och får inte höjd sjukpenning och den tredje smällen är att jag får betala mest i skatt för att jag är sjuk! Vad blir det härnäst?”
Han hade trott att den som drabbats av sjukdom eller olyckshändelse, och därför inte kunde arbeta, var lika mycket värd som den som arbetade. Men allt eftersom värdet av hans sjukpenning fortsatte sjunka samtidigt som mat, hyra och annat av livets nödtorft blev dyrare, insåg Per att talet om det goda samhället var en evig lögn. Han upptäckte att han helt enkelt blivit fattig, och att samhället gav fullständigt fan i det. Efter ett par år som sjukskriven fick han en låg förtidspension; det betydde att hans vanliga pension också skulle bli låg, eftersom dess storlek byggde på att man varit frisk och kunnat arbeta. Och när han fyllde 65 och fick sin första utbetalning av sin ålderspension, upptäckte han att han inte bara som sjuk utan också som pensionär fick betala mer i skatt än den som var frisk och kunde arbeta.
Hans fråga ”Vad blir det härnäst?” hade fått ett icke önskvärt svar.

Han tvingades be sin far om hjälp. Fadern var nittio och före detta sergeant och när Per stammat fram sitt ärende hade den gamle sergeanten vrålat:
”Vafalls! Ska man till och med behöva försörja dig när du är pensionär! Odugling!”
Den gamle sergeanten bodde ensam i två rum och kök. Köket var litet och hade bara plats för ett bord och tre stolar och också sovrummet var litet och möblerat bara med en säng, ett nattygsbord, ett litet skrivbord och en gammal kontorsstol. Vardagsrummet var större men fruktansvärt övermöblerat med för många fåtöljer, ett onödigt soffbord (det fanns två) och på golvet stod uppstoppade huvuden av vilda djur som väntat på att sättas på väggarna i flera år. Flera huvuden var inropade på auktioner på platser där sergeanten var garanterat okänd; det ryktades att den gamle infanteristen aldrig lyckats fälla så mycket som en hare.
”Förbålt märkligt att din tomma träskalle kunde ta skada av ett ynka slag! Eller vad det var. Hur fan tror du det skulle se ut om militären vek ner sig på ett så viktigt skyddsuppdrag!”
”Läkarna sa att…”
”Läkarna! Bolsjeviker hela bunten! Hade du blivit militär hade du kunnat skydda dig mot de där figurerna som störde en demokratiskt godkänd demonstration!”
”Militären var ju inte …”
”… inte där, nej! Vilket är en skandal! När yttrandefriheten ska försvaras måste samhällets starkaste krafter uppbådas! Punkt!”
”Jo, det gällde …”
”Jag har inga pengar! Såssarna konfiskerade för bövelen varenda sekin!”
”Jag hoppades … jag är i alla fall din son …”
”Ja, tyvärr.”
Just då snubblade Per på ett av vilthuvudena som låg spridda på golvet.
”Se upp med var du sätter fötterna, för bövelen!”
Per fick fram ett förlåt, men hans far tycktes inte lyssna.
”Det är ju för bövelen älghuvudet! Det har kostat mig … blod, svett och tårar, timmar i skogen. Drullputte!”
Det var sista gången far och son träffades. De hade aldrig haft ett bra förhållande och det hade kostat på för Per att söka upp fadern, och resultatet blev alltså grov förnedring. Hans far levde ett år till. Per gick inte på begravningen.
Sergeanten hade varit sanningsenlig i ett avseende: han hade inga pengar. Men han hade åtminstone en försäkring som täckte kostnaden för begravningen.
”Annars hade de fått slänga liket var fan som helst. Bara man sett till att fanskapet inte förorenat för mycket!” kommenterade Per.






Inga kommentarer: