Fiskafänge

Okej, här är ännu en novell

Fiskafänge

Arne bodde i uppgång C i Telegrafhuset. Hans farsa hette Olle men kallades Fiskarn för att hans stora intresse var fiske; nätfiske och mete på sommaren, och pimpel och något som kallades angling på vintern. Ett av Arnes första minnen var när hans farsa en gång kom hem med ett riktigt odjur.

”Den här gäddan på 6 kilo fick jag på mina nya angeldon”, sa han.

”Gammelgäddan”, fortsatte han och slängde upp den på diskbänken.

”Den är ju stor som den värsta krokodil”, sa Arnes morsa.

”Ugnstekt gädda”, sa hans farsa. ”Det skulle smaka nu.”

”Den där går inte in i en ugn, i alla fall inte i våran.”

 ”Vi kan väl för helvete dela den!” sa hans farsa. ”Den räcker till flera middagar.”

Arne mindes inte hur hans morsa lagade till odjuret, men han skulle alltid komma ihåg gäddan; den var torr som fnöske. Och full av ben. Och hans farsa hade tyvärr rätt; som han mindes det fick de (allt torrare) gädda till middag i minst en vecka.

Men han tyckte om abborre och tjatade om att åka med och fiska och en vårdag blev det så att bara hans farsa och han åkte iväg.

Det är en dag i mitten av maj och Arne och hans farsa står på trottoaren, precis framför Anderssons Tobak och Tidningar. De väntar på Arnes farbror Evert som är den förste i släkten som skaffat bil. De ska till Hammarsjön och meta och ta upp näten som hans farsa och Evert lagt i kvällen innan. De är lastade med fiskegrejer; metspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden går utan att Evert dyker upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", säger hans farsa. "Fan, att han inte har telefon!"

Arne är ännu inte slav under klockan och står lugnt och tittar i Anderssons skyltfönster.

”Titta farsan”, säger han, ”de har en Fantomen som vi inte har!”

Han kan läsa lite fast han ännu inte börjat skolan; han ska börja till hösten.

”Den måste vi fan köpa!” säger hans farsa.

Farsan läster ofta serietidningar; sällan eller aldrig böcker. Han är som de andra farsorna i huset.

”Det är ju fan att den jävla Evert inte kan passa tiden! Jag åker hem och väcker den latoxen", säger han sen.

Han hämtar sin cykel och sätter iväg längs Torggatan.

Efter en evighet kom han tillbaka i Everts bil.

"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss du och jag."

(Senare fick Arne reda på att Evert haft drygt fyrtio graders feber.)

Arne gjorde en liten kupp och satte sig fram; hans farsa verkade inte tänka på att han hade en liten unge fram, och de brakade iväg. Sista biten var en liten skogsväg, som tog slut ett par hundra meter innan sjön och de fick gå sista biten. Arne bar bara ett metspö, hans farsa tog resten.

Båten var en eka av trä; utvecklingen hade ännu inte nått så långt att de flesta båtar gjordes i plast. Ekan låg i morgonskugga, bunden vid en gammal al. Det var småkallt och Arne tänkte att han nog borde ha lyssnat på morsan Elsa och klätt sig varmare.

”Här får man passa sig för fästingar, de jävla trivs vid alar”, undervisade hans farsa. Arne tittade noga på trädet och lärde sig hur en al ser ut; fästingar ville han inte ha.

De lastade i grejerna och hans farsa rodde iväg. Han höll båten vid några grå störar som stack upp ur vattnet.

”En vase”, sa han, ”här står det ofta abborre.”

Han gjorde fast vid en av störarna. Arne glodde ner i vattnet; det var granruskor någon meter under ytan. Vasen låg i morgonsol och Arne slutade frysa. Arnes metspö var för långt, så hans farsa hjälpte honom att kasta ut, men det var för tungt också; han orkade inte hålla det över ytan.

”Håll det mot båtkanten”, sa hans farsa.

Det gick bättre och bara den yttersta delen var nu under ytan.

”Släpp inte flötet med blicken en sekund, om det försvinner är det napp och då skriker du så kommer jag och hjälper dig dra upp den fan”, sa farsan Fiskarn. ”Och se upp så du inte kommer in i granriset!”

Arne släppte inte flötet med blicken; han höll absolut järnkoll. Det kom en lätt morgonbris och båten svängde lite. Solen steg och det blev behagligt varmt och hans farsa sa:

”Det här Arne, det är livet!”

Men fiskarna var rädda om livet, och till slut sa farsan Fiskarn:

”Nää. De är inte i svälj de jävla, vi får kolla näten i stället!”

Han drog upp; och när Arne drog upp försvann hans flöte och han skrek:

”Napp, jag har napp, farsan!”

Men när hans farsa tog spöet och ryckte stod reven som en båge, och så brast den och hans farsa svor.

”Jag sa ju för fan att du skulle se upp för riset!” vrålade han.

”Du sa ju att jag skulle titta på mitt flöte”, sa Arne.

”Men du måste för helvete se vad som är under flötet, fast det är väl inte så lätt när man är bakom flötet!"

Då började Arne gråta; det kanske inte är så svårt att förstå. Det gjorde hans farsa ångerfull och han kom över till aktern och höll om sin son.

”Förlåt Arne, förlåt! Jag blev bara så rädd när kroken fastnat och … Förlåt att jag skrek så där!”

Och Arne log medan tårarna rann på kinderna; han skulle alltid minnas denna första och enda gång som hans farsa kramade honom.

När hans farsa tyckte att han kramat nog sa han:

”Nu, Arne, kommer mandomsprovet; näten! Du får ro och jag tar upp fiskarna i nätet!”

Arne hade aldrig varit i närheten av ett par åror och bleknade.

"Det är inte så svårt", fortsatte hans farsa när han såg att Arne blev nervös. "Jag talar om hur du ska göra."

Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från vasen. Arne anade att den markerade ena änden på nätet. De stannade vid träbiten.

"Okej nu är det dags för mandomsprovet!" sa farsan Fiskarn.

Arne visste inte vad mandomsprov betydde, men hans farsa reste sig och visade att han skulle ta plats vid årorna, och han lyckades ta sig dit trots att båten krängde.
Han fattade årorna. De var som timmerstockar för honom; han orkade knappt lyfta dem och båten gled bort från träbiten.

"Slå back för helvete", skrek farsan Fiskarn. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott.

Fiskarn kom rusande från aktern.

"Slå back, sa jag ju", skrek han.

Arne har fortfarande ingen aning om ifall han slog back, men han tog i så mycket han orkade och lyckades få den ena åran att röra sig. Och båten, som redan krängde rejält av hans farsas rusning, gick tvärt åt vänster.

Hans farsa föll åt höger. I vattnet.

Han tog sig upp i alla fall.

"Flytta på dig", fräste han och knuffade till Arne som tog sig till aktern och satt där och lyssnade till hur hans farsa svor, medan han rodde som en galning mot land. Arne kände på vattnet; det var iskallt.
De tog sig till bilen, farsan Fiskarn frös så han skakade, men han fick igång bilen och de studsade iväg. Arne sa:

"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?"

Han hade lärt sig att man ska vara rädd om maten. (Men han var beredd att göra undantag för en torr gädda som kommit på bordet minst tusen gånger!)
"Skit i matsäcken", väste hans farsa och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att Arne tyckte att något måste sägas, och han visste att Evert var rädd om bilen, så han sa:

"Evert blir nog inte glad när sätet är blött."

Farsan Fiskarn morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Morsan Elsa var i köket när de kom hem. Hon hörde dem komma in i hallen och såg inte att farsan Fiskarn var genomvåt.

"Är storfiskarna redan hemma", ropade hon. "Fick ni mycket fisk?"