Tidningsläsning

Jag läser att 3000 hektar (ha) jordbruksmark försvann i Sverige mellan 2006 och 2010. Det är nog ganska mycket; annars skulle det knappast vara en nyhet. Det är svårt det här med ha och tunnland, tycker jag. Vårt samhälle har ju blivit så urbant att vi nästan glömt de gamla ytmåtten som främst var knutna till jordbruket.
I alla fall gick 3000 ha åt till vägar, järnvägar (är det Norrlandsbanan; där man nu köpt tyska tåg som inte vill gå på vintern? Eller skandalen Hallandsåsbanan) och byggnader. Samtidigt blir vi enligt en annan artikel äldre och äldre och alltså fler och fler. Men det tycks bekymra föga. Vi har ju kunnat kompensera mindre yta med effektivare metoder. Till exempel pga billigt konstgödsel som inte varit så bra för vår natur, bland annat hav och sjöar, vilket lett till färre friska fiskar. Och därmed sämre tillgång på mat. Kanske kan man kompensera den allt mindre ytan med effektivare grödor; jag vet inte. Men kan denna (i alla fall för mig: osäkra) effektivitet föda allt fler? Och i HELA världen?
Här i Linköping hade vi en gång utmärkt jordbruksmark. Men nu har vi byggt bostadsområden (Skäggetorp m fl) och det gigantiska handelsområdet i  Tornby. Jag tvivlar på att det var särskilt klokt om man vill, och vågar, se på längre sikt. Med Tornby är det dessutom så att det nästan krävs bil för att handla; kollektivtrafiken dit är ju inte direkt lysande.
Jag tänker på en gammal indian. Jag kanske har citerat honom korrekt tidigare; jag minns inte. Och jag minns inte citatet nu. Men det var när de vita infört "civilisation" som han trött konstaterade att när den sista buffeln skjutits på den sista prärien och den sista fisken fångats i den sista floden, är det svårt att bli mätt på pengar.
På hans tid fanns inte kort. Jag tror inte att man blir mätt på dem heller.