Häromdan åkte vi upp till Norrgatan här i Valdemarsvik. Det gör vi inte ofta; den ligger lite offside för oss.
På 1950-talet bodde min mormor i ett av husen, nummer 23. Hus med så högt nummer som 23 var arbetarbostäder och mormor bodde i en lägenhet med två rum och vedspis. I ena rummet bodde morbror Hans; han var länge ungkarl och gifte sig först som mogen. Eller övermogen. Man sa så om ogifta 40-åringar då: det är andra tider nu när en 40-åring knappt lämnat skolan.
Alltnog: huset är ombyggt och har en vacker fasad och är säkert inte arbetarbostad längre. Eller också är det just det, för enligt det politiska nyspråket är alla som jobbar arbetare. Det är som sagt andra tider nu: jag tror inte att ägaren till Fabriken där Hans med flera garvade läder hade uppskattat att bli kallad arbetare.
Inte de som jobbade på Kontoret heller. Fast arbetarna kallade förstås alla som jobbade på kontoret för Pennvässare; det var nog ingen titel som de stoltserade med, precis.
Jaha ja, jag hade tänkt berätta om när jag en julidag blev sjuk på Norrgatan 23, och fick tas i ambulans till Linköping och ligga en vecka på sjukhus. Men det får bli en annan gång. Jag vill skriva kort här; då ökar nog chansen att åtminstone någon kommer till punkt.
En sak till dock: morbror Hans var ombud för ”gamla” Folket i Bild. Det var en kulturtidning som Hans tog upp beställning på från arbetskamraterna. Senare las tidningen ned och namnet såldes till en porrblaska. Jag tror att den i sin tur är nedlagd. Men Hans var ju garvare och kulturombud, som sagt, och jag undrar om han kände till Alf Henrikssons dikt om sammanträdaren. Jag är inte säker att jag minns den exakt, men det här minns jag:
Sammanträdaren sammanträder
han hyvlar inga bräder
han garvar inget läder
han bygger inga städer
han hedrar inga fäder.
Han sammanträder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar