Sjuktransport

Gräsmattorna är bruna och små björkar och lönnar fäller gula löv. Det är som oktober efter torr höst men det är juli och för varmt för en inte helt frisk 66-åring. Att vara i solen är inte att tänka på. Så jag sitter under tak på altanen och alla som går förbi nere på vägen har samma kommentar: ”Vilken värme!”
Och jag minns en het julidag på semestern för drygt 60 år sen. Vi var hos mormor, på Norrgatan 23, här i Valdemarsvik. Från huset var det en liten backe till en uthuslänga där de som bodde i 23:an och 25:an hade sina vedbodar. Elspis fanns ännu inte; de var tvungna att elda i sina järnspisar för att laga mat och det var varmare inne än ute. Trots att det var drygt 30 ute.
På längans gavlar var dassen. Sen några år fanns toalett inomhus så de användes inte längre. Morbror Hans bodde ännu hemma och visade det gamla dasset. Det hade tre sittplatser bredvid varann. ”Ett klassiskt trefjöls”, sa Hans. ”Tack och lov att vi har toan inne nu. Förr frös man ju nästan arslet av sig på vintern!” 
Nu när dasset inte användes kastade de vuxna pil mot en tavla på gaveln. Jag var för liten och fick stå och titta på. Roligare kunde man ha.
Men den här julidagen kände jag mig plötsligt dålig i värmen. Morbror Hans upptäckte att jag var likblek och nära att svimma. ”Druckit för lite”, trodde någon och min far tog cykeln efter vichyvatten. Jag drack några klunkar. Och kräktes. Sen var en doktor där och han sa att jag måste in på sjukhus. Välfärden var vid den tiden inte långt kommen och ambulans Valdemarsvik-Linköping gick inte att ordna, så det fick bli taxi. Jag hade 41,9 i feber och vi hade lärt oss att vid 42,0 dör man.
Jag överlevde som ni förstår, men jag blev inlagd i en evighet. Och utanför fortsatte sommaren men jag fick inte lämna sängen.
Vad hade jag egentligen? Troligen hjärninflammation eller hjärnhinneinflammation. Men min mor säger att det nog var ”en virus”. Läkarna trodde att de var Gud Fader på den tiden, och mina föräldrar hade lärt sig att inför den som tror att han är Gud Fader håller man mössan i hand. Så jag tror inte att de fick reda på vad jag hade.
Men själv funderar jag ibland på om min nuvarande sjukdom kan ha ett samband med den där julidagen.
Epilogen är att min far och en av mina morbröder byggt en vagn som jag fick när jag kom hem. Jag hade hellre fått en trampbil, men det sa jag inte. Men i en uppsats några år senare blev vagnen en trampbil.
Jag fick bra betyg, vilket gjorde mig lite katig; lärare var författaren Björn Runeborg.