Tävlingen

Två gamla män kom på Storgatan på två gamla cyklar. Jag satt på Lilla Blå och Majoren fick syn på mig och skrek: ”Har du fastnat där, din fan!”
Det var ju en trevlig hälsning.
De parkerade sina cyklar och satte sig vid mitt bord utan att först fråga om det var ledigt. De hämtade kaffe och lyxmazarin. ”Nu ska du smaka något fantastiskt, von Gyllenfjord. Lyxmazarin, en ÖB bland bakverk!” Han tog en tugga och smackade. Sen presenterade han oss.
”Det här är löjtnant von Gyllenfjord, och det här är… ja min granne.  Vapenvägraren, du vet. Han skulle inte klara sig länge i USA, där de fått lära sig att frihet kräver ordentliga vapen”
Så bytte han ämne: ”Vi är här för Lydnadstävlingen. Vi tror att vi har en god chans att vinna. von Gyllenfjord är en tusan till karl att lyda. Fem gånger vann han Baddaren. Fem gånger!”
von Gyllenfjord log och nickade ivrigt och jag sa: ”Baddaren?”
”Baddaren, ja", sa Majoren. "En Baddare på att lyda order som Regementsmästerskapen hette. Fem gånger! Rena rama Björn Borg! ”
”Men…” sa jag, men avbröts.
”Och om allt går vägen får vi en jätteförstärkning i morgon. Vår gamle tyske kollega, kapten Franz af Hingsten. Ett problem är om tävlingen bara är för amatörer. Då får nog inte tysken af Hingsten vara med. Proffsen har ju egna tävlingar.”
Äntligen fick jag en syl i vädret: ”Men tävlingen är ju för hundar!”
”För hundar? Ja, jag läste inte annonsen själv. Det gjorde von Gyllenfjord och han var alldeles till sig när han berättade om tävlingen. Men jag borde kanske ha tänkt på att adeln inte är hans enda stånd när han ser ordet lydnad.”
von Gyllenfjord flinade och nickade.
Ivrigt.