onsdag 16 december 2015

Novellen En polismans begravning

Polis Boman bodde en gång i Telegrafhuset, i B-ingången. Han var tjock och jovialisk och satte aldrig fast någon.
”Inga dumheter”, brukade han säga om till exempel ett gäng tonåringar hängde vid Valles korvkiosk. Han patrullerade oftast till fots och dök i regel upp på minigolfbanan vid Ån när han hade kvällspass. Oftast hade han en stekt med bröd i nypan. Valle sa att han åt tre stekta med bröd per pass.
Han följde alltid de bästa spelarna från bana till bana; det var Olle Slampen och Jocke Gomorron som delade banrekordet på 26 slag på de 18 hålen.
”Spela själv, Boman”, sa Slampen en gång.
”Det begriper du väl för fan att jag inte kan spela i tjänsten!” sa Boman.
Så gick han en sväng till kiosken på Storgatan och köpte två kokosbollar och en 200 grams Mjölkchoklad. Han åt kokosbollarna vid kiosken och gick tillbaka till golfbanan, mumsande på chokladkakan. När golfbanan stängde var hans pass slut och då sträckte han på sig och släppte sig. Den som äter mycket och rör sig lite blir ju lätt väderspänd och den åkomman drabbade ofta den 179 cm långe och 124 kilo tunge Polis Boman.
”Herre min gud”, sa Slampen, ”jämfört med den där stanken luktar det ju parfym från soptippen!”
Polis Boman flinade och släppte sig igen.
Arne Boman dog stilenligt; han föll med huvudet rätt i en väldig tårtbit vid förmiddagskaffet på polisstationen. Hjärtat hade gjort sitt.
”Min rygg är inte vidare stark, så jag orkar inte bära kistan”, skyndade sig den superlate polischefen Träff att säga. Han trodde att han som chef skulle bli aktuell som kistbärare, men han slapp; de brände Persson.
”Bara han inte exploderar”, sa Glad, andreman på stationen, ”så gasfylld som han alltid har varit. Fan vet om man vågar gå på begravningen!”
Alla på stationen gick i alla fall på begravningen; sex poliser i uniform och kontoristen Petra i svart dräkt. Det var nog tur att de var där, för utan dem hade det bara varit tre som följde Boman till den sista vilan Nu var det i alla fall tio.
”Åtminstone tvåsiffrigt”, sa Bomans gamle farsa Emil. ”Betydligt fler än jag väntade mig.”
De tre närmaste satt på bänken framför de sju från polisen och de pratade en hel del och inte direkt tyst.
”Bara han inte släpper sig”, sa Bomans morsa Greta, ”han var ju alltid så förfärligt gasig!”
”Klart som fan att han inte kan släppa sig när han är död!”, sa Emil Boman.
”Ska vi slå vad?”, sa nu Arne Bomans fru Eva, den tionde begravningsdeltagaren.
”Slå inte vad, Emil, man vet aldrig!” sa Greta Boman ängsligt. Livet hade lärt henne att vara rädd om pengar.
”Nej, det har du rätt i, Greta. Det törs fan gå in i ett så osäkert vad!”
Egentligen skulle det ha varit elva begravningsgäster, men Bomans son Jan-Olof spelade en viktig bridgeturnering och Emil Boman sa:
”Om Jan-Olof haft tid hade vi varit ett helt fotbollslag.”
”Men bridgeturneringen var ju inbokad sen månader tillbaka”, sa Eva Boman. ”Man kan ju inte strunta i en turnering hur som helst. Allra minst i bridge. Klas-Arne och Janne har ju spelat ihop i nästan 10 år!”
”Bara Arne inte släpper sig”, sa Greta Boman. ”Då skulle jag skämmas ihjäl mig!”
”Klart som fan att han inte släpper sig!” sa Emil Boman.
”Men du vågade inte slå vad!”
Just då kom prästen ut och hälsade och den högklassiga konversationen tog slut. Strax därpå började själva akten; prästen beskrev en förträfflig person och Greta Boman tittade sig förvirrat omkring, och sa:
”Men han skulle ju prata om Arne!”
Kvävda fniss hördes från andra bänk. Och efter akten fullbordades farsen då Eva Boman sa:
”Det skulle egentligen ha varit begravningskaffe nu, men Arne hade en sista önskan som handlade om begravningen.”
Sålunda stod tio personer och åt stekt med bröd vid Valles kiosk. När Eva skulle betala sa Korv-Valle:
”Låt mig få se herrskapet på korvarna. Det är det minsta jag kan göra för att hedra min bäste kund genom tiderna.”
Korv-Valle hade haft kiosken i 32 år.







Inga kommentarer: