Carl-Robert Robertzon var ofta
på TV i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Han var en mer eller
mindre ständig deltagare i debattprogram och alltid klädd i ett blåställ helt
utan fläckar. Det var utan fläckar av den enkla anledningen att varken
blåstället eller Carl-Robert varit i närheten av kroppsarbete.
Carl-Robert Robertzon hade
revolterat mot sina föräldrar genom att i likhet med flera av sina radikala
vänner först köpa Maos Lilla Röda och sedan blåstället. En liten så kallad
arbetarbod på Söder i Stockholm gjorde för resten strålande affärer genom
försäljningen av blåställ till nyradikala ungdomar från välsituerade delar av
staden. Och när efterfrågan steg, steg också priserna och blåställen blev dyra
för de arbetare som behövde dem i jobbet.
Den tillfälligt radikale Carl-Robert
Robertzon bodde i en sjurumslägenhet på Karlavägen och var enda barnet till
bankdirektören John Robertzon och hemmafrun Hanna. När sonen kom hem med
blåstället sa Hanna:
”Så det är det här som kallas
blåställ. Det förstår man nästan, det är ju blått. Och knapparna är riktigt
blanka som på själve kungens uniform. Men det står Slitman på knapparna, det
står det nog inte på kungens. Det är tur att jag inte tvättar själv, utan
lämnar all tvätt till fru Södergren. Jag vet då rakt inte hur man tvättar
blåställ. Jag hoppas att fru Södergren vet det. Det bör hon i alla fall veta,
för hennes man är någon sorts kroppsarbetare.”
Men det fanns ingen anledning
till oro: sonen hade bara sitt blåställ när han deltog i debattprogram i TV och
där blev det ju inte så smutsigt. En radikal programredaktion hade gärna med
ett antal frasradikaler i blåställ som motvikt till borgerliga och
socialdemokratiska politiker, vilka enligt redaktionen var hopplöst
reaktionära.
Första gången han skulle vara
med i TV sa en exalterad Carl-Robert till sin far:
”Nu har jag fått in en fot på
TV, snart har du en berömd son!”
Carl-Robert var normalt klädd i
bankdirektörens ögon; vanliga grå långbyxor, olivgrön polotröja och brun
manchesterkavaj. Bankdirektör John tänkte: Skönt att han kommit över sina
villfarelser och fått in en fot på TV, det kanske kan resultera i ett
tillfälligt jobb i avvaktan på att han begriper att han måste gå på Handels om
det ska bli något av honom.
Med Handels menade John förstås
Handelshögskolan, där han själv varit elev och skaffat sig värdefulla
kontakter.
”Vi måste se på TV i kväll.
Carl-Robert är med, han verkar ha fått in en fot där, och han var normalt klädd
i morse”, sa han till sin fru när han var hemma på lunchrast mellan tolv och
två.
John hade av någon anledning
inte tagit reda på i vilket program sonen skulle vara med. (Han sa efteråt att
han haft tjockt med jobb och inte hunnit.)
Hanna hade dock tittat på programtablån och fruktade det värsta; hon
hade läst att det program sonen skulle vara med i var ett i deras kretsar ökänt
debattprogram.
Bankdirektör John tittade sällan
på TV, men han hade läst om debattprogrammet i de morgontidningar som hade
tillträde till sjurumslägenheten, och därför sa han när hallåan presenterade
programmet:
”Ska Carl-Robert vara med i den
här satans kommunistpropagandan!”
”Jag är rädd för det”, sa Hanna,
”det är kvällens sista program.”
Det fanns vid den här tiden bara
en kanal så det fanns inte plats för missförstånd om vilket program sonen
skulle medverka i, och när den i familjens tidningar nedsablade programledaren
sa: ”God afton”, sa direktör John till fru Hanna:
”Om inte den där förbannade
ormen får sparken snart är det nog definitivt god natt för landet Sverige. På
banken skulle en sådan där kommunist inte bli gammal! Förbannade
socialistland!”
Och inte blev det bättre när
kameran gjorde en åkning över studion, och John fick se sin son som en av åtta
blåställsklädda debattdeltagare.
”Fan i helvete! Pojkkräket
skämmer ut oss! Blåställ! Vad ska bankens styrelse säga?! Vi får emigrera!
Stäng av skiten och ge mig en stor konjak, fort som bara fan!”
Bankdirektör John svepte
konjaken i ett drag.
”En till!” befallde han.
”Men John, tänk på att det är
arbetsdag i morgon.”
”Jag är ju direktör, för
helvete, och kommer och går som jag vill! Fasta tider är bara för kanonmaten.”
”Kanonmaten?”
”Vanliga meniga anställda,
alltså”, sa direktör John som var kapten i reserven. ”Konjak!”
Fru Hanna hällde upp en riktig
bamsekonjak.
Stämningen i lägenheten på
Karlavägen blev låg sedan Carl-Robert inte bara ståtat i sitt blåställ, utan
också haft ett kort inlägg i TV. Fader John råkade höra brottstycken av ett
samtal mellan två anställda i banken.
”… och pojken hade blåställ!”
”Och du är säker på att det var
Despotens son?”
”Jag har ju för fan sett honom
ihop med Despoten hundratals gånger! Åtminstone tiotals.”
”Och han hade blåställ? Despoten
måste ha gått upp i atomer om han såg det!”
”Men vet du vad han gjorde?
Sonen, alltså, inte Despoten.”
”Nej.”
”Han viftade med Maos Lilla Röda
och sa att alla reaktionärer är papperstigrar! Och så sa han att alla banker
borde förstatligas så att de fick kompetenta ledningar!”
En vecka senare avskedades två
män på banken där John var direktör och samtidigt flyttade Carl-Robert till ett
kollektiv på Börjegatan i Uppsala. Där bodde han i två år innan fjällen föll
från hans ögon och han flyttade tillbaka till Karlavägen. Han rökte fredspipa
med sin superkonservative far och började på Handelshögskolan. Och hans mor
Hanna sa:
”Så skönt att Carl-Robert kommit
hem igen.”
Och Carl-Robert visade att han i
alla bemärkelser var hemma. Han klarade Handels med glans och klarade med samma
glans övergången från billigt rödvin till champagne, och när han läste Svenska
Dagbladets ledare färgades hans kinder av skammens rodnad över att han utan
ersättning sålt Vietnambulletinen utanför Systembolaget i Uppsala. Och han gick
i sin fars fotspår och blev odemokratisk direktör med för hög lön, dock inte
för en bank utan för ett börsnoterat företag. Men självklart tyckte han själv
att han tjänade på tok för lite; inte ens en saftig bonus förmådde ändra på
det, och att företaget betalade hans hus och segelbåt fann han helt i sin
ordning. Eller som han uttryckte det för en gammal studiekamrat från Handels
som nu var direktör i ett försäkringsbolag:
”Något bör man få för allt slit.”
Kamraten höll med; själv hade
han nyligen fått sin lägenhet på Grev Turegatan totalrenoverad för 3 miljoner,
givetvis utanför lön och bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar