Det var tidigt 70-tal och Per Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Förbundet var på den tiden radikalt. Partiledaren Gunnar Helen tyckte att de var alltför radikala och vid en kongress (eller vad det heter) uppmanade han de unga folkpartisterna att gå hem och läsa historia. Troligen menade han att de skulle bli mindre radikala om de läste historia.
Det hade han nog rätt i: jag var själv drabbad av skolans historieundervisning på 60-talet, och jag lärde mig viktiga saker som exakta åren för frederna i Knäred och Brömsebro.
Vi fick till och med lära oss namnet på Karl XII:s hund. Såna kunskaper skapade inga tänkande individer. Vi borde ha skrikit: Jag skiter i vad hundfan hette, tala istället om hur folket hade det!
Men det gjorde vi inte; vi lärde oss istället snällt om Lûtzen och Halden och Narva och Karl XII blev, otroligt nog, en hjälte. Och hundens namn var inte nog: i boken stod också namnet på hans häst. Fan vet om inte en fråga på en skrivning var vad hästfan hette.
Det var efter skolan, först via skönlitteraturen, som jag började inse hur viktigt det är med historia. Den som rör oss alla Till exempel om 2:a världskriget och då inte om en massa slag och namn på generaler. Utan andra namn, namn vi inte får glömma: Auswitch, Treblinka, Teresienstadt osv
I morse hörde jag att niorna inte klarar den historia som dagens skola ger. Det borde oroa alla. (Man lär sig nog bättre saker än att en hund hette Pompe i dagens skola!) Historielöshet kan vara farlig om den anammar idéer som är ett hot mot demokratin.
Andra världskriget var för resten så hemskt att en kille som hette Adolf Hitler begick självmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar