En (nästan) sann berättelse

För ett par veckor sen lånade jag en bok av en granne. En liten incident vid eftermiddagskaffet inspirerade till följande berättelse. Sägas bör att min granne, Christer Robsahm, i verkligheten fick tillbaka boken i läsbart skick.

Boklånet

Magnus hade lånat en bok av en granne, och nu satt han på altanen och läste. Det var en bok som handlade om sommar och det var också vad den hette, ”om Sommaren.” Boken passade den nostalgiske och historieintresserade Magnus. Med små berättelser, tidningsklipp, bilder och så vidare, beskrev den hur sommaren förändrats för människor i Sverige under främst 1900-talet.

Då och då under läsningen brast han ut i ett ”Åh fan!” Det betydde att han lärt sig något nytt. Magnus var nästan 70 år, men trots det inte främmande för att lära sig. Fast då skulle det vara om historia eller litteratur, till exempel; inte om hur man hanterar alla moderna prylar. ”Onödigt skräp som väl gör Mount Everest till en liten kulle, när folk tröttnat på skiten och slängt den”, kunde han säga när reklam-TV plågat honom med något skrikigt och nästan obegripligt inslag.

Men nu sitter han i skuggan och läser, och hustrun kommer ut med kaffe och säger:

”Ge mig boken, så ska jag lägga undan den när vi fikar.”

Det är nämligen så att Magnus behöver hjälp med alltfler mindre sysslor; till exempel att lägga undan en bok när det är kaffedags. Han har en neurologisk sjukdom som bland annat påverkar motoriken: när Magnus säger till sina händer att göra på ett visst sätt lyder inte alltid händerna. De hittar på något annat. Inte sällan fladdrar de iväg och slår omkull något. Det är inte så bra. Och benen lyder inte heller; han har svårt att gå och tappar ofta balansen. Hans liv har alltmer blivit sittande.

Nu har hustrun serverat kaffet och flyttat boken på behörigt avstånd från kaffemuggen. Magnus smakar kaffet och säger ”Ah, så gott med kaffe!” Han sätter muggen på bordet, men tittar i samma ögonblick på boken och bestämmer sig för att den nog ligger för nära kaffemuggen och behöver flyttas. För säkerhets skull, tänker han, jag är ju lite klumpig ibland.
Men händerna når aldrig boken, i stället välter de muggen, och naturligtvis rinner kaffet mot boken. Hustrun får undan boken, men det är kaffe runt omkring. Hon skyndar in i köket för att torka av den. Magnus sitter kvar med tom blick.
Hustrun kommer ut. Hon ser glad ut. "Det gick bra”, säger hon. ”Det syns ingenting.”
Magnus andas ut. Hustrun lägger boken på en stol, på säkert avstånd från Magnus och hans kaffemugg. Men boken ligger så att Magnus plötsligt upptäcker att den nedre kanten av bladen i boken missfärgats av kaffet.
”Fan också”, skriker han och pekar.
”Men det syns ju inget inne i boken”, säger hustrun efter att ha tittat närmare.
”Det är ju inte min bok”, gnäller Magnus. ”Hade det varit min bok, hade det väl inget gjort. Men hur fan ska jag kunna lämna igen en bok som vi förstört!”
Vi, tänker hustrun. Men hon säger inget.
Magnus blänger på boken.
”Den är ju alldeles brun nertill”, säger han.
”Det ser inte så farligt ut, tycker jag”, säger hustrun.
”Så farligt”, härmar Magnus. ”Det ser ju ut som om den legat i en dypöl!”
Hustrun säger inget. Men det rycker i hennes mungipor.

De sitter tysta en stund, så säger Magnus:

”Finns det kaffe kvar?”

”Jag tror det finns lite, men jag stängde av, så det är nog kallt.”

”Det gör inget”, säger Magnus. ”Och när du ändå är inne, kan du ta med den tunnaste av mina vattenfärgpenslar från förrådet.”

”Pensel? Och du har väl aldrig druckit kallt kaffe!”

”Vänta, ska du få se”, säger Magnus. Han ser självbelåten ut.

Han får pensel och kallt kaffe. Han lägger boken tillrätta framför sig. Så doppar han penseln i det kalla kaffet.

”Åh, nej”, säger hustrun när hon fattat vad Magnus tänker göra.

"Det här blir bra”, säger Magnus, ”det blir samma färg runt om, och det kommer inte att märkas ett skvatt av att vi spillt.”

När hustrun ser den nu skakande penseln närma sig boken, tittar hon bort. Hon känner sin Magnus och vet att det är lönlöst att få honom att ändra fattat beslut.  Allt hon förmår är att stöna ohörbart.

Magnus penslar på. Visst märker han av en lätt skakning i handen, men inte värre än att den är under kontroll; inga problem alltså.
”Så där ja”, säger han belåtet när boksidornas alla synliga kanter blivit bruna, ”nu lär han inget märka, nu är det bara att låta mästerverket torka!”

”Jag tycker det ser lite buckligt ut”, säger hustrun efter en stund.

”Buckligt! Det kan väl för fan inte bli buckligt av lite kaffe!”

Hustrun öppnar boken. Magnus har lyckats få in kaffe på boksidorna, inte bara på kanterna.

”Du öppnade boken innan det var torrt, det är därför det runnit in i boken”, försöker Magnus skylla ifrån sig.

”Lägg av”, fräser hustrun, och Magnus tiger; han vet vem som är skyldig.     

Magnus bläddrar i boken. Så farligt är det ju inte, och inga problem att läsa och det viktigaste med böcker är ju att kunna läsa vad det står i dem, utanpåverket är ju inte så viktigt. Och så vidare. Men just det: utanpå, kom det inte några droppar på pärmarna också? Magnus skärskådar pärmarna. Jo, det syns några små prickar. Det kan vara kaffe, men också något annat, till exempel regnstänk. Boken är ju inte ny och den har säkert varit utsatt för ett och annat.
Men Magnus bestämmer sig i alla fall för att ”hyfsa till” pärmarna.
Hustrun har åkt och handlat. Med sin käpp går Magnus till städskåpet som är hennes domän; han känner inte igen en burk eller flaska därinne. Men på en burk står det FLÄCKBORTTAGNINGSMEDEL och Magnus tänker ”Perfekt” och stultar ut på altanen. Han slickar kaffet av penseln och penslar så på fläckborttagningsmedel på bokens pärmar. Sen lutar han sig tillbaka i fåtöljen och gäspar. Att restaurera gamla böcker tar på en handikappads krafter, tänker han innan han somnar.

Han vaknar av hustruns skrik. ”Magnus! Vad har du gjort!”

Först fattar han ingenting, men när han vaknat ordentligt ser han hustruns ena hand peka på bordet. Och på bordet ligger något som han först inte känner igen. Sen förstår han att det är grannens bok. Men text och bilder på omslagssidan är bortfrätta, förvandlat till något oigenkännligt grått.

Magnus stirrar på boken, hustrun på burken intill.
”Herregud”, säger hon, ”har du tagit det där, det skulle ju slängas!”
Och självklart tar Magnus det halmstrå som hon ofrivilligt räckt honom.
”Och varför har du inte slängt det, vi kan ju inte ha livsfarliga kemikalier i huset!”
”Ja”, säger hustrun, ”det borde vi ha slängt.”
Och hon går in i huset.

Det blir kallt på kvällen och de tänder en brasa. När hustrun gör kvällsmat, är Magnus ensam i storstugan och han lägger grannens bok på elden.
Grannen kommer förbi en vecka senare.
”Vad tyckte du om boken”, frågar han.
”Den var bra”, säger Magnus, ”men det hände en liten olycka.”
”Jaså.” Grannen ser bekymrad ut.
”Ja, Jag var nere vid badbryggan och satt där och läste och plötsligt tappade jag boken, och den var ju tung och sjönk som en sten, och det är ju 50 meter djupt därnere så att dyka efter den var ju inte lönt.”
Grannen ser nu förbryllad ut, men säger.
”Ja, olyckor händer. Men det var ingen värdefull bok och jag har ju läst den. Men roligt att du tyckte om den, i alla fall.”
Han har lärt sig att vara artig, men tänker att det nog var en dålig idé att låna ut en så bra bok till Magnus. Och, tänker han vidare, nog sa väl Magnus för ett tag sen att han inte klarar att ta sig till bryggan längre?
Magnus sitter kvar på sin altan och ser grannen försvinna bakom några träd. Han känner inte bara lättnad.