Nätfiske

Utdrag ur Willy Anderssons offentliga äventyr

 

Nätfiske

Uppsats av Willy Andersson.

Det var tidig morgon och kallt. Jag tror det var i maj. Min far och jag stod och väntade på farbror Birger; vi skulle till Hammarsjön och fiska och ta upp nät. Vi var lastade med fiskegrejer; metspön, kastspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden gick utan att Birger dök upp.
"Han har nog försovit sig, latmasken", sa min far. "Fan, nu skulle vi haft telefon!"
Men telefon hade vi alltså inte.

”Jag åker hem till honom", sa min far och cyklade iväg. Efter en evighet var han tillbaka i Birgers bil.
"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss själva." (Senare fick jag reda på att Birger haft drygt fyrtio graders feber.)
Jag satte mig fram, fast jag lagom fyllt sju och inte ens börjat skolan, men min far reagerade inte på min lilla kupp och vi fräste iväg.
När vi lastat allt i båten sa min far:
"Hur fan gör vi nu? Jag kan ju inte både ro och ta opp nätet. Kan du ro?"
Han visste mycket väl att jag inte kunde ro, eftersom han aldrig låtit mig komma i närheten av årorna.
"Det är inte så svårt", fortsatte han när han såg att jag blev nervös så jag nästan skakade. "Jag talar om hur du ska göra."
Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från land. Jag visste att den markerade ena änden på nätet.
"Okej", sa min far, "nu är det dags för mandomsprovet!" Jag visste inte vad mandomsprov var men han reste sig och visade att jag skulle ta plats vid årorna, och jag lyckades ta mig dit trots att båten krängde.
Jag fattade årorna; de var som timmerstockar för mig.
Vi gled iväg från träbiten.
"Slå back", skrek min far. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott. Min far kom rusande från aktern.
"Slå back, sa jag ju", skrek han.
Jag vet fortfarande inte om jag slog back, men jag drog till så mycket jag kunde med årorna. Och båten, som redan krängde rejält av min fars rusning, gick tvärt åt vänster.

Min far föll åt höger. I vattnet.
Han tog sig upp i alla fall.
"Flytta på dig", fräste han och rodde som en galning mot land. I smyg kände jag på vattnet; det var iskallt.
Vi tog oss till bilen, min far frös så han skakade. En tanke slog mig.
"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?" Jag hade lärt mig att man ska vara rädd om maten.
"Skit i matsäcken", skrek min far och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att jag tyckte att något måste sägas, och jag visste att Birger var rädd om bilen, så jag sa:
"Birger blir nog inte glad när sätet är blött."
Min far morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Min mor var i köket när vi kom hem och såg oss inte komma in i hallen.
"Är ni redan hemma", ropade hon. "Fick ni nån fisk?"