Snart är mitt första år som pensionär slut. Nästa år är det 2013. Då fyller alla födda 1948 sextiofem år och sen är det nog inte så många s k 40-talister kvar i arbetslivet.
Det skulle som ni kanske hört uppstå svår arbetsbrist när alla vi födda på 40-talet pensionerades. Det tycks det inte ha gjort. Åtminstone inte när man ser dagens arbetslöshetssiffror. Och framför allt inte när man ser siffrorna för våra ungdomar.
Våra politiker, med statsministern i spetsen, manar dock alla äldre att jobba på. Man får intrycket att man ska jobba på tills man stupar: det får man förstå; då blir ju belastningen på pensionssystemet mindre. (Se för resten gårdagens inlägg.) Men jag får det inte att gå ihop med arbetslösheten. Kanske är 8 timmars arbetsdag förlegat? Och handen på hjärtat: hur många är särskilt effektiva i 8 timmar...
En som hängde i efter 65 var Hjalmar. För ca 25 år sen krånglade hans rygg och han fick förtidspension på halvtid och en väl anpassad anställning på den andra halvan.
Hjalmar tränade hårt för att få ordning på ryggen: det var fotboll och bandy och folkdans. Och så vidare. Träningen tog hårt på krafterna; hade han inte haft anställningen att vila upp sig på vet man inte hur det skulle ha gått. På den halva som inte ockuperades av anställningen blev han så småningom tvungen att klämma in arbete som fastighetsskötare På så sätt fick han lägre hyra; förtidspensionen och anställningen gav inte mycket i plånboken. I jobbet som fastighetsskötare ingick f ö lite skogsarbete och Hjalmar blev en djävel på att hantera motorsåg.
Han fick p-tillstånd också. Det kom bra till pass när han måste parkera där det var mycket folk, t ex vid starten av de maratonlopp som han deltog i.
Men när han fyllde 65 genomgick han en metarmorfos. Och frisknade till så pass att han kunde gå upp på heltid den sista tiden. Efter 25 år som sjuk! Man kan nästan tro att statsministern sagt: "Stå upp Hjalmar och börja jobba heltid".
Hans arbetsgivare jublade inte precis, men tvingades acceptera; pensionsåldern var ju rörlig, 61-67 år. Och politikerna kunde notera en framgång: en sjuk hade blivit frisk.
Så kan det gå.
Själv har jag tyvärr inte genomgått någon metamorfos. Jag skulle förmodligen inte klara att jobba en kvart.
Å andra sidan är jag inte säker på att Hjalmar jobbade mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar