När man inte ens kan gå, blir man klar över vilka bra människor det oftast är som arbetar med vård. Igår kom min läkare Klara hem och undersökte min onda fot (tala om husläkare!) och idag var en sjuksköterska med elev här och tog prover.
Alla är jätterara och min känsla är att om de ville ägna sig åt att tjäna pengar skulle de ha valt ett annat jobb. Det är vad jag tror, men jag tror också att jag lärt mig att känna igen snikna figurer. Och i den gruppen finns de inte.
Jag tänker på min gamle lärare Agnar vars favorituttryck var ”Jag känner mina löss på gången”. Numera tror jag mig förstå vad han menade.
En gång fick vi lyssna på radio. Han var väl själv intresserad. Det var 1958 och Sveriges herrar vann VM-stafetten i Lahtis. Utan att slå upp det ska jag nu dra laget: Lennart Larsson från Järven, Jörn (Lill-Järven); Sixten från Lima; Sture Grahn, Lycksele; Per-Erik Larsson, Oxberg.
Men vi var inte den enda klassen som lyssnade på loppet. Åke Hammarström har berättat att i Sveg utbringade läraren ett fyrfaldigt leve för Per-Erik när segern var vår.
Och i helgen slog Charlotte Kalla både Björgen och Johaug. I klassisk åkning. Man börjar se fram mot olympiaden, trots ryssarnas underligheter.
(Undrar för resten om inte Sixten åkte 1:a och Lill-Järven 2:a?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar