Det är
morgon och jag sitter på altanen. Trasten dominerar; den gör det morgon och
kväll. Kanske tycker de andra fåglarna
som jag; att den sjunger vackrast. Och därför lyssnar och njuter. Nästan som
det var i förrgår när Lars Palmgren i Sommar spelade Pavarottis hyllning till
Caruso. Då stod tiden stilla.
Men nu hörs
ett annat rytmiskt ljud; gångstavar som energiskt sätts i gruset, och nu ser
jag Benny nere på vägen. Han går i ur
och skur, säkert en mil per dag. Precis som jag fick han diabetes typ 2, men
han gav sig fan på att klara det utan medicin. Och gör det. Själv måste jag ta
tabletter; jag kan ju knappt gå med rollator. Men jag trampar motionscykel och
gör min krymplingsgymnastik regelbundet. En gör så gött en kan, som Ralf
Edström sa.
Och när
Benny försvunnit hör jag knaster i gruset och det är Kristina på
morgonpromenad, och sen hämtar Christer och Lasse sina tidningar. Christer och
hans fru Agneta har för resten god smak, för de gillar min bok.
Så börjar bilar passera nere på vägen. Trasten tystnar; han kanske
fattar att överdrivet bilåkande är ett hot mot honom och de andra smådjuren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar