Vi kom fram i alla fall, även om jag på senare år funderat på varför vi bytte tåg i Tillberga, en bra bit norr om Arboga; vi kom ju söderifrån. Men då undrade jag inte; det var bara spännande att se exotiska orter som Kolbäck och Dingtuna.
Min far hade köpt biljetterna av den rutinerade, men lite nervöse - det måste sägas - järnvägstjänstemannen Kalle Jonsson. Kalle hade med flinka händer slagit i sina tjocka tabeller och min far hade fått en rejäl bunt biljetter. Kalle hade önskat honom God Jul och Trevlig Resa.
Julen gick. Jag var tomte. Min yngre bror trodde ännu på tomten, men när jag kom in sa han, besviket som jag minns det: ”Christer.”
Sen var det hemresa. Fan vet hur vi åkte. Troligen är mitt minne av Krylbo fel, för det ligger ju lika långt norr om Arboga som Norsholm ligger söder om. Att jag nämner just Norsholm beror på att vi efter några timmars strapatser klev av där. Stationshuset var släckt, inte en käft var ute. ”Är du säker på att vi ska byta här?” sa min mor. ”Det står ju för fan på biljetterna”, fräste min far och gick fram och ryckte i den låsta dörren till väntrummet.
”Det hade kanske varit bättre att byta i Linköping”, sa min mor någon timma senare. Jag och min bror frös så vi skakade. Min far grymtade.
Så kom i alla fall en man och låste upp. ”Jag hörde att det stod folk här utanför”, sa han. ”Det djävla tåget är försenat”, sa min far. ”Vilket tåg?” sa mannen. Min far visade biljetterna. ”Det där tåget går bara på vardagar och idag är det visserligen onsdag, men det är ju annandagen, helgdag alltså.”
Vi väntade i den kalla väntsalen i tre timmar. Sen gick en rälsbuss till Åtvidaberg. Några år senare la man ner sträckan Åtvidaberg-Norsholm.
”Inte en dag för tidigt”, sa min far när han hörde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar