Det är en del av en berättelse som ofta tränger sig
på. Mitt minne är numera inte ens 90-procentigt; det är med andra ord
meningslöst att försöka minnas vem som skrev. Och inte minns jag
omständigheterna exakt, men jag gör den här scenen till en lördag på 50-talet;
när de flesta vägar var belagda med grus och bilar inte gick så fort.
Två män står i ett vägkors. Det är sommar, det är
torrt. De ser på håll ett dammoln som närmar sig snabbt. Så är molnet framme
vid korset och passerar: det är en bil som kör 50, kanske 60, och en av männen
säger:
”Fasligt
vad en del har bråttom fast vi alla har samma mål. Kyrkogården.”
Nu
lever vi längre och bilarna går fortare. (Men inte fort nog, tycks det: det
flygs mycket. Och hur fan kan flyg vara billigare än tåg?)
Och de båda männen? Jag
minns inte, och nu låter jag dem gå hem. Det är lördag, som sagt, och de
slutade för veckan vid middagstid, som vid den här tiden var klockan tolv; mitt
på dagen, alltså.
De tar en grogg sen,
eller en kaffekask. Mitt i lugnet sitter de. I morgon är det söndag, deras
lediga dag.
Ordet livspussel har
ännu inte gjort entré.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar