Risker

Jag lyssnade med ett halvt öra på radio och någon sa ordet risker. Det handlade om ekonomiska risker. När det pratas om risker är det ofta sådana som avses numera. Bankerna tar risker. Heter det. 

Men bankerna tycks ha säkra och stora fallskärmar. Och då menar jag bankerna i sig; inte deras direktörer som får bonus och fallskärmar eftersom de tjänar pengar åt banken bland annat genom att skillnaden mellan in-och utlåningsräntan är orimlig. Då är det nog inte så svårt. 

Hittills har det oftast varit så att när en bank lånat ut till några som inte kan betala, tas risken dels av dom som inte kan betala t ex lån på ett hus. Dom blir inte bara av med huset, också skulden blir kvar. Åtminstone är det så i Sverige; i många andra länder räcker det att banken tar huset. Och om banken lånat ut till för många som inte kan betala tillbaka uppstår ofta en så kallad finanskris. Då rycker staten in och räddar bankerna genom att vräka in skattepengar i bankerna.

Därmed får vi alla vara med och ta risken, och staten kräver oftast inget i gengäld, för man anser inte sällan att staten inte ska lägga sig i och störa de marknadskrafter som råkat åstadkomma krisen. Kanske ger en och annan finansminister en liten ”signal” till bankerna att vara lite försiktigare, men det skiter bankerna i: utan risk kan de dela ut pengar till ägarna. Det är ju deras huvuduppgift. Om nu någon trodde något annat.

Jag tänkte sen på andra risker. Den allra största risken är kanske vårt beroende av energi. Eller rättare: hur den framställs. Även om en och annan hävdar att kärnkraften är ren och riskfri, visar historien att det inte är så.  Jag tror inte jag behöver nämna kol, olja och gas; i teorin verkar de flesta förstå att de inte är riskfria.

Och nyss kom det en ung man med en kamphund gående på trottoaren. Han hade den visserligen i koppel, men jag kände att jag som rollatorbunden löpte en viss risk. Allra helst som trottoarkanterna på Storgatan i Valdemarsvik är för höga för en rollator med vidhängande krympling som helst vill byta trottoar.

Hunden anföll mig inte. Men jag vet att hundar dödat människor. Så jag andades ut, och tänkte sen på vargen. Häromåret dödades en djurskötare som ensam gick in till en vargflock i fångenskap, men annars är det snart 200 år sen en varg dödade en människa. Också det var en varg som fötts upp av människor; i Gysinge i Gästrikland. Vad menar jag med detta? Kanske att det inte är så stor risk med vilda vargar, och att alla hundar inte är vår bästa vän.