Nytt utdrag

Ännu ett utdrag ur min bok som kommer under våren. Berättaren har kommit till Hemmet. Skälet framgår väl; annars är det ju inte lätt att komma till Hemmet numera

Jag har ett rum i gatuplanet för mina ben är inte i toppform, så jag går med rollator. Men det var inte självklart för alla att jag skulle ha det här rummet: Majoren försökte till och med muta sig till det. Jag lär återkomma till honom då och då. Han bodde på andra våningen när jag tvingades flytta hit, men ansåg att han som veteran i huset borde ha förtur till rum i gatuplanet. 

Jag flyttade hit för att jag inte klarade att bo ensam i vanlig lägenhet längre; jag hade till exempel råkat glömma en platta på spisen några gånger och strykjärnet någon gång, och kåken jag bodde i var kommunens och de var väl rädda att jag skulle sätta eld på den, så jag fick hastigt och lustigt förtur. Det gick väldigt fort, faktiskt.

Majoren går med käpp men är rak i ryggen. ”De har kört upp en eldgaffel i röven på honom; det gör de med alla militärer”, sa Birger en gång. Han rörde inte en min när han sa det, och några av kärringarna som hörde honom trodde det var sant. (Fan vet förresten; det är det kanske!)

Nåväl. Majoren fick bo kvar på andra våningen. Det finns en hiss, men den är liten och det är ett helvete att få in rollatorn. Det var bland annat därför jag fick rum därnere. Men Majoren försökte på alla tänkbara (och otänkbara) sätt få flytta ner. 

Han ordnade bland annat ett intyg från en gammal militärläkare, 85 år och helt dement, som terroriserade personalen på ett demensboende i Regementsstaden. (Det är Majoren som säger Regementsstaden, vilket är lite komiskt för alla regementen är borta för längesen. Vi andra säger stan, eftersom det är vår närmaste stad; bara fem mil.) 

Men intyget hjälpte inte: läkaren hade skrivit att de flesta som gick med rollator var simulanter och skaffat dem bara för att slippa vissa ansträngande övningar, till exempel marscher.

Det var då Majoren försökte med mutor.