Majoren och odjuret

Idag såg jag något som jag aldrig trodde jag skulle se. Jag tittade ut genom fönstret och där kom Majoren med en liten pudel!

Fast de var ganska lika: nosen högt och ryggen rak. Det såg i alla fall ut som om pudeln gick med artellerirak rygg. Ni vet vad jag menar: även om ni inte sett Majoren har ni väl sett en militär! Eller hur! 

Lite senare tog jag mig ut (läkarbesök) och stötte ihop med Enok, en av Majorens grannar. Han var förbannad.

”Hundfan skäller i ett”, sa han. ”Jag trodde gamla militärer hyllade kadaverdisciplin! Men det gäller kanske bara människor, inte hundar. Och när man möter honom i trappen kommer hundhelveten fram och nosar på en. Och Majoren tittar på en med uppfordrande stridsblick, och trots att det sista en vill är att klappa odjuret, så böjer man sig lite och klappar eländet. 

Jag funderar på att ta upp det med styrelsen, att det är förbannat störande att en del har djur inne i lägenheterna. Visst fan är det konstigt att det är tillåtet! 

Är det inte nån religion eller nåt söderut som inte tillåter hundar inne? Och värsta svordomen är Din usla hund? Jag ska ta mig fan ta reda på om det är nån satans religion och konservera. Jaha, konvertera. Fast jag är ju ateist och då är det väl svårare att … ja det där du sa. Du vet inget ställe där man köpa arsenik lite diskret, för resten?”

Just då kom Majoren. Hunden gläfste och gick fram och nosade på Enok. Majoren tittade stint på Enok med stålblå blick.

Enok böjde sig fram och klappade odjuret.