Nätfiske

Tiden går och jag minns inte om jag publicerat den här lilla berättelsen tidigare. Här är den i alla fall. Ni som har bättre minne än jag får väl hoppa över den. 

Det var tidig morgon och kallt. Jag tror det var i maj. Det var i alla fall tidigt 50-tal. Farsan och jag stod och väntade på farbror Birger; vi skulle till Hammarsjön och fiska. Framför allt ta upp näten som farsan och Birger lagt i kvällen innan. Vi var lastade med fiskegrejer; metspön, kastspön, en gammal mjölkkruka med mask, kniv och andra rensgrejer. Och så matsäck, förstås. Men tiden gick utan att Birger dök upp.

"Han har nog försovit sig, latmasken", sa farsan. "Fan, nu skulle vi haft telefon!"
Men telefon hade vi alltså inte.

”Jag åker hem till honom", sa farsan och cyklade iväg. Efter en evighet var han tillbaka i Birgers bil.
"Han hade lite feber, ynkryggen. Låta en sån skitsak hindra fisket! Vi får klara oss själva." (Senare fick jag reda på att Birger haft drygt fyrtio graders feber.)
Jag satte mig fram, fast jag lagom fyllt sju och inte ens börjat skolan, men farsan reagerade inte på min lilla kupp och vi fräste iväg.
När vi lastat allt i båten sa han:
"Hur fan gör vi nu? Jag kan ju inte både ro och ta opp näten. Kan du ro?"
Han visste mycket väl att jag inte kunde ro, eftersom han aldrig låtit mig komma i närheten av årorna.
"Det är inte så svårt", fortsatte han när han såg att jag blev nervös. "Jag talar om hur du ska göra."
Han rodde iväg. Det låg en träbit och guppade ett par hundra meter från land. Jag visste att den markerade ena änden på nätet. Han stannade vid träbiten.
"Okej", sa farsan, "nu är det dags för mandomsprovet!"

Jag visste inte vad mandomsprov betydde, men han reste sig och visade att jag skulle ta plats vid årorna, och jag lyckades ta mig dit trots att båten krängde.
Jag fattade årorna. De var som timmerstockar för mig; jag orkade knappt lyfta dem och båten gled bort från träbiten.
"Slå back", skrek farsan. Det var förstås grekiska för en sjuåring som aldrig rott. Farsan kom rusande från aktern.
"Slå back, sa jag ju", skrek han.
Jag vet fortfarande inte om jag slog back, men jag tog så mycket jag orkade och lyckades få den ena åran att röra sig i vattnet. Och båten, som redan krängde rejält av farsans rusning, gick tvärt åt vänster.

Farsan föll åt höger. I vattnet.
Han tog sig upp i alla fall.
"Flytta på dig", fräste han och knuffade till mig. Jag tog mig till aktern och satte mig och lyssnade till hur han svor, medan han rodde som en galning mot land. Jag kände på vattnet; det var iskallt.
Vi tog oss till bilen, farsan frös så han skakade. En tanke slog mig.
"Vi glömde väl inte matsäcken i båten?" Jag hade lärt mig att man ska vara rädd om maten.
"Skit i matsäcken", skrek farsan och sen var det tyst i bilen länge. Så länge att jag tyckte att något måste sägas, och jag visste att Birger var rädd om bilen, så jag sa:
"Birger blir nog inte glad när sätet är blött."
Farsan morrade i kapp med bilen som gick på för låg växel.

Morsan var i köket när vi kom hem och såg oss inte komma in i hallen.
"Är ni redan hemma", ropade hon. "Fick ni nån fisk?"