Om färger

Det var i TV:s barndom och färg-TV var alldeles nytt. En vänsterman och en högerman diskuterade fördelning. Vänstermannen framhöll att vi bör eftersträva större jämlikhet, medan högermannen hävdade att ett samhälle mår bäst när det är skillnader mellan människor. Vänstermannen tog då till den nya uppfinningen färg-TV och sa: ”Men färg-TV då, ska bara en del människor ha färg och resten svart-vitt?” ”Nja”, sa högermannen, ”jag tänker mig att en del får ha alla färger och resten två färger.”

Ovanstående lär ha hänt. Jag kom att tänka på det när jag hörde om en rapport som sa att vd:arna för de största bolagen i Sverige tjänar 46 gånger så mycket som en industriarbetare. Den mannen (det är i regel en man) måste ligga i, tänkte jag. 46 gånger! Så hårt är det nog inte många som jobbar. Sover aldrig karln?

LO fann skillnaden vara alltför stor. Svenskt Näringsliv (smart namn, för resten) hänvisade till att skillnaden i Sverige var lägre än i OECD. Jag tänkte då att en svensk vd måste förbanne mig lägga på ett kol till. Latmasken.

Men låt oss fortsätta att ha färg-TV som standardmått, och anta att en industriarbetares TV numera har alla regnbågens färger, som jag har för mig är sju. Den som anses värd 46 gånger mer skulle då 322 olika färger. Risken är då att färgerna går i varann och alla nyanser försvinner, och att man inte ser särskilt klart.

Det är allt tur att det här bara är ett exempel. 

Annars skulle man kunna få för sig att sikten skyms när man har på tok för många färger.