Fattigdom och statsfinanser

IMF har genomfört en studie där man kommit fram till att inkomstklyftor kan skapa en långsammare och mindre uthållig tillväxt. Välkomna till verkligheten får man väl säga! Studien stämmer förstås inte med IMF:s officiella hållning, men kan vara ett tecken på att man håller på att begripa vad varje rätt tänkande vet: att stora klyftor mellan människor inte är så bra.

I Sverige tror man dock att det är bra med klyftor. Man tycks tycka att det är så bra att man vidgar dem. A-kassan, som en gång i tiden var en fungerande FÖRSÄKRING, har inte höjts sen början på 2000-talet! Sjukförsäkringen har försämrats. Trots att mer betalas in till den än vad som betalas ut till sjuka.

Och skolan. Och vården och omsorgen. Och tågen. Och så vidare. Och så vidare

Men det vimlar av papegojor som säger att statsfinanserna är goda. Själv begriper jag inte hur man kan säga det när allt fler blir fattiga. Igår kom en rapport om att fattigdomen 3-dubblats under 2000-talet. Då är hushållningen av rikets pengar åt helvete. Folk ska förbanne mig inte behöva leva i fattigdom i ett rikt land som vårt! Om goda statsfinanser kräver ökad fattigdom är det nog ett systemfel. När de stora avregleringarna skedde på 80- och 90-talen började stora pengar närmast löpa amok; det var som om Pandoras ask öppnats och ett nytt ord ympades in i oss: Finanskris. Det hade vi inte hört förut. Det blev ett alibi för större klyftor. Men Sverige hade i alla fall råd med kraftiga skattesänkningar.  Och hade ändå goda statsfinanser!

De ansvariga i t ex regeringen tycks räkna med nya finanskriser. Vi måste ha goda statsfinanser eftersom ekonomin i världen numera vilar på så bräcklig grund att vi snart har en ny finanskris, tycks man tänka. Man verkar inte lita på systemet.

Och vem fan gör det.