Provtagning

I fredags morse åkte vi till vårdcentralen. Jag skulle lämna prover. Jag var hos läkare i tisdags, för mitt blodsocker har legat lite högt de senaste veckorna; jag vet det eftersom hustrun är diabetiker och har en mätare och vi har mätt varje dag sen midsommar.
Läkaren ville kolla mina blodfetter också; de har inte alltid varit på topp. Eller kanske det är just vad de varit då och då?
Nåväl. Det var en tvågradig morgon med vass vind, och vi kom fram sju minuter i halv åtta. De öppnar halv åtta. Nu visade det sig att halv åtta var precis halv åtta. Vi var två som köade utanför, och jag sa något om vädret till kvinnan som kommit först. Det är som ni vet det perfekta ämnet när man ska inleda ett samtal; inte minst en kall och blåsig morgon.
Man kan tycka att sju minuter inte är så mycket, men när man står och köar utanför en vårdcentral en ruggig oktobermorgon känns varje minut lång. Allrahelst när man klätt sig för tunt.
Halv åtta öppnades i alla fall dörren. Vi var nu fyra som köade. Kvinnan som kommit först satte fart och var snabbt framme vid receptionen. Hon var så klar etta att hon inte behövde kölapp. Snabba var också de två som kommit efter mig: jag med min rollator var chanslös när de rusade mot kölapparna. När receptionisten tryckte fram nästa nummer började kvinnan som anlänt som trea, men utklassat mig och kommit tvåa till kölapparna, rusa mot henne men då stod jag redan intill receptionen och tog mig fram före henne:
”Jag hann inte fram och ta någon lapp”, sa jag. ”Man står sig slätt med rollator.”
 Kvinnan retirerade och jag visade fram mitt frikort för receptionisten och fick en kölapp till provtagningen; nu slapp jag tillvarons märkliga konkurrens, där en handikappad blir någon som man ska tränga sig före.
Sen satt vi i ett väntrum, och efter ett tag kom en kvinna ut och frågade om någon hade rosa lapp. Jag tittade på min lapp: den var gul, men kvinnan som trängt sig hade rosa lapp för hon skulle träffa en läkare lite senare. ”Då får du komma först, rosa lappar går först.” Kvinnan log triumferande mot mig när hon reste sig och höll upp sin rosa lapp för oss som bara hade gula.
Det kom mera folk och när de med rosa lapp och kvinnan som kommit först gått in till provtagarna, var vi sex i väntrummet. Och de andra fem satt och stirrade in i sina smarta telefoner!
Det blev min tur och när jag var klar gick jag ut genom väntrummet. Det är smalt och jag tar plats med rollatorn och ett par väntande drog åt sig fötterna. Men ingen lyfte blicken: alla satt och glodde i sina smarta telefoner.
På vägen ut funderade jag på om Utvecklingen är så smart. Egentligen.