En lördageftermiddag på 50-talet kom Begga med andan i halsen. ”Slute spele kort för fan å följ mä bort ti krockplan! Anton å Kocken har nylonskjorter!” Kortspelet avbröts och vi sprang till ”Änga” där gubbarna spelade krock.
Inte krocket som överklassen spelade på välklippta, jämna gräsmattor med klubbor smala som stickor. Och höll klubban mellan benen med två händer när de slog. Slog, för resten: det blev bara petningar och klotet fick knappt styrfart.
Krock var något helt annat. Man hade rejäla klubbor och klot och svingade klubban med en hand; det blev helt annan fart på kloten. Och ”Änga” var inte jämn, utan kuperad, och fläckvis fanns inget gräs, och bågarna hade placerats så att det skulle vara svårt och avgörande för lagmatchen.
Det var ännu en skillnad: krocket spelades individuellt, krock i lag. Och ytterligare en: det var arbetarklassen som spelade krock.
Nåväl. När vi kom fram stod vi och glodde på Anton och Kocken. Eller rättare: deras vita nylonskjortor. Kocken var medveten om våra blickar och stilade runt mer än vanligt, och efter ett tag vände han sig mot oss och sa: ”Nu grabbar, ha den store världen komme hit ti Sockna, nu ha Continent fått hem nylonskjorter.” Och vi förstod att han hade rätt; ännu ett steg i utvecklingen hade hittat till oss.
På hösten det året glodde vi upp på en klar stjärnhimmel.
”Nu kommer han snart”, sa Begga, ”dä stog i tidninga att han skulle va här klocka åtta.”
Och två över åtta kom den. Sputnik, den första satelliten.
”Visst ä dä konstit”, sa Ludde, ”att ryssa har en Sputnik, men inga nylonskjorter.”
”Farsan sa att dä ä för att di ä komminister”, sa Lill-Gurra.
”Tyst för fan”, väste Begga, ”säjer en dä där högt kan en locke fram dom.” Så såg han sig omkring och viskade: ”Komministera, alltså.”
Jag var lite rädd. Tänk om det tryckte en ”komminist” i mörkret! Och jag visste inte hur en ”komminist” såg ut.
Det enda jag visste var att han inte hade nylonskjorta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar