För 8 år sen bestämde jag mig för att aldrig mer flyga. Jag har aldrig tyckt om att flyga och har inte tillbringat många timmar av mitt liv i en metallkonstruktion som proppfull med passagerare, bagage och flygbränsle inte borde ha en chans att lyfta.
Men lyfter gör planen; det måste vara ett starkt bränsle som får alla dessa ton att flyga. En klar dag kan man se att det omvandlat till avgaser bildar en lång svans efter planen. Många långa svansar ser man numera när det är många plan som trängs däruppe.
Det går åt mycket bränsle, och tack vare det minskar planen i vikt och kan flyga lite fortare när de närmar sig Bangkok. Eller vilket mål det nu kan vara. Det är ju bra att det går fort, eftersom passagerarna ofta imponeras av farter så höga att de kan tjäna några minuter.
Men jag flyger som sagt inte mer. Jag har förstått att flyg är ett fullständigt miljövidrigt sätt att resa och när jag nu förstått det, är det inte svårt att avstå. En gör så gött en kan, som den formidable fotbollspelaren Ralf Edström sa.
Dock har jag märkt att många inte tycker om när man säger att man inte flyger av miljöskäl. Deras miner visar avståndstagande och de skyndar sig ofta att byta ämne. Det händer att jag tror att de ser mig som en skrythals som vill visa att jag inte bara är teoretiskt korrekt, utan till och med praktiskt. Jag har några gånger snuddat vid tanken att jag ger dem dåligt samvete eftersom de knappast kan vara omedvetna om flygets mörka baksida. Men ändå flyger.
I stället lyssnar de gärna till någon som skroderar om sin senaste semester i Thailand. Då är alla artiga och byter inte ämne, och en telefon med bilder går runt och resenärerna minns och berättar om fantastiska drinkar och badtemperaturer.
Jag blir också artig och tar emot den tekniskt välutvecklade lilla telefonen, och när jag sitter där och glor på lite sand känner jag att jag nästan är accepterad som en i gänget.
Trots att jag inte flyger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar