Höst

Den originelle (och rolige) arbetarförfattaren Birger Vikström skrev en gång: Jag har ingen ordning på mina papper. Det värsta är att folk börjat märka hur det står till.
Reservation: jag har plockat fram hans ord ur minnet, och det värsta är att jag ibland tror att folk omkring mig börjat märka hur det står till med det. Men andemeningen är jag säker på att jag fångat.

Alltnog. Jag tänkte på Vikström när jag för en stund sen tappade en liten plastflaska med sårrengöring. Inte en gång, utan fyra. Jag har ingen ordning på mina händer, tänkte jag. Sen tänkte jag att folk inte behöver vara särskilt skarpsynta för att märka hur det står till. Det är inte så roligt.

Händerna spelar mig spratt också när jag skriver; det går allt långsammare, bland annat för att felslagen börjat bli så många. När jag äter är de emot mig och mat hamnar på golvet. Och så vidare.

När jag nu är inne på hur jag mår är det väl lika bra att nämna att jag sover dåligt. Fyra-fem timmar per natt. Jag vaknar klockan fyra och är klarvaken med ens och det går bara inte att somna om. Men jag sover middag utan problem. Man får vara glad för det. Jo, jag ska väl nämna att jag fått öka dosen av min nyaste medicin. Jag hade väl en blåögd förväntan på den och inbillade mig att jag skulle kunna gå. Så är det förstås inte. I bästa fall bromsar den förloppet.
Och snart har halva september gått och det är höstdagjämning inom kort och på marken ligger mängder med gula och bruna löv.
Det är som ni hör en dyster dag. Inte ens Hägglunds sänkning av pensionärsskatten med en hel hundring får mig att le.
PS. Fel av mig: när jag tänkte på den nyss började jag gapskratta. DS