Rumpor

Benke fick tidigt lära sig livets väsentlighet. När han just fyllt åtta var han med sin far till sjön och fadern försökte lära honom ro. Det gick inte så bra; han tog i för dåligt och de rörde sig knappt. ”Det där duger inte”, sa hans far. ”När man ror måste kämpa. Man måste jobba arslet av sig!”
Benke tänkte att det var viktigt att jobba arslet av sig: annars var risken stor att man blev stillastående som en eka när en åttaåring skulle lära sig ro.
I mellanstadiet fick de en ny lärare i Idrott. De skulle tävla mot en annan skola. ”Vi måste vinna”, sa läraren. ”Skolan förväntar sig att var och en jobbar arslet av sig. Minst.”
Sen gick Benke med i fotbollsklubben. Tränare var en förälder som inte kunde något om fotboll. En gång låg de under med sex-noll i paus. ”Ni spelar bedrövligt”, sa tränaren, ”I fotboll måste man för fan jobba arslet sig!”
Det var obligatoriskt för unga män att göra lumpen på Benkes tid. (Märkligt nog protesterade knappast nån mot den ojämställdheten.) I lumpen fick Benke lära sig döda, lyda och jobba arslet av sig.
Sen blev det arbetslivet; på ett löpande band fick han jobba arslet av sig för att tillverka saker som han inte behövde. I det läget började han se fram mot pensionen, men så kom en massa politiker och sa att människor måste jobba arslet av sig i ytterligare några år för att man skulle klara välfärden..
Nu förstod inte Benke någonting. Det var inte svårt att se att folk fått det materiellt mycket bättre sen han var barn. Men behövde de mera prylar? Och det hade skett en massa tekniska förbättringar: borde det inte ha lett till att man inte behövde jobba arslet av sig?
Och många av de politiker som sa att man måste fortsätta jobba hade stora, feta rumpor.
Riktiga praktarslen, tänkte Benke.